men inte med mig säger Pepstern.
Jag tycker inte jag har hitta alla ‘knappar’ på Pep, svårt att sätta ord på det men det klickar helt enkelt inte helt ut. Jobbar på det men igår gick det verkligen åt fel håll.
Han är så himla allvarlig när vi skall träna, allvarlig och noga. Han utför oftast saker fint och är väldigt, väldigt lyhörd men detta sker på bekostnad av fart och tryck, tycker jag. Så jag tänkte att jag skulle försöka lätta upp träningen och försöka få honom att ta för sig mer. Jag hade ingen riktig plan mer än typ peppa honom lite och växla mer mellan jobb och lek. När jag försökte peppa honom med i mina öron glada tillrop så tyckte Pep att jag var en riktigt mysko typ. Han ville inte kampa och han till med backade ifrån mig…snopet. Skulle verkligen vilja ha honom lite mer frimodig i träningen men det kanske kommer? Min upplevelse är att han faktiskt är rätt lyhörd, han kommer t ex direkt när jag kallar på honom om han jagar utan att vi direkt har tränat detta och jag behöver inte höja rösten. Han får alltid godis när han kommer men det står inte speciellt högt i kurs och ger jag honom frikommando så drar han efter djuren igen, så det är inte heller ointresse. Bara lyhörd känns det som och det ÄR bekvämt i många sammanhang men just i träningen skulle jag gärna se att han tog för sig mer.
Ikväll skall vi vilket fall premiärsimma för i år, var till djursjukhuset och köpte simkort till grabbarna. Fick en tid nu ikväll, skall bli spännande att se vad Pep tycker, Tux är rutinerad så han vet hur det skall gå till.
Klurigt problem. Med Rejsa som ju också är lagd åt det mjukare/försiktigare hållet försöker jag se till att de flesta lekstunder bara innehåller lek och ingen egentlig träning alls. Det skulle ju aldrig vara möjligt med Rally som behöver träna vardagslydnad typ dygnet runt, men med en hund som är “född lydig” så tycker jag att det går hyfsat att låta bli att faktiskt träna på saker. Är medveten om att det kommer att ta ganska lång tid att “bli klar” med nåt på det här viset, men det känns som att det utvecklar henne i rätt riktning.
En annan sak som jag upplever som positiv i de här sammanhangen är att låta valpen konkurrera med de andra hundarna om uppmärksamheten, men det kanske du har testat? Alltså typ knyt upp valpen och lek med hund nr 2, byt när valpen verkar laddad (och strunta i om det låter om den när den väntar).
Jo, det tycker jag också. Egentligen är det mest attityden jag vill åt, han leker inte så pjokigt förutom den stunden igår när han tyckte att jag var konstig. För övrigt upplever han inte så mycket konkurrens med Tux, lite, men inte som när det är tvärtom. Tux lider alla helvetes kval när han skall se Pep leka. Om jag kampar precis framför Pep så går han mer på Tux än att han vill komma till mig, som sagt vi har inte helt hittat varandra tycker jag. Tux är fortfarande coolast.
Jag upplevde att det kom med tiden, helt automatiskt. Trycket, farten o engagemanget.
Vad händer om du leker med en annan hund? En som han inte tycker är coolast i stan?
Håller annars med Anna, det brukar ju bli bättre med ålder, men efter att ha varit i en liknande situation med Rejsa i våras så förstår jag känslan av att vilja jobba på det så mycket som möjligt.
Nu ska jag kommentera för första gången med egen bild 😛
Steel är kanske ett dåligt exempel, för han blir till sig bara man tittar på honom, men det finns saker han blir mer upphetsad av än tjoande, t.ex om jag smyger på honom, eller viskar eller hotar honom.. eller fjantar och gullar med mesig röst.. Så det finns mycket att testa för att få bort lite allvarlighet, alla tänder vi ju på olika saker :)) Ur agilityperspektiv hade jag inte nöjt mig med tanken att fart och tryck kommer senare, jag vill ha det från början och hade bara gjort sånt där han har det.
Nää, vilken besvikelse bilden var.. ser ju inte ens ut som min hund… 😛
Jag tyckte också att Lyn var väldigt allvarlig, noga och eftertänksam när jag började träna med henne. Hon tänkte så mycket i allt hon gjorde så jag fick inte så mycket tryck i henne. Hon verkade också lydig till vardags helt av sig själv. Hur man upplever det beror nog mycket på vad man jämför med dock. Jag jämförde ju med Älva som nog aldrig tänkt efter över huvud taget i hela sitt liv. Hon handlar först och tänker sedan, springer rätt in bergväggar, hoppar utför stup i skogen om jag är riktad åt det hållet och känner sig allmänt odödlig. Tux är väl kanske också av det hetare slaget.
Jag var väldigt fascinerad av Lyns tänkande eftersom det ibland kändes som att hon förstog nästa steg av sig själv utan att jag behövde lära henne det 🙂
Nu tycker jag att jag har fått bra tryck på Lyn och kallar henne ofta galen även fast Älva satt ribban för det ordet högt. Med Lyn är det viktigt att hon verkligen förstår och känner sig helt säker på sina beteenden, då kom också trycket eftersom hon inte behövde tänka längre.
Mycket lek och shaping för att avdramatisera träningen har också varit bra så klart. Har tänkt på detta en del så det blev en lång kommentar 🙂
Xcapah var som ung även hon väldigt seriös när det gäller träning, allt skulle göras rätt och noggrant men inte gick det fort eller var intensivt. Men med tiden och erfarenhet så har hon släppt loss och har riktigt tryck under tassarna oavsett vad hon gör.
Med de seriösa och allvarliga små hundarna tror jag inte man ska lägga ner för mycket energi på att dra upp dem innan de är redo. Lär honom grunderna och träna på enligt plan, farten kommer garanterat när han blivit säker på sin sak och vet vad han gör. Tror inte riktigt på att de måste ha fart från början, visst det är bra. Men alla hundar är olika och har olika personligheter, försöker man pressa fram nåt hunden inte är redo för, tror jag man inte kommer längre än om man låter hunden mogna. Snarare tror jag man kommer längre om man låter hunden ta sin tid, speciellt om man har en ras där farten finns naturligt som det ju oftast gör hos vallhundar. Hundar med fart behöver även koppla på huvudet och de som har huvudet med sig från början har man tur med.
Håller kort och gott med Elin…