Det blev en halv dags skidåkning, sedan slant jag till på en isfläck och det slutade med ett knä i storlek med en fotboll. Knäet kändes stabilt men stelt – mao för stabilt, mer som stelopererat. Ingen mer skidåkning sa läkaren och jag åkte hem.

Igår var jag hos IMC, bästa stället om man behöver sjukgymnast i Malmö. Dessutom har de hund där 🙂 och det säger ju lite om kvaliteten. Jag fick för mig att jag skulle hämta ut ett utlåtande om mitt knä som gjordes 2003 efter magnet röntgen. Jag har på något sätt förträngt det där, att det var skadat hade jag väl koll på men nu när jag läste utlåtandet så var det bra mycket allvarligare än vad jag minns. Bland annat står det total ruptur (bristning) av främre korsband och ruptur av minisk samt en massa annat. Till saken hör att jag aldrig oprerades eller genomgick någon sjukgymnastik efter den olyckan (dock tränade jag agility ganska snart efter olyckan). Det innebär att jag har inte något främre korsband osv. På något sätt hamnade jag mellan två olika läkare och jag fick ordinationen att åka hem och typ avvakta men sedan hörde ingen av sig och livet gick vidare. Mitt knä var supervobbligt under en lång period, alltså flera år men nu senaste åren har jag inte känt något.

Mitt knä är väldigt stabilt, faktiskt mycket stabilt så knäet och musklerna har helt enkelt efter alla dessa år kompenserat för det där korsbandet. Nu är det menisken som har skadats igen. Den får en dryg vecka på sig och har jag inte fått tillbaka rörligheten i knäet så kan det bli operation. Blir helt sänkt bara jag tänker på det, det är rätt jobbigt att vara hundägare i sådana lägen.

Så nu har jag halvdant knä, vet inte om jag vågar åka skidor mer och vi får se hur det blir med agilityn närmsta tiden – föga muntert.