AGIFs Nationella Agility Mästerskap, vi blev sämst i rasen kan man kort och gott säga 😀 . Vi öppnade så som så många andra med en disk och därmed var mästerskapet över för vår del.

I hopploppet var det en omvänd tunnelingång som fällde många inklusive mig och Tux, det var några andra fällor också men  man kan nog säga att majoriteten åkte på tunnelfällan. Jag hann inte så långt som jag trodde jag skulle och när Tux kom ut ur tunneln så kände jag att han kommer aldrig se min threadle arm på grund av min placering som var mycket nära och bakom honom. Jag kunde inte heller gå i sidled för där var slalomet och blockerade vägen. Antingen skulle jag ha chansat och stuckit tidigare men då kände jag att det fanns risk för att missa ett hinder (långhoppet) eller så skulle jag ha lagerhandlat slalom.

Agilitybanan gillade jag verkligen (även finalbanan som jag då tyvärr inte fick springa). Jag tycker att Tux och jag fick till ett riktigt bra lopp fram till slutet där jag började tveka, blir sen i ett bakombyte vilket gör att Tux vänder åt fel håll. Snurren leder till att Tux kommer på en annan linje än den jag tänkt och vi få då en vägran på vippen. Den avslutande linjen skall byggas upp iveckan och tränas på 🙂 .

Jag gillade mästerskapet, för mig var den största motivationen att få mer mästerskapsträning. Jag tycker att det är lite svårt att hantera detta med att flera lopp som skall läggas ihop. Jag har svårt att hitta en balans mellan att vara offensiv men utan att chansa eller utan att bli passiv. Om jag skall vara självkritisk så var jag kanske lite övernoga i hopploppet och det gjorde då  kanske att jag inte hann dit jag behövde hinna. Samtidigt var jag rätt nöjd med handlingsvalen fram till disken och Tux kom vansinnigt fort ur den där förbannade tunneln.

Jag hoppas att vi får komma och tävla i den fina hallen fler år och att det blir fler ANAM. Om man skall vara kritisk till något så var det första hoppbanan. Det är svårt att bygga mästerskapsbanor, helt klart. Men när banan är uppbyggd på fällor som leder till disk så riskerar man att det blir avslaget för många. Hoppbanan var väl varken svår eller omöjlig, det enda var som sagt koncekvenserna. Det blir roligare när fler är kvar i leken.