Jag har sedan en tid tillbaka annonserat min avgång från klubbens agilitysektor där jag har suttit som sammankallande alldeles för länge. Vi hade ett möte om detta i måndags och kontentan är verkligen att det är rätt beslut. Jag fick verkligen en riktigt olustig känsla . Det delades  ut ett antal kängor åt flera personer gällande klubbkänsla och vad man gör och inte gör, typ som att inte hälsa. Det är helt uppenbart att min syn på klubbkänsla är något helt annat än det som sades på mötet och därav är riktigt riktigt skönt att från den första september så är det slut.

En sak som vållade en del var upprörda över var det lilla ordet hej. Om man har sagt hej eller inte hej…har man inte sagt hej så är det typ fördjävligt. Man är en dålig klubbkamrat. Jag försökte säga att jag tycker inte man skall dra så stora växlar på en sådan liten sak. Det kan finnas tusen anledningar till att man inte säger hej och det behöver verkligen inte betyda något. Jag brukar alltid säga till de jag håller kurs för att de skall inte bry sig om jag inte hälsar när jag t ex tränar hund för det gör jag inte. Det har inte alls med att göra att jag är sur utan med att jag fokuserar på mig och min hund, han skall inte flamsa runt hos andra och hälsa och då gör inte jag heller det. Ja, exemplen  kan göras många och jag tycker att det är så jäkla onödigt att folk surar över en sådan här sak. Men det var andra som tyckte det var superviktigt, vi är olika helt enkelt.

Ibland kan jag till och med fundera på vem jag faktiskt håller på med agility för, är det för jag och min hund skall ha skoj och utvecklas eller är för att andra skall känna sig sedda, få sina sociala kontakter och för de skall känna sig bra? Vi har mycket åsikter om hur folk skall bete sig, vad man skall säga, hur folk skall träna, vem de skall träna för (för guds skull träna inte för Greg för då folk rätt att säga vilken jävla smörja som helst), med vilka man skall umgås med och mycket sådant som inte är agility för mig. Kan man inte bara få vara sig själv en stund utan att behöva dricka en Norrland….? Eller det är självklart man får men det är rätt jobbigt med alla åsikter hit och dit som jag tydligen bryr mig om fast jag inte behöver….

Men det är bra antar jag att jag känner mig nöjd med att kliva av.

Ett annat avslut hade jag igår det var positivare. Det var sista gången för min kurs och de är så duktiga, alla. Riktigt roligt. Jag har haft lite vånda om jag skall påbörja en ny kurs med nybörjare eller om jag skall fortsätta med de jag har. Igår bestämde jag mig för att jag skall fortsätta och ha dom en termin till. Det skall bli skoj att få ha en kurs där faktiskt alla är igång och springer banor och många tävlar. Jag har inte haft några direkta tävlingskurser på klubben och det är riktigt skoj att få ha mer handling och inte bara hinderinlärning.

Detta filmades på Öland efter kursen som vi gick .

I Råådalen var det en fotograf som tog bilder och för ovanlighetens skull fastnade Tux. Vi brukar sällan få vara med på bild, jag antar att det är en av baksidorna av att ha en helsvart hund = svårfotad.

Bridging the Gap Between Training and Competition av Rachel Sanders

Detta blir en kort recension, finns inte så mycket att säga. Filmen är producerad av Clean Run och det är någon Rachel Sander som instruerar. Jag har ett projekt under A3-utbildningen där jag skall jobba på Tux vipp. Jag tycker att jag har en rätt okej plan men den där pricken över i saknas när vi tränar. Min förhoppning var att få lite inspiration och ny input från denna DVD. Nja, det är inte mycket nytt, faktiskt inget alls för mig. Det som sägs är okej och kan man inte mycket om agility så är det väl bra tankar men mer än så är det inte.

Dessutom stör det mig att hundarna i videon hade sisådär balanshinder. Jag vill gärna på DVD se det bra, gärna riktigt jäkla bra för man vill liksom inspireras och tagga igång. Om instruktörens hund har en medelmåttig balans så känns det inte så upphetsande att kolla på. Framför allt när det är en person som för mig är helt okänd. Om jag visste att det var instruktör som är superduktig just som instruktör så kanske det hade underlättat men det vet jag inte. Jag upplever detta ofta i Clean Runs DVDer, att de tummar på kvaliteten. Ofta är det en fråga om att tillräckligt med material för att enbart kunna visa det riktigt bra och det kostar förstås pengar. Jag tycker att det är störigt och det drar ned på upplevelsen.

Hur som helst hade Rachel Sanders ingen magisk formula om hur man bibehåller bra kontaktfält när man tävlar, faktiskt hade hon enligt mig ingen formula alls utan men en fråga om grundträning och åter grundträning.