Vallning hos Peter igår och det var ömsom vin och så vidare. Något pass gick riktigt bra, det passet när han lyssnade bra och la sig utan att vi behöver bråka gick förstås bäst.
Just nu har jag en period där jag verkligen tvivlar på att jag kommer få Pepstern som jag vill. Det är tungt att tvivla och det går förstås ut över både mig och hund. De senaste veckorna har jag haft lite funderingar kring Pep och varför jag ibland tycker att det är jobbigt att träna honom. Det är lätt för mig att hänga upp mig på trycket men jag tror att det som gör mig mest frustrerad just nu är hur han tacklar motgångar. När han måste upprepa något eller om han får en tillsägning/korrigering (vilket brukar vara i vallningen) så vill han gärna krypa undan på olika sätt, det finns inget jäklar anamma. Jag har generellt varit rätt förlåtande mot detta och tänkt att han är åt det vekare hållet. Fast nu har jag börjat ändra mig, min magkänsla (och det är bara en känsla) är att han inte alls är så vek utan att han mer kör detta för att det lönar sig. Lönar sig på så sätt att han får en lättare uppgift, att jag blir mindre irriterad och sådant….
När Pep kom så uppfattade jag honom som rätt tuff! Han vaktade saker och mat och det ganska rejält. Han begav sig iväg på egen hand på promenaderna utan minsta bekymmer om mig eller Tux. Han kunde sticka iväg rätt långt och vara borta en bra stund utan att bli minsta orolig. Visst detta kan ju bero på att han bodde själv i hundgård och blev självständig samt att det var konkurrens om maten men jag kände ändå att han var både rätt tuff och modig, inte vek och känslig. I vallningen tycker jag inte att han är så vek heller, han blir snarare lite ‘sur’ när han inte får göra som han vill. Han tycker att jag är jobbig som ställer krav på honom men han har inget jättebehov att lyda utan det krävs en del korrigeringar.
Givetvis tycker jag inte att han är hård, det är mer att känner att han har lagt sig till med lite fjäskande/undvikande för att slippa jobbiga saker. Så nu har jag fått för mig att jag måste jobba igenom detta, att Pep fattar att när det blir fel så tar man i hårdare och man kommer ingenstans med fjäskande. Jag tror att det tar lite mentalt på mig, det är liksom lättare att ‘curla’ honom. Det är helt enkelt förstärkande för båda att sänka kraven och lyckas vilket jag nog ofta har gjort när det blir fel eller om han sänker intensiteten, fast bara med den haken att jag tvivlar på att det är så utvecklande.
Det kan också kännas lite ensammet när har problem med sin nya hund, jag vet ju att det inte är så men känslan är ändå där. När man pratar om det så har otroligt många hört om ANDRA hundar som är lite långsamma, det är ytterst få som faktiskt vågar säga att min hund inte var raketsnabb från början. En förare som väldigt öppen med att hennes nya hund inte alls är lika självklart snabb/intensiv som tidigare hundar är Daisy Peel, så hennes blogg brukar jag läsa 🙂 .
Tillbaka till vallningen, en sak som var väldigt tydlig för mig igår var hur bra det var för mig att få lite egen tid med fåren och Pep. Peter åkte iväg rätt tidigt men vi fick stanna kvar och träna på egen hand. Det kändes mycket bättre än jag trodde, inte så att det gick bra hela tiden men jag kände att jag tränade bättre. Jag tog tag i fler saker som har stört mig länge, till exempel att när vi skall flytta oss från fåren så far Pep runt (om jag ens får honom bort från fåren) istället för att gå med mig med någon liten kontakt. Jag tycker det är skitstörigt att han inte tar kontakt med mig utan det nästan blir tvärtom, att han om han lyder går från fåren men så långt ifrån mig han kan utan att det blir bråk och om man har får möjlighet så sneakar han sig tillbaka till fåren. En annan sak som jag kände var att jag inte alls var så benägen att släppa igenom saker som jag inte vill ha, kort och gott kände jag att jag blev mer konsekvent.
Vill börja med att tacka för en fantastiskt bra kurs, det var så roligt och jag är imponerad av hur mycket du kan och hur genomtänkt allt du sa var!
Jag tror att jag berättat om Lyn tidigare som jag tyckte var väldigt långsam i början. Hon var väldigt korrekt och noga men hade inget tryck. Nu är hon ju inte världens snabbaste nu heller men hon är tillräckligt snabb för mig i alla fall och det har kommit eftersom. Hennes träning har varit väldigt kravlös och bara kul och nu börjar hon vara lite smått galen istället. Hon far gärna iväg på egna linjer och som du såg på kursen så tar hon gärna tunnlar istället för att lyssna på bakombyten 🙂 Det är nog dags att träna henne lika noga som Älva nu för nu har vi trycket 🙂
Förstår hur du känner det, jag tillbringade Tassos första 2 år med att nojja bl a över att han inte skulle räcka till fartmässigt. Kanske inte helt jämförbart eftersom jag inte har BC och konkurrensen i medium är inte i närheten av den i large, men det var jäkligt tufft att få den typen av hund när jag var van vid Dixi som har intensitet så det räcker till och blir över. Tror jag har pratat ihjälp många vänner med mina bekymmer…. Vändningen var när jag läste nått Susan G skrivit om att hennes styrka som hundtränare var att hon inte spekulerade i varför hunden var si eller så utan bara konstaterade vad hon hade och vad hon ville ha, och sen tränade. Så jag släppte nojan och spekulationerna och jobbade med det jag ville ha, gick tillbaka till basic med en hel del. På sikt tror jag att jag kommer att ha mer glädje av Tassos “inlärda” fart för han har hjärnan med sig på ett annat sätt även när han springer fort än Dixi som springer fort p g a hög stressnivå.
Jag är ganska försiktig med att göra lättare med efter misslyckade försök då jag tycker det får precis den effekten som du beskriver. Försöker va mer noga med att de inte blir för svårt i första läget istället så det finns en rimlig chans. Men antar agilityn är lättare än vallningen när det gäller det.