Tänkte forsätta i Costa Rica resa med våra dagar i Sarapiqui, Arenal och Monteverde.

Sarapiqui, första stoppet efter Tortuguero. Där var mest för att vi skulle testa på forsränning. Faktiskt lyckades vi med att inte hinna med något annat, ja lite promenerande i hotellet trädgård med tillhörande fotograferande blev det förstås.

Forsränning var mycket roligare än jag trodde. Det var så roligt att vi till och med försökte hitta ett ställe till för mer rafting men det var tyvärr för lite vatten i den floden. Den floden som vi raftade i var svårighetsgrad 3+ av 6. Skoj!

Efter Sarapiqui reste vi till Arenal. Där skulle vi besöka en aktiv vulkan, bada i varma källor, gå på hängande broar i djungeln och sedan la vi även till lite spagrejs på hotellet. Vi började med att besöka vulkanen och det var sådant fiasko 🙂 . När vi kom upp till utsiktspunkten efter någon km vandrande så var det mjölkvitt av dimma, man såg inte ens åt vilket håll vulkanen låg. Vi funtade på om de bara lurades, att det inte alls fanns någon vulkan. Men man hörde den faktiskt mullra lite.

Efter fiaskot gick vi lite på spa och när vi kom ut från ‘spat’ såg vi att det hade klarnat upp så vi kasstade oss iväg och fick se lite lavaströmmar.

Dom hängande broarna var läskiga för mig som är höjdrädd, för de är höga och de är inte stabila. Mitt förnuft säger mig att det inte är normalt att sväva bland takkronorna på en ostabil konstruktion men över kom jag faktiskt. Vi fick väl inte se supermycket djurliv då det regnade ganska mycket under vår exkursion.

Vi fick dock möta denna giftiga snubbe, på lite avstånd. Eyelash Palm Pitviper är namnet och de finns i lite olika färgkonstallationer.

White faced monkey

De varma källorna var grymma. Det var flera olika pooler med olika temperatur och så var det förstås restaurang och bar i anslutning. Det finns flera olika anläggningar med pooler uppvärmda av varma källor i området. Vi vi var på Eco Termales, där måste man förboka innan man åker dit.

Monteverde, det gröna berget var nästa stopp på resan. Det är en nationalpark som ligger högt upp i bergen och skogen är en så kallad molnregnskog. Det är en av de mer besökta parkerna i Costa Rica. Man skulle då kunna tro att på grund av de stora antalet besökare och samt att det ligger en lite större stad med samma namn som parken uppe bland bergen att det fanns en vettig väg dig, men nej. Smal gropig grusväg med rasbranter på kanterna…

Både i Monteverde och Arenal, i parkerna, får man inte använda blixt. Det gör det väldigt mycket svårare att fotografera. Det verkade generellt vara så att i de parker med mycket besökare var blixt förbjudet. Det är kanske inte så underligt men frustrerande när man vill fota och det är mörkt.

Monteverde är bland annat känt för alla sina kolibris och för att från januari till maj något kommer en fågel som på engelska heter Resplendent Quetzal. Flera av de kolibrifoton som jag visade i tidigare blogg är från Monteverde. När vi kom till parken visade det sig att några att sett en Quetzal tidigare på morgonen och det var mycket buzz kring detta. Det märktes tydligt att guiden väldigt gärna ville att vi skulle få se denna fågel, vilket vi fick. 🙂

Det var rena rama folkstockningen på grund av denna pippi och långt åt helskotta satt den oxå. Det är Guatemalas nationalfågel tydligen och den har haft stor mytisk betydelse i olika syd- och mellanamerikanska kulturer. Den var ganska tjusig fast jag hade gärna velat fota med blixt och så kunde den ha satt sig lite närmare. En liten bit därifrån satt även den tredje sorten toucan, Emerald Toucanet. Den var väldigt mycket mindre än de andra toucanerna.

Vid hotellt hittade vi även denna, Blue-crowned Motmot.

Lite fler gojjor, White-fronted Parrot kanske. De såg vi när vi gick en guidad tur på ett kaffe- och sockerrörsplantage. Det var rätt skoj, vi fick lära oss lite nytt om kaffe. Som att till exempel så innehåller de finare mörkrostade sorterna kaffe mindre koffien än andra sorter. Costa Rica får enbart exportera den högsta klassens kaffe.

På vägen ned mot Stilla havskusten och från Monteverde så tvingade jag Robert att stanna så jag kunde dokumentera ännu en art, White-throated Magpie-Jay.