Jag hade verkligen hoppats, trott på några år till med Ozzy men tyvärr satte hans skotträdsla stopp för det. Ozzy har alltid varit lite skottberörd och efter kastreringen blev lite mer. Det var inte så farligt, han klarade några skott och blev det väldigt många på varandra så ville han gå in eller gå till bilen. För något år sedan så började han sticka hem på promenaderna om han hörde skott. Han sprang på en cykelväg och hem till carporten vid vårt hus och där satt han och väntade. Inte så bra men det kunde ha varit värre, han sprang inte över någon väg och han höll sig undan. Jag förökte förstås få honom att inte springa hem och det gick också ett tag men även det var temporärt.

I våras så påstod en gubbe att Ozzy hade flugit på hans hund när han var på väg hem. Jag blev så himla paff eftersom Ozz brukade hålla sig undan om han kunde att jag bara ursäktade oss. I efterhand tror jag att problemet var att han hade släppt fram sin hund mot Ozzy som då blev trängd, för som sagt han var rädd och ville bara hem – inte mucka med andra hundar. Hans hund dräller alltid och det är liksom hunden som går med husse och inte vice versa. Men hursom haver så är ju Ozz mitt ansvar så nu fick han typ inte vara lös alls här hemma. Helt ärligt så kändes inte bra, jag vet att det finns hundar som alltid går kopplade och är nöjda med det men det kändes inte riktigt bra för mig..

Fram till i början av sommaren har Ozzy alltid varit lugn och oberörd av skotten hemma och i trädgården. För ett tag sedan märkte jag att han började gå in från trädgården när han hörde skott. Och därifrån har det bara blivit värre. Det slutade med att han bara låg på toaletten bakom badkaret och såg olycklig ut. Han hade inte en fristad någonstans.

Just nu är det skott precis hela jävla tiden här. Vi bor i utkanten av Malmö och det är åkrar runt omkring, bönderna använder skott som fågelskrämmor. Dessutom har den närmaste bonden ärtor i år som förstås är superattraktiva för fåglar så därifrån är det skott som är riktigt höga. Utöver det så har vi en skjutbana en bit bort där skjuter en gång i veckan. Skjutandet från åkrarna kommer väl att avta men om någon månad börjar jaktsäsongen och sedan är det nyår…..Helt enkelt, här kan man räkna med skott när som helst och de hörs ofta.

Omplacering/hitta ett nytt hem har jag varit öppen för i flera år men Ozz var ingen lätt hund. Han gillade inte främmande hundar, inte främmande människor, han behövde medicin varje dag och så även kraftigt skotträdd. Som sagt jag har hållt ögonen öppna och flera i min omgivning visste om det och skulle säkert ha sagt något om lämpligt ställe dök upp. Men det är lite som att hitta en nål i höstack.

Det var otroligt jobbigt och ledsamt att se honom så stressad, han drog sig undan från oss, han inte ville vara i sin älskade trädgård, vägrade gå ut på promenader, klarade inte att uträtta sina behov för han ville bara in och han hade bara en olycklig blick upp i himlen. I min värld skall ingen hund få behöva leva på det viset och jag såg faktiskt ingen annan utväg.

Innan vi åkte hem till mina föräldrar så åkte vi iväg till Vomb och han var så glad, han badade och sprang ikapp med Tux  – precis så som jag önskade att det skulle få vara varje dag. Men shit vad hårt det är, jag saknar honom verkligen. Ozzy var helt otroligt mysig, han älskade att ligga nära, nära, han var helt enkelt jordens bästa värmedyna. Dessutom så kommer jag vara honom evigt tacksam för han tvingade mig att bli en bättre hundtränare på ett sätt som jag tror att ingen annan hund någonsin kommer att göra.  Lilleman O…..