Läste lite i Maria Hagströms bok Från valp till stjärna och hon betonade vikten av att låta valpen vinna i kampen. Alltså om jag minns rätt så skrev hon något att hunden skall vinna så pass mycket att den fortfarande känner att det är värt att kampa. Är det verkligen så? Är det viktigt för hundarna/valpar att vinna kampen? Min upplevelse är att många hundar tycker att kampen är det viktiga och att de förlorar intresse när de vinner, att vinnande faktiskt kan var lite avtaggande för en del hundar, eller? Funderar på om hunden tappar intresset när den vinner, är det då en brist i föremålsintresset så man egentligen borde jobba på det? Jag upplever ofta att det står att hunden skall vinna kampen, att det är viktigt för valpar/unghundar att vinna för att bevara intresset. Det känns lite som det är en vedertagen sanning och att jag har lite kunskapsbrister här.
Det där tror jag beror på vad man har för hund, och vad man har för relation till hunden.
Men att det nuförtiden så ofta sägs att det är viktigt att låta valpar vinna, är inte det en motvikt till att man tidigare sa att man aldrig fick låta dem vinna?
Ja kanske det är så men för mig så blir det lite som att det är väldigt viktigt att låta valpen vinna och jag har hört flera som upplever det så. Det blir ju lite konstigt om det hunden uppskattar är själva dragkampen. Fast jag har mest en känsla av att jag har missat något, typ att man borde arbeta upp föremålsintresset om de tappar intresset efter kampen.
Jag upplever att vinst är det bästa sättet att förstärka beteenden man gillar i kampen – oavsett vad hunden gör när han får vinna (tappar intresset, sticker med leksaken, kommer tillbaka och vill kampa mer…). Jag upplever också att det hjälper på intresset, men det hänger kanske mest ihop med att man förstärker ökat intresse med den mest “logiska” förstärkaren – vinst.
Frågade Susan Garrett om det när hon var i Sverige, men hon hade ingen åsikt om vinst och tyckte inte att det var viktigt. Vilket jag tyckte var konstigt, eftersom jag har så goda erfarenheter av det.
Okej, intressant. Jag har nog betraktat ointresse som något negativt och därför känt att om hunden tappar intresset för leksaken så är det bättre att inte låta hunden vinna…
Jag tror precis som Mari att det beror mycket på vad man har för hund. Jag brukar försöka ha “belöningsfyrklövern” i bakhuvudet och avsluta kampandet när det känns bra genom att ge hunden en jackpot i någon form. Detta varierar såklart från hund till hund, Rulle vill bli jagad eller äta mat, Rally vill springa stora ärevarv och lillhunden vill jaga mig. Hur man sen gör om man har en hund som tycker att kamp är det allra roligaste i hela världen vet jag faktiskt inte, för den borde det ju rimligtvis inte vara belönande alls att kampen tar slut?
Ah, helt klart så har jag faktiskt inte tänkt. Har en klar kunskapslucka i belöningsutveckling.
Intressant!
Knut och Kelli brukar kampa med varann. Det är en lång högljudd kamp som ALLTID slutar med att Knut släpper eller “låtsas?” tappa taget. Han är garanterat starkare, men kanske inte lika envis. Jag funderar på om han släpper för att det ska vara så? Att den äldre låter den yngre vinna… Oftast kommer Kelli tillbaks och bjuder in honom till kamp igen och ibland hänger han på, ibland inte. Jag har själv ingen belöningsstrategi efter avslutad kamp med mig(borde kanske ha det…) Båda är grymt kampvilliga och accepterar att leken är slut när jag tycker den är slut.
Jag ser ingen tendens till minskat intresse hos någon av dem för att kampen tar slut.
Mette: du är inte ensam! Jag upplever ofta att mina kunskaper om belöningsutveckling är klart begränsade, har till och med haft en tanke om att försöka gå en kurs för nån “gammal schäfermänniska” för att utveckla de bitarna, för säga vad man vill om det folket, men leka igång hundar kan de 🙂
Med Råttan, som har en hyfsat bra kamplust i grunden men den var svår att nyttja i träningen, har jag lyckats få henne att kampa mycket “bättre” (=användbarare) genom att tillämpa den princip Fanny nämner ovan. Någonslags inlärning av kampande.
Med Rasken borde jag tänkt mer på hela fyrklövern och att jag låtit honom vinna i kampen har bara ökat hans motivation att springa runt med grejerna själv. Nuförtiden försöker jag låta bli att tappa kampmojen…
Jag tror helt enkelt att man måste se till individen och jobba för att alla huvudtyper av belöningar blir lika viktiga (de klassiska: jakt, social, kamp, godis).
Det är väl med valpar som det är med barn. De alla behöver kunna få njuta av känslan att “vinna” oavsett och det är kamp eller kortspel…. Det är en träning för “överlevnad” och finns i oss alla… och man ser tydligt glädjen och stoltheten i deras glittrande ögon – oavsett om det är en valp eller litet barn 🙂
Åh vilken härlig header! 🙂 Fina hundar
Psst, du kan vinna en varm o mysig fleecejacka + strumpor från Granngården till ett värde av 650 kr !! Passar bra nu i snöyran! Regler hittar du under fliken: Tävling!
Mvh
/Eleonor
Citat ur Kenth Svartbergs “Bra relation”:
“En serie studier på människors och hundars lek av forskare från Southampton har visat att det inte tycks finnas någon grund i dessa idéer – vem som vinner eller förlorar dragkampen påverkar inte alls dominansförhållandet mellan hund och ägare. Istället visar det sig att hundens vinst över ägaren i dragkamp ger positiva effekter för relationen: hundar som ofta vinner dragkampen blir mer engagerade i framtida lekar med sin ägare, och blir mer kontaktsökande gentemot ägaren. Tvärtom mot traditionella teorier tycks lek mellan hund och människa handla om samarbete, inte konkurrens.”
Märk väl att kapitlet i boken handlar om ägarens samarbetsroll, inte hundens föremålsintresse. 😉