Jag tycker det är lite frustrerande att läsa om de grymma finnarna 🙂 . Det är väldigt mycket fokus offensiv handling, är det som skiljer resten av Skandinavien från Finland 😕 ….Jag bara känner att det är så okonstruktivt och otroligt trist. Jag tror att många målar in sig lite ett hörn genom att tro det viktigaste är att kopiera den finska handlingsstilen. Det tycker jag att man skall göra om man känner att passar mig och min hund men jag tror faktiskt inte att det är det som är det avgörande för Finlands dominans i Skandinavien (tja, även till viss del i världen). Det kan ju faktiskt vara andra saker som i sig leder till ett väldigt bra agilityklimat i Finland. En sak som jag tänker på, något som skiljer Finland från övriga Skandinaviska länder är att de har sin egen agilityorganisation.
Jag tror faktiskt att detta är mer avgörande än vad många tror. Säkert är inte allt rosenrött i Finland men jag tror att det är fan så mycket bättre än i många andra länder. Det ger ett övertag på så många sätt. Det finns ingen kontinuitet för det svenska landslaget, ingen uppföljning, nya regler vart och vartannat år. Sedan påverkar organisationen bakom (SBK) hela agilityklimatet, konkurrensen på hemmaplan och tävlingars utformning. Ja, det blir liksom många ringar på vattnet som jag tror förmodligen ger Finland en stor konkurrensfördel.
Gah, hela situationen är så frustrerande för det känns som att ‘alla’ vet vad som behövs men ingen egentligen vet HUR eller delvis vet vi kanske hur men det är helt enkelt svårt att känna att man kan påverka. Både Mari Edman (artikel om regelrevidering) och Mija har faktiskt skrivit lite om ‘huret’ så det finns ju lite att dra i även om det är tveksamt att det går.
Godt skrive Mette du er inne på noko veldig viktig…
Tror det snarare är grunden till VARFÖR man kan ha offensiv handling som är grejen. Dvs du kan lita på hunden och den litar på dig och ni gör det ni ska och just därför kan ni köra offensivt. En del verkar tycka att det är just jaakosar och blindbyten som gör det hela mer offensivt och det börjar göra mig kanske lite lite sömnig;-)…snarare är det så att det kan ligga mer träning i att träna motsvarigheten till dem. Så ser jag det. Sen är det kanske ännu mer irriterande att finnarna dessutom inte bara knäcker i agility utan även internationellt i lydnaden!
Nu blir väl folk sura på mig men..vi svenskar har ju lite tradition i att apa efter varandra och inte gärna vilja tänka själv. Man vill göra lika som alla andra och inte sticka ut. Det kan ju bli fel! DET är farligt om man vill utvecklas. Vår inställning till oss själva som nöjda och lagom är det verkliga hindret långt före snacket om offensiv handling..inställning och attityd är nog så mycket viktigare!
Tycker Jenny har en väldigt viktig poäng. Dessutom verkar finnarna inte rädda för att förlora! Utav det jag såg, långt ifrån allt, på NM så såg många från övriga länder mycket mer försiktiga/rädda/nervösa ut. Lite mer VINNA eller FÖRSVINNA känsla i svensk agility skulle nog inte skada.
Jo, jag tror att många är rädda för att göra bort sig, att förlora i Sverige. Det är faktiskt inte så konstigt då det finns en kultur av att faktiskt rätt öppet kritisera och klaga på resultaten från mästerskap, om det går dåligt. De senaste åren så har det i flera diskussioner, i bloggar osv väldigt tydligt redogjorts att om bara xxx hade varit med eller om vi gjort si eller så. Det finns helt enkelt en rätt krass kultur här i agility-sverige, enligt mig.
Dessutom anses lag som viktigt här i sverige (tex från SBKs sida) och på NM är lag och individuella lopp samma så där kanske man faktiskt måste prioritera och bestämma sig. Satsar vi individuellt eller lag? Det kan påverka handlingen.
Många finska hundar är väldigt mycket bättre tränade än svenska hundar men jag tycker att det finns svenska hundar och ganska gott om svenska hundar som faktiskt är lika bra tränade. Faktiskt så tror jag inte att svenska agilityekipage är så mycket sämre än finska utan att det faktiskt är mer andra saker som gör vi inte hänger med. Som agilityklimatet, genomsnitts agilityfinnen kanske inte måste kämpa sig blå på sin hemmaklubb för att få möjlighet att ens ha hinder ute under säsong, att man har koll på vilka förutsättningar hundar och ekipage måste ha för att orka prestera under ett mästerskap (typ mat och sömn som varit en rätt stor fråga i sv-landslaget och är rätt basala saker) och så vidare.
När jag skrev att vi är försiktigare i Sverige menade jag inte bara på mästerskap utan att man även kan se det i “vanliga” lopp. Jag tror att det är viktigt att vi börjar släppa på för fullt redan där, även vi som inte har i landslaget att göra eller bara inte siktar på landslaget. Ju fler som vågar dessto mer måste även de bästa pressa sig. Sen är det förstås så att behöver man inte lägga energi på bråk och tjafs så är ju förutsättningarna bättre för riktigt bra träning.
Intressant och viktigt ämne.
Ja kanske fast jag tycker vi har många som satsar mkt här nere i söder 🙂
Är ju sällan (läs aldrig) i södern, men ofta när man ser ett “nytt” ekipage prestera väldigt bra så är det just någon som åkt uppåt säder ifrån, så det stämmer nog väldigt bra. Kanske är det lite olika i storleksklasserna också, mer ös i large än i small???
Vill man vinna här nere i söder så måste man ösa på. 😀 Det är ofta väldigt tajt i toppen och det är enormt stimulerande!