Upp som en sol och pladask ned som en pannkaka… 🙂 …men rätt glada ändå. Jag gillar detta sätt som uttagningarna är nu, alltså att det är under en helg och på bra underlag. Givetvis är inte Skåne ett optimalt ställe men hellre Skåne än inte alls eller på sämre underlag.

Vår uppladdning var kanske inte optimal men så blir det ibland. Jag var tvungen att åka till Stockholm utan hundar på måndagen pga av jobbet och jobba där till fredagen. Det blev mycket jobb, långa dagar och dessutom åkte jag på en riktig förkylning. Tux laddade med att åka på date :D, det var med Kitty. Hon var skitsnygg sa Tux! Han är inte så mycket för uppvaktande och sådant, herr Tux – det gäller att skynda när det väl erbjuds säger han (tänk om någon skulle ångra sig). Pang på rödbetan, det blev två parningar som uppladdning för Tuxen.

Jag hade en himla bra känsla överlag, tyvärr var jag lite trött pga förkylningen på söndagen som hade gjort att jag sov dåligt. Fast jag tycker inte det påverkade resultat, bara mitt humör. Efter en liten lur i bilen kändes mycket bättre på eftermiddagen, sömn är helt klart viktigt för mig.

Vi öppnade med en stabil nolla, väldigt nöjd med loppet. Vi tappade lite tid på slutet men det var för att jag inte vill chansa och tappa honom till en disk. Vi slutade 5:a. Andra loppet för dagen vann vi! Tux kändes helt galen och loppet i sig kändes inte så tight men det var tydligen bra. I sista loppet hände en lite olycklig grej efter starten, jag fick en lätt kramp i vaden och krampen ville inte släppa när jag sprang. Jag ändrade lite i handlingen för att få lite mer tid på ett ställe, tänkte att jag skulle tjäna lite tid på att göra ett blindbyte när Tux var inne i en tunnel och då skulle jag kunna dra ut muskeln. Det funkade bra men tyvärr kom jag helt av mig och visste inte vad jag skulle göra härnäst. Tux gjorde då helt rätt och kom liksom ut på ‘rätt’ sida av mig och vi fick en vägran. Krampen släppte dock men det hela blev lite misslyckat, lärdom är nog att hålla sig till planen även om oförutsedda saker händer.

På söndagen blev det bara disk, disk och ytterligare en disk. Tux gick riktigt bra men av någon anledning så fattade han inte att han skulle in på baksidan av hinder. I första klassen sprang han verkligen in i mig för att komma till den sidan han tyckte var den rätt. I de andra två klasserna försökte jag verkligen sätta upp honom så han skulle fatta efter disken, men han tyckte att det var den konstigaste saken i hela världen. Märkligt! Han har aldrig tyckt att det är konstigt innan, den enda förklaring jag har är att vår bristande träning under våren – att han har lite fallit tillbaka till att söka linje (något vi tränade mkt när han var ung) och därmed så blir det jättekonstigt att hoppa baksidan av ett hinder.

Visst blev jag lite besviken på att diska mig och visst vill jag gärna till ett VM till med Tux…men samtidigt vi har verkligen haft en tuff start på detta året och det känns grymt att kunna tävla med Tux igen. Att dessutom vinna ett lopp var faktiskt lite av en dröm för mig, för en gång är ingen gång och två gånger är en vana. Nu har vi gjort det två gånger och det känns damn good! 😀 Och givetvis är det otroligt skoj att få vara med, det har som sagt inte varit en självklarhet.