Sumpråtta!

Okej, han står inte still så ofta och detta är det bästa jag kan uppbringa just nu.

Även denna helgen blev det………………*tadaa* agility .

Vi tävlade i Hässleholm på lördagen. En väldigt spännande hoppbana som jag hoppas man kan få en skiss på. Tyvärr missade Tux en serpentin, han hamnade bakom ryggen på mig och jag såg inte riktigt vad som hände men han halkade nog. Hursom så hamnade han på fel sida om ett hinder efter det och vi fick en vägran. I agilityklassen var banan inte lika spännande. Dock gjorde Tux en jättebra prestation, var/är supernöjd med honom. Jag tänkte att jag skulle försöka kolla av fälten lite utan att ‘hålla’ honom, att bara hålla inne med okej ett litet tag för att kolla om han verkligen lyssnade och det gjorde han verkligen, superfint. Jag själv var inte helt taggad och det kändes lite som jag var steget efter Tux hela vägen. När han tog sista kontakfältshindret höll jag mycket riktigt på att tappa honom in i fel tunnelingång. Men loppet var ändå bra och Tux gick som sagt riktigt bra. Dessutom vann vi !

Jag har märkt att min laddning på de senaste tävlingarna har varit beroende av banornas utformning, spännande utmanande bana = jag jättetaggad, en vanlig bana = jag måttligt taggad. Men alla banor kan inte vara superutmanande och man skall ju kunna hantera alla banor så jag får nog ta tag i det där.

På söndagen hade klubben sista tävlingen för detta året. Det hela avlöpte mycket smärtfritt, klart den lättaste tävlingen i år och på länge. I och med denna tävling så kommer jag lämna agilitysektorn i klubben. Vansinnigt skönt.

Tux och jag har gjort ett jätteskutt på årets agilityhund! Skoj, så länge det nu varar. Extra skoj att Tux får sällskap av en annan Kelpie, Snygg-Liran.

Vi tog ockå en liten detour till Wales på vår road trip. Först stannade vi i nationalparken Brecon Beacons. Det var fint, helt extremt mycket får. Vi gick på en ganska rejäl tur i parken, bland fårskiten . Vädret var väl sisådär kan man säga, det regnade vilket fall inte.

M-fåren

Lite utsikt i parken.

Vårt hotell i Brecon, najs!

Katedralen i Brecon, där vi tog afternoon tea .

Sticky Toffee Pudding

Sen körde vi lite längre norr ut i Wales, jag tyckte de delarna var ännu finare än Brecon Beacons.

Harlech Castle

En italiensk by som vi besökte, tror det hette Portmeirion. Himla överskattat enligt oss, turistfälla.

Vårt hotell. Himla trevligt ställe med restaurang och pub där hundar var välkomna. Det hände en himla rolig sak när vi satt på balkongen och käkade. Vattnet nedför hotell är en flod och det är ganska nära havet. Man slötittade lite på vattnet när man satt där och jag lade märke till att det på ett ställe såg ut som det var en konstig ström. Jag funderade på om floden var påverkad av ebb och flod. Helt plötsligt började den där strömmen flytta på sig först inte så fort men sen blev det uppenbart att det inte var någon ström utan något djur. Efter en stund och då hade flera människor samlats på balkongen kommer en säl upp med en fisk som den smaskade i sig. Kul, lite dramatik sådär.

En skylt i en affär .En annan skylt jag såg var ‘Dogs with well-behaved owners are welcome!’ , det är ju helt rätt det ockå.

Sista dagen i UK spenderades i Colchester som skall vara Englands äldsta stad. Vi tyckte den var rätt trist.

På förekommen anledning har Pep fått ett nytt namn; Sumpråttan. Där det är vatten, lera och annat spännande där är också Sumpråttan.

Det är en bra och kort sammanfattning av helgen i Kungsbacka.

Bäst känsla hade jag i första hopploppet där vi diskade oss för jag klantade mig. Vet inte om det loppet var bäst rent samarbetsmässigt eller om det var för att jag gillade banan så, en kombination. Orsaken till att jag gillade banan var att det fanns så många val, skall jag svänga höger eller vänster över hindret, kul!

Bakombyte – decel – framförbyte/threadle hamnade väldigt högt på min ‘måste träna på lista’. Alltså när man skall göra ett bakombyte, få hunden att bromsa in och sedan själv måste threadla eller göra framförbyte, tycker att det är skitsvårt och jag undvek dessa situationer genom att göra framförbyten som var rätt krystade och otajmade.

Det verkar som FCI verkligen kommer få konkurrens om agility-VM, kanske??. Det är förstås attraktivt med ett öppet mästerskap för givetvis vill man ha ett mästerskap där alla hundar är välkomna. Men sen är det de där klasserna som vi inte har fast de verkar ha en mindre roll än i IFCS:s VM.

