Har jobbat lite med lydnaden sedan i höstas men inte supermycket, en till max två gånger i veckan. Jag fick en aha-upplevelse när jag kom till klubben och en massa olika koner mm var uppställda, ganska tävlingslikt. Innan det hade Tux varit rätt okej i lydnaden, visst något litet grymtande men mest bara glad/pigg/på. Han blev helt klart mycket annorlunda när konerna var ute, han blev hetare men även mer spänd. Givetvis fick jag vid detta tillfälle även pipande då och då, lite som ett brev på posten.

Jag har alltid haft svårt att administrera allt som Tux tycker är belönande, ofta upptäcker jag det inte förrän det är ett faktum. Dessutom så tänker jag inte naturligt i banor om att det kan bli ett problem. Men nu när jag ändå har jobbat med Tux i 6 år så ser jag att det är ett genomgående tema som ställer till lite problem för oss – att jag inte kan hålla kontroll på belöningarna.

Det som var bra med att ha ett uppehåll från lydnaden och inte heller satt upp några direkt mål var att tog lite tid att testa nytt. Erfarenheten med den tävlingslika uppställningen på appelplan fick mig att leka lite mer med olika ‘lydnadssaker’ så som konerna och apporterna. Till exempel upptäckte jag en dag att jag inte kunde kasta en apport och sedan gå ett enkelt fritt följ. Vi kunde väl typ med nöd och näppe ta oss framåt från att bara minuten tidigare gått riktigt svårt fritt följ. Alltså han gick väl med mig och i korrekt position (typ) men han tyckte det var supersvårt att flytta blicken från apporten, engagemanget var halvt i att hålla koll på mig och halvt i att ha koll på apporten. Efter ett tag så bara brast det och då stack han iväg och tog apporten 🙂 .

Nu har upptäckt ju mer jag testar olika lydnadssituationer desto mer känns det som det är ett genomgående tema, att han har mycket mycket höga förväntningar på lite allt möjligt runt på plan och går och laddar ut av helvete på dessa.  Vidare så känner jag att förväntningarna är inte riktigt under min kontroll, de är inte helt utom kontroll men det finns smärtgränser för hur länge han kan till exempel vänta på ett apportkommando.

Så det jag har börjat göra lite nu är att försöka justera förväntningarna. Jag kastar apporter, vi har rutor och allt det jag kan adminstrera på egen hand framme och gör ansatser till att utföra dom men han får ytterst sällan göra det. Istället kör vi fritt följ, ställande, läggande mm efter att jag t ex kastat apporten. Tanken är att jag skall försöka göra likadant med kommendering och allt annat som sker på lydnadsplan. Ovanpå att jag har en hund som har lätt för att skapa förväntningar antar jag att jag är rätt trist oxå, det är lite bekvämt att träna lydnad så som lydnad går till eller hur man nu skall säga.

Det är alltid svårt att sia men jag hoppas och tror att det kommer påverka prestationerna på tävling väldigt mycket. Jag tror att mycket av pipandet är på grund av de höga förväntningar han har och på tävling så är ALLT där, han kan se alla saker och som topping på glassen så är det tävling. Både jag och Tux tycker vilketfall att det är roligare och mer utmanande att träna så här än att försöka lugna honom när han piper eller att göra time-outer. Nu blir det lite av en lek där jag mer utmanar honom…fortsättning följer…kanske 🙂 .