Tux är så kul att träna med, världens bästa Tux liksom 🙂 . Och även herr Pepster börjar arta sig.

Jag åkte till Ingrids agilityhall vid 13.30-tiden och var inte hemma förrän bortåt 18.30. Det kändes i benen på mig och jag trodde hundarna skulle vara trötta men både Tux och Pep var rätt oberörda på kvällen. Hmm…

Det jag har noterat i min anteckningsbok är att Tux inte klarade en viss typ av slalomingång, trodde jag hade alla täckta men så var det inte. Eller han klarade den men han klarade inte när jag pressade framåt, då följde han med till både andra och tredje porten.

Att göra tvärtom…

De senaste två agilityträningarna jag har haft med Pep har varit riktigt roliga. Det har gått åt rätt håll, känns det som. Kanske börjar jag förstå honom, jag hoppas det. Det jag har gjort är lite tvärtom mot vad jag gjorde tidigare.

Det började med att jag hade en magkänsla av att alla de saker jag gjorde för att peppa honom fick lite motsatt verkan. Kanske inte så påtagligt men han blev vilket fall inte taggad som jag ville. Detta ledde till att jag blev frustrerad och försökt mer och mer att stressa upp honom. Sedan skrev Åsa Söderman något till mig som jag tog fasta på. Det var att vissa vallhundar blev lugnare i stressade situationer.

Jag vet ju att många hundar går igång på Tux och många finner säkert honom stressande/taggande, min tanke med att låta Pepstern se Tux har ju just varit att han skall taggad/öka i stress. Men senaste tiden så gick Pep liksom och la sig, han följde ju allt som gjordes men som sagt det var inte riktigt det jag önskade. Sen när jag tränade efter Tux så var det lite som att starta i uppförsbacke.

Så förra gången jag var och tränade satte jag in Pep i rummet bredvid när jag tränade Tux. Jag lät dessutom bli all fysisk peppande. Och ja, det blev mycket bättre. Och igår gjorde jag likadant och igen fick jag bättre respons från honom. 🙂