Igår var Tux och jag och tävlade i Danmark, Vallensbäck närmare bestämt. Det var inomhus på deras hala matta, tycker Tux har blivit duktig på den (generellt). Tyvärr knep vi inget av de förbannade certen som vi saknar så Tux är fortfarande inte dansksvamp.

Vi öppnade med öppen hopp, det gick rätt bra till hinder 18 när jag fick totalt hjärnsläpp. Hade ingen aning om vad jag skulle göra för någon sekund, helt blankt var det i huvudet. Minns att jag tänkte att jag gör ett framförbyte för något måste jag göra och när jag hade gjort det kom jag på att det var fel 🙂 . Men för att göra saken värre så kunde man ta hunden åt bägge hållen runt hindret som Tux hoppade, det ena längre men det var som sagt så jag hade handlat iom framförbytet. Nu var jag inte så skärpt att jag räddade upp situationen och tog de hållet utan jag bakombytte och halv-flickade åt det andra hållet. Gick sådär, svängen blev gigantisk och Tux la nog av några rejäla svordomar. Jag tappade nog en mycket trolig vinst och slutade 3:a istället.

Hopp 3 var en ganska teknisk bana men jag gillade den. Tyvärr laddade Tux på lite mycket i starten och fick problem med mycket slir på mattan så vi bumpade in i varandra ett par gånger (fick dock inget fel) och det gjorde att jag blev sen i ett tight bakombyte så Tux snurrade. När vi rätt ut all det där så kom en rivning också. Bye bye cert….

I agility öppen så gick Tux mycket fint utom på A:et som jag tog om.

Sista chansen då, ag 3. Till min stora förvåning hade de plockat in bordet, ett elektroniskt. Det var en ganska snäll placering ur den synvinkeln att man kunde placera sig och bromsa hunden innan om man ville, samtidigt var den lite lurig för det stod ett hinder som hundarna mycket väl kunde pipa iväg och ta. Jag vet inte men jag hade en stark magkänsla av att nu när bordet kom med på en tävling (2:a ggn för oss) så ville jag testa hur bra han egentligen kan det. Jag tränade det en del inför VM och sedan var det med nu i slutet av sommaren i England. Då valde jag försöka få tag i Tux innan så han inte skulle missa det eftersom den klassen var en kvalklass till en final.

Det kanske var dumt av mig att inte försöka bromsa Tux innan bordet, vi har inte tränat det i massor men jag ville känna lite hur det kändes om man faktiskt verkligen litade på att hunden kan hindret, inte enbart för att kolla Tux utan även för att känna hur bordet ‘känns’ som hinder på en agilitybana. Tux försökte tvärnita på bordet men gled av trots att han verkligen spjärnade emot som bara den, snöpliga skit fem fel. Bye bye cert….

Bordet är omsidigt för arrangörer och det är ju helt klart en viktig faktor. Men jag tyckte nog ändå att det var rätt okej som hinder, lite av en utmaning att få till bra både för hund och förare. Det ser rätt häftigt ut med de hundar som verkligen kan det, som liksom landar i luften. 🙂