World Agility Open Championships

Ett av stoppen på vår road trip var Brugge, grymt fin stad. Dessutom, som grädden på den belgiska våfflan så var hundar välkomna typ överallt.

Vi har varit på en längre road trip som bland annat innehöll ett stopp på International Agility Festival i Kelmarsh, England. Det var skoj, annorlunda och rätt nyttigt. Jag har ju varit där en gång innan men fick inte springa så mycket då för jag misstänkte att Tux var skadad. I år blev dock springande alla dagar.

Vi hade inga direkta fullträffar rent handlingsmässigt. Vi nollade några lopp men jag klantade mig en del och det ledde till vida svängar, stopp osv men vi fick några placeringar ändå. Banorna var väldigt annorlunda mot våra banor. Jag skissade upp en bana från huvudet och avstånden är inte överdrivna, jag mätte upp ett avstånd på 20 m mellan två hinder och ned till knappa 3 meter!

Jag hade 3 individuella starter per dag, möjlighet att ta mig till en final (British Open) på söndagen och även möjligheten att deltaga Nations Cup (en lag/stafetttävling). Till British Open tog sig 30 hundar av nästan 450 stycken, det vill säga inte helt enkelt. Kvalen till British Open gick på fredagen. I första klassen gjorde vi en nolla och hamnade på 14:e plats av ca 220 hundar (bästa utländska hund). Sedan var det dags för agilityklassen och jag blev så full i skratt när jag såg den. Det var en fransk domare och hon hade valt att ta med bordet ( ), så vid nästan 7 års ålder skulle vi alltså debutera på bordet. Det var inte heller ett digitalt bord utan hon räknade manuellt.

Engelsmännen var helt otroligt irriterade på domaren. Att ha 450 hundar på bordet tar sin lilla tid och sedan så var det orättviseaspekten. I England har man med tusendelar i tiden för det brukar vara rätt jämnt när man har startfält på flera hundra hundar. Det var helt galet och dessutom verkade hon räkna olika för alla. När man stod utanför lät det som hon sa one, two and GO!.

Tux klarade faktiskt bordet, rätt snyggt faktikt. Men jag kom av mig i handlingen för jag hade planerat att gå iväg medan han var på bordet. Det visade sig dock att hon räknade på franska och jag blev så paff av detta så jag stannade. Dessutom räknade hon un, deux, trois, quatre, cinq and GO….Jag hörde sen senare att det var några som hade släppt sina hundar på fem och blivit diskade (bland annat Jaakko med Zen), helt otroligt störigt. Efter bordet så kom jag inte riktigt i fas med handlingen och Tux krashade in i ett hinder. Han hoppade in i stödet, såg super märkligt ut. Antingen så var det för att handlingen var kass eller så halkade han. Jag kom hur som helst i mål och trodde jag hade 5 fel men det visade sig att jag fått 5 fel på vippen, vet inte varför. Med 10 fel så rök finalen all världens väg, tyvärr. Med 5 fel hade jag nog kommit med för det var så få hundar som nollade den där agilityklassen.

På lördagen nollade jag två lopp. I det ena gick Tux tyvärr omkull så vi tappade tid och blev inte placerade. I det andra blev vi 5:a av 300.

Både på lördagen och fredagen regnade det en del och vi hade tyvärr väldigt sena startnummer båda dagarna. Det gjorde att det var uppsprunget, både jag och Tux slirade en hel del. Inte mycket man kan göra och jag måste säga att planerna ändå höll bra för så många hundar.

Nations Cup

På söndagen fick jag reda på att jag hade placerats i ett lag skandinavia som bestod av Tux, Zen och Hitti (Jaakko och Janita, alltså). Vilket lag tuxen och jag hamnade i, jag blev himla nervös. Nations Cup var en form av stafett så man skulle växla en pinne innan man fick köra, det var grymt krångligt.  Varje lag bestod av 3 hundar så det gällde verkligen att inte diska sig. Diskade man sig så fick man 100 fel och skulle  fortsätta att köra. Tyvärr diskade Tux och jag oss i den lätt krångliga starten på hoppbanan. Jag tror att det beror på att Tux fick sitta länge och titta på linjen på de första hindren och då hade han redan bestämt sig. Vi bestämde oavsett att vi skulle köra agilityklassen som gick på huvudarenan. Där fick Janita och Hitti en femma i slalom, jag och Jaakko nollade. Vårt lag gick in i överlägsen ledning men jag tänkte att det ändå var 7 lag kvar som hade fått runt 3 hundar i första klassen så jag tog mitt pick och pack och åkte…

På måndagen fick jag ett sms av Janita, de hade stannat kvar som tur var för vi VANN!!! Det var inga lag som hade kommit runt båda klasserna med alla hundar. Det var 24 lag och många bra hundar så det var verkligen väldigt förvånande. Så nu är Scandinavia regerande Nations Cup-mästare