Another windy day at Oxie BK…pinnarna flög hit och dit, meningen var att jag skulle springa övningen nedan och ta tid på lite olika alternativ. Fick dock dela den för pinnarna låg inte uppe. Blåshålet nummer ett = Oxie BK…  Hinder 2 till 5 var en sekvens som påminner om hoppklassen på Malmö Int. Om jag tittade tillbaka på hur det gick så förlorade Tux och jag mest tid när han skulle in i tunneln. Då valde jag att springa ifrån i slalom och så bromsade jag in vid fyran, rosa gubbe. Jag tyckte inte Tux svarade så bra på inbromsningen. Flera valde att göra framförbyte, grön gubbe, så jag tänkte att jag kunde ju ta tid och testa vad som faktiskt var bäst för oss.

Sekvensen 6 till 9 är från en bana vi tränade på i fredags. Av någon anledning så kändes det bättre och snabbare när jag tog den längre vägen med Tux fast då hade jag ingen klocka.

I sekvensen två till fem fick jag alla gånger utom en snabbast tid när jag valde samma handling som på Malmö Int, dvs stanna vid fyran och göra en threadle. En skillnad mot mässan var att han bromsade ordentligt, så vägen in i tunneln var avsevärt mycket bättre. Det kan ju vara det att det var halt på mattan. I det andra alternativet, fast jag hade gott om tid så var det rätt svårt att inte vara i vägen om jag gjorde framförbyte, det blev lite shapning av linjen som kanske kostade tid? Hur som helst så kanske jag kan dra slutsatsen att det förmodligen inte var mitt handlingsval som gjorde att vägen blev sisådär i Malmö.

Normalt, när jag väljer håll på hinder så använder jag de regler som Greg har satt upp (eller vem det nu är som har kommit på dom, han har vilket fall gett ut en DVD med dom).  Generellt tycker jag de är riktigt jäkla bra för att få snabbaste vägen men det skadar inte att kolla upp då och då, detta var ett sådant fall. Det som kändes bättre på träningen, dvs den längre vägen var konstant långsammare… Även när jag fick en sunkig sväng åt vänster över åtta och jämförde det med snäv högersväng över 8 så var vänster alternativet snabbare. Förutom längdskillnaden så här har nog den brantare svängen i tunneln mer betydelse än vad jag trodde.

Jag kan inte påstå att time outer är ett instrument i min träning men ibland så använder jag dom, jag har dock kommit på att de kanske har blivit lite väl vanliga.  Vanligare än jag faktiskt känner är okej, tror jag. När jag använder en time out så är det nästan alltid så att det är ett substitut för vad jag upplever som bra hundträning .  Jag tror att det är ett par komponenter som får mig att ta till time out;

→ Dålig träning från början, alternativt att jag har varit dålig på att hålla kriterie. Det vill säga att hunden på grund av dessa anledningar har tillåtits att göra fel gång på gång och på något sätt måste jag bryta.

→ Frustration då jag inte vet hur jag skall träna, hur jag skall förmedla det jag vill till hunden.

Jag har funderat på detta med time outer till och från tidigare i bloggen. I fredags när vi tränade fick jag rätt dåligt samvete för jag kände att det var rätt okonstruktivt. Jag gjorde time out på time out. Det var väldigt korta time outer där jag i princip bara platsade hunden (Tux) en stund.

Det som hände för en vecka sedan är en frustrationspunkt för mig och jag har ingen riktig plan för det. Tux har en förmåga att gå in så otroligt tight på hinder där han skall skråa (hoppa diagonalt) att det i princip är omöjligt att komma upp tillräckligt fort för att inte riva. Alternativt hoppar han så diagonalt att han stöter till hinderstöden. Jag är emot att anpassa min handling så att jag får ut honom längre från stödet eller att han hoppar mindre diagonalt. Det är verkligen emot alla mina principer att anpassa handlingen utan jag måste helt enkelt lära honom att det är hans ansvar att ta ut svängen så pass att han klarar av att hoppa samt att det är inte okej att stöta till stöden.

Problemet är att jag vet inte hur jag skall få honom att fatta. Det är säkert många som inte tycker det är ett problem att platsa hunden i detta läget när de river och jag har nog själv både sagt och skrivit att jag tycker att det är okej, att det är hundens ansvar med hoppningen. Men det kändes inte bra, det kändes okonstruktivt även om vi på typ 10:nde försöket nådde dit vi ville.

Det är väl också så att det är rätt att ifrågasätta hur effektiv en time out är om hunden direkt gör samma fel? För det var verkligen det som hände i fredags, time out – ny chans – samma fel – time out osv osv…

Det får helt enkelt bli skärpning på den här punkten! Mindre time outer → konstruktivare hundträning…

Även i söndags klev jag upp i arla morgonstund för att första ta en promenad med Piff o Puff och sedan åka ned till mässan för att kolla på lydnad. Lite knäppt men är man hundnörd så är man, antar jag. Jag tog lite bilder men eftersom jag (well, kanske inte jag men ändå) inte är klar med mitt fotoalbum än så lägger jag några bilder här. Det var mörkt och jag ville inte använda blixten, de är så känsliga dessa nobla lydnadshundar . Det var skoj att titta på lydnad, det var många riktigt bra. Jag var imponerad. Det var mindre skoj att kolla in i kelpieringen som låg precis bredvid  lydnadsringen och på andra sidan var det BCs som sprang vänster varv.

Vomba, från Danmark (tror att det är ett kullsyskon till Simic)

Vinnaren, Mona Kjernholm som gjorde ett jättefint program.

Marvin vid konen

Okänd BC som blir skickad till rutan

Navalls Tease tror jag

Denna golden var helt otroligt fin. Den imponerade stort på mig, goldens kan vara så otroligt showiga. Denna var snabb, charmig och väldigt väl genomarbetad. Dessutom har den rätt färg, inte någon urblekt blondin. Här är det apporteringsdirigeringen.

Krollie innan hon skickas till konen och rutan…

Supercharmig rottis! Den gjorde en så rolig sak, på dirigeringsapporteringen så sprang den och satte sig fot vid tävlingsledaren istället för matte.

Säsongsstart i Sverige tror jag minsann! Måste säga att sedan agilityfolket kan få gå ut och rasta sina hundar i egen dörr så har det blivit riktigt bra, en stor eloge till de som fixade det . Så skönt att kunna värma upp ordentligt.

Agilityklassen hade jag mest fokus kontaktfälten, efter den hoppade vippen på Crufts och att jag verkligen vill ha så bra kontaktfält som vi har på träning även på tävling. Det blev bra, jag är nöjd, det kändes stabilare än jag hade väntat mig. Jag klantade mig i början, passande nog (dämpande för tävlingsdjävulen) så vi fick en vägran.

I hoppklassen så blev det friskt vågat – allt vunnet eller nått. Jag beslutade mig för att satsa på en rätt vågad serpentin, den var lång och det kändes inte alls säkert att jag skulle hinna. Jag har en tendens att backa tillbaka i handlingen och gå för det jag vet att vi kan men jag vill våga mer för att få mer rutin på det. Jag kan säga att jag hann inte riktigt till serpentinposition och jag tänkte; oj oj synd på ett rätt bra lopp men nu är jag in deep shit… .  Men det var bara så grymt för när jag bytte arm så bara läste Tux av det, visst det tangerade flick vilket jag faktiskt inte vill göra till någon vana. Trots det var det häftigt att känna hur väl de där serpentinerna sitter. Glad! Bonus att det dessutom räckte till vinst…

Vi kom till England ganska sent torsdagkväll, på fredag åkte till vi Crufts för att kolla. Ingen av hade ju varit där innan så det fanns verkligen en hel del att kika på. Det är så svårt att beskriva hur stort något är. Men Crufts är stort, det är 5 stora hallar som är fulla av försäljare, utställningsringar och lite annat smått och gott. Utöver det är det stora arenan där det får plats dryga 9000 tror jag. Detta är en del av hall 1, utöver detta så fanns det alltså utställningsringar, restauranger mm i denna hallen, sen fem till sådana hallar.

På fredagen hann jag kika på lite agility. Den enda som jag la märke till var egentligen Lucy Osborne med BCn Ben Bombastic Mr Fantastic som sen även skulle tävla i den internationella tävlingen. Det var mest att hunden såg mycket genomtränad ut, att hennes handling var rätt annorlunda då hon körde mycket på verbala kommandon.

Precis som förra året så blev jag helt fascinerad av flyball, kan liksom inte fatta varför denna gren inte finns i någon nämvärd utsträckning i Sverige. Den borde passa många, den har fart och fläkt som agility men det är lättare att träna och den kräver ingen direkt fysik av föraren. Utöver detta så är den social genom att man tävlar och tränar  i lag.

Det var inte så mycket folk på fredagen så då kunde man ha med hundarna runt när man shoppade. På lördagen var riktigt fullt och bara plågsamt för hunden att bli medsläpad. Det som var konstigt var att trots att det var så mycket folk så var det inga köer in. Eller det var kanske inte så konstigt för det visade sig att de kollade inte hundens papper och det var inte heller någon veterinärkontroll.

De sålde B & J precis där vi hade hundarna….Tur att det inte brukar vara så på svenska tävlingar, tror inte att det hade varit hälsosamt för hon med dålig karaktär .

På lördagen var det förutom den internationella agilityn även en internationell freestyletävling. Nu är jag inte helt insatt i freestylen men jösses vad imponerade jag var. Det var så många duktiga i denna tävling, ettan till trean var i mina ögon väldigt imponerande. De flesta tävlande finns på tuben för den som är intresserad, här är vilket fall ettan från Tjeckien:

När det gäller den internationella agilityn så har jag bara hittat filmer från det första kvalet.

Vi shoppade lite Planet Dog -leksaker på Crufts . Bollarna är superbra, sådana som är svåra att tugga sönder men ändå mjuka så dom är roliga att bita i. Fast vissa brukar mest slå sig själv i huvudet med dom…

Tux fick en egen jordglob, Ozz har en sådan sedan innan. Nu fick Tux den i större storlek, förstås fullständigt onödigt men de är ju så fina .

Ozzy fick en golfboll som han var mycket nöjd med, den var kanske till och med lite bättre än de som han brukar leta rätt på golfbanan. Tuggvänligare…

Tux blev lite girig och skulle ha alla leksaker. Han gjorde en glidtackling på Ozzy och Ozzys blick efter är rätt talande om vad Loppan tyckte om det .

Hemma, mycket trött efter galet mycket bilkörande. Men OJ vad skoj det var även om det inte gick hela vägen.

Lopp 1 – 0 fel fast snurr och strul

Jag hade inte riktigt koll på att banvandringarna bara var 3 !!!!! minuter och dessutom hade jag tittat fel på banskissen som man fick se innan. Jag började med att lägga mycket fokus på den rätt krångliga starten och när jag sedan skulle lösa nästa problem så var tiden i princip ute. Det blev därefter också, starten blev riktigt bra för mig och Tux men sen när jag kom till den andra situationen där de skulle förbi ett hinder så tappade jag bort min plan. Det blev en massa strul men vi lyckades med nöd och näppe klara det. Väldigt speciell bana måste jag säga, dom där 20 meters avstånden mellan hinder är rätt tuffa när man inte är van vid sådant.

Lopp 2 – 5 fel, hoppade vippen

Den här banan var lite mer normal i förhållande till den andra. Jag gjorde en liten miss i en sekvens där Tux pep iväg direkt och vi höll på att diska oss men tack och lov tvärvände han när jag skrek. Det var mitt fel, jag kände att jag var riktad mot tunneln istället för att röra mig mot det hinder vi skulle till. Sen klev han av vippen för tidigt.

Finalen

Jag hade bäst känsla inför detta loppet av alla loppen, jag var inte nervös och inte heller hade ‘looserkänslan’ som jag kan ha . Men så jäkla jobbigt att slalom-kungen springer förbi slalom som han gjorde, snopet kan jag säga. Alltså jag vet inte riktigt vad det är som händer i Tux hjärna och jag har bestämt mig för att inte älta det. Det är bara att konstatetera att han behöver information och att jag inte bara kan kuta iväg innan han har ‘fäst’ på hinder i sådana här sammanhang. Det som hände när han bara sprang förbi slalom var att jag blev tyst, innan det hade babblat som sören (det var ett av mina mål, dvs att inte vara tyst). Tyst blev för att jag kände att det här kan han, det här vet han…. Tux var galet upphetsad efter finalen, högg mig armen fast att han hade kampleksaken i munnen, han tyckte väl inte jag drog tillräckligt. Trots att man inte såg publiken så är det uppenbart att hundarna känner av att det är något speciellt…

Jag hoppas övning ger färdighet och att jag kan få till det någon gång, känns lite surt att det skall skita sig på något som vi faktiskt kan och när jag för en gångs skull kände mig rätt nöjd med det mesta fram och efter det.

Hur som haver så skulle jag åka dit igen om jag fick chansen, det var superskoj!

Fredag

Agilityträning –

Lördag

Lydnadskurs för Mona Kjernholm –

Söndag

Sju glada hundar på promenad i Snogeholm –

Alice 3D- versionen –

Måndag

Fortsätter med Shutter Island ikväll

Man fick sådana där schyssta brillor på bion…

*phew* igen då