Hörde på radion att Fransk hjärtmask är funnen i norra Skåne. En räv med denna parasit har oducerats av SVA. Kanske att tänka på vid nästa avmaskning, att man kanske använder Milbemax.

Läste i Råd och Rön som citerade New England Journal of Medicine gällande en studie av olika kända bantningsmetoder. I studien konstaterade man att samtliga metoder var lika framgångsrika på lång sikt men att på kort sikt var metoder med färre kolhydrater mer framgångsrika. Viktigaste faktorn var ändå hur aktiva/involverade personerna var i själva dieten/metoden.

Vidare kan man läsa i Råd och Rön om sådana här toalettblock, ni vet sådana där som hänger på toan och skall rengöra och lukta ‘gott’. Precis som man kunde misstänka är det några riktiga miljöbovar. Flera av dom innehåller tensider som är farliga för vattenlevande djur och som anrikas, dvs även farliga för oss i förlängningen. Dessutom är förstås dessa doftämnen bara en massa kemikalier. Helt enkelt en jävligt onödig produkt!

Här finns den nya världsmästaren i large, notera att hunden endast är 2 år gammal!

Hennes motto är: Wer bremst, verliert! Som tydligen betyder den som bromsar förlorar! Det kan vi ju skriva under på, skall försöka tänka på det nästa gång jag får stora nervsammanbrottet…

Känns som det kommer en bli en lång och bitvis inte så kul blogg. En kort summering är att jag är grymt besviken, ganska till väldigt ledsen. Det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig på många plan. Jag hade sagt innan VM att det värsta som kan hända är att göra halvmesiga lopp, kanske till och med nollade som verkligen inte räcker till….ja, vad hände :s .

Givetvis hade jag inga storslagna planer om VM-guld eller så (drömmar har man förstås), däremot ville jag göra bra lopp och visa upp min hund på bästa sätt och det gjorde jag inte. Vidare trivdes jag inte så bra i sammanhanget.

Nedresan, boende mm

Nedresan gick riktigt bra! Färjan från Malmö var lite egendomlig då det mest var lastbilar som åkte med den, det var inte ett flytande shoppingcenter direkt som man är van vid. Däremot var hytterna riktigt bra, stora med riktiga sängar.

När vi väl kom ned till Dornbirn så åkte vi direkt till hallen då det skulle vara ett möte för landslagsledarna. Tyvärr drog detta  möte ut på tiden och det blev en lång väntan där vi blev allt hungrigare och hungrigare. Vi hann vilket fall inspektera hallen, den var okej förutom att den såg ganska liten ut och sittplatserna var bara träbänkar utan ryggstöd.

Vi bodde på samma hotell som norrmännen cirka 15 min från Dornbirn i Götzis. Jag gillade hotellet förutom att det låg för långt ifrån hallen. Det var bra standard på rummen, bra frukost och supertrevligt folk som jobbade där (hundglada och glada). Dessutom fanns det superfina promenadstigar i en vacker ravin.

Träningen

Vi började torsdagen med lite sovmorgon för de som ville och en promenad. Några ville se träningen och åkte till Dornbirn tidigare. Jag valde promenadalternativet. På eftermiddagen var det träning och jag hade planerat några kombinationer som jag skulle köra, tyvärr blev det lite ‘rumphugget’ för mig. Tux lyckades köra in underkäken i mitt finger och jag fick ett jack. Först trodde jag inte det var så farligt men sen så började blöda ganska ordentligt och jag var tvungen att leta upp något plåster eller så. Lärdom 1, ha plåster redo då det kanppast tillhör ovanligheter med olyckor när man kampar.

Lärdom 2, om man har en hund som har svårt att vara still i starter så kan det vara bra att ha någon som håller den så slipper man stressa över det och ‘tulla’ på kriterierna. Tux hade sunkiga starter hela helgen för att jag släppte igen skit i träningen, så blir det alltid när jag känner att jag inte skall ta tid.

Lagtävlingen

Innan VM var jag mest nervös över lagtävlingen. Jag tycker att det är en knepig och inte heller speciellt bra situation där en person bara springer lag. Upplevde det väldigt pressande att någon annans resultat var avhängt av min prestation. Jag har förstått att orsaken till att det ekipage som kom på tredje plats på uttagningen blev laghund lite har att göra med att SBK värderar lag högre än det individuella. Vet inte om detta är hela sanningen, oavsett så borde SBK värdera lag och individuellt så som deras medlemmar…Jag tror att SBKs medlemmar värderar individuellt högre än lag.

Först ut var det hoppklass, en bana som jag tyckte var helt okej. Tux och jag gjorde ett bra/okej lopp, för att vara ett laglopp, tyvärr rev han i en threadle. Jag var väldigt sen och det blev väl lite väl tight. Sven fick en vägran på slutet (grymt nära disk) och Jenny nollade, jag tror vi låg på en 7:e plats.

Efter måååååånga timmar på tävlingsplatsen skulle vi köra våra agilitylopp. Banan visade sig vara helt extremt svår, lag efter lag diskade sig. Det förvånade mig faktiskt, jag blev rätt förvånad över att så många hundar drog in en tunnel i början. Själv var jag mest orolig för slutet som jag hade jordens bekymmer med.

Det hela blev rätt snöpligt då alla diskade sig. Både Flax och Elvis for in i tunneln, Tux däremot missade ett hinder . Vet inte riktigt vad som hände, han tycks liksom inte se hindret utan har tagit sikte på nästa hinder. Märkligt. Jag såg inte ens att han missade hindret men fattar på publiken att något är fel. Efter disken blev det strul för jag kunde inte få in Tux i tunneln och efter vad jag tyckte var en eeeeevighet så valde jag att springa ut. När jag sedan tittade på filmen så såg jag att det inte tog så lång tid alls. Lärdom 3, man får och bör springa klart på VM.

Individuellt

På lördagens eftermiddag var det dax för vår individuella start och jag blev väldigt mycket mer nervös än jag trodde. Jag kände mig rätt pressad över flera saker. Jag tyckte det var jobbigt att det inte hade gått så bra för övriga svenskar  (många disk), vet inte varför men det kändes jäkligt jobbigt att så få hade kommit runt. Det blev inte bättre av att typ varannan largehund nollade och gjorde det grymt bra oxå. Dessutom fick jag inget grepp om banan, fast detta tror jag i huvudsak berodde på trötthet orsakad av att jag inte hade ätit och ytterligare en lång dag med många intryck.

I efterhand kändes det som att fokus låg på att komma runt, att det viktiga var att komma runt. Jag var seg som sirap och Tux ser på filmen väldigt osäker ut och till och med långsam ut (eller åtminstone med mindre tryck).  Tux startar riktigt bra och läser av linjen 2 till 3 superbra men sedan blir jag bara stående i boxhörnet och sådär fortsätter loppet. Jag är sen och tveksam och Tux, tittar och väntar på vart han skall någonstans. Det blev en riktigt kass nolla och jag var verkligen inte speciellt nöjd med min insats efter. Vi hade säkert inte kunnat slå oss in i toppen men bättre hade vi kunnat göra.

Jag kände mig verkligen rätt nedbruten inför agilityloppet, kände att jag inte alls hörde hemma i sammanhanget. Loppet i sig gick rätt okej fram till en threadle där Tux inte alls förstod mig. Han stannade, gormade och efter en stund fick jag en snurr och då såg han nog hindret som han skulle ta. Jag trodde jag hade fått en vägran där men det hade jag tydligen inte, bara tidsförlust. Vid muren på slutet tappar jag min handling och får lite panik, jag står då helt placerad, typ mitt framför muren. Det hela leder till en rivning så då fick jag dom där 5 felen som jag trodde att jag redan hade.

Vi slutade på 46:e plats sammanlagt.

Övrigt, smått och stort

Det var sjukt spännande när small-laget tog silvermedaljen! Förutom spänningen när laget sprang så blev det en utdragen dramatik när lag efter lag föll bort. Verkligen superroligt att vara med när någon tar medalj!

Den som stack ut mest i mina ögon var den överlägsna medium BCn Dizzy. Det är verkligen en konst att handla en hund som går så otroligt fort. Dessutom imponerar det på mig att hon lyckades göra det i år igen, hon blev ju snuvad på VM-guldet förra året (i mina ögon vilket fall).

Sen kan man väl konstatera att det finns många framgångsrika sätt att handla hund på och jag tycker att det är roligt att se på alla. Tänker inte lägga några värderingar här, det finns det redan en hel del som gör. Kan väl nöja mig med att konstatera att motsatsen till mångfald är enfald….

Tankar om landslag och sådant

Hela situationen kring Sveriges landslag känns för mig väldigt spänd och rätt jobbig. Dels är det här med att en ‘bara’ skall få springa lag och dels är väldigt viktigt för många att rätt ekipage kommer med. Jag får en känsla av att många vill ha en uttagning som vi sedan ganska fritt kan frångå för att rätt ekipage skall komma med. Rätt ekipage kan i princip ursäktas för vad som helst…det har ju till och med varit så att folk har behandlats direkt orättvist när det gäller att få med rätt ekipage.

Personligen tycker jag att vi måste bestämma oss för något och stå för det. Antingen har vi en uttagning och då är det den som gäller eller så har vi någon typ av grupp som utser landslaget. För mig är både och uteslutet och ja, det innebär att man kan missa landslaget om hunden är sjuk/skadad (been there, done that). Men jag tycker att det är jävligt fräckt att folk skall åka land och rike runt, göra bra ifrån sig på uttagningarna och sedan skall bli petade av någon outtgrundlig anledning. Jag föredrar själv raka puckar! Jag vill ha uttagning och då skall man leverera även om man är nationens agilitystjärna. Rättvist, juste och onekligen jäkligt framgångsrikt i Finland. Dessutom är det bra träning på att leverera när det gäller och förbereda sin hund så den är fit for fight på uttagning.

Däremot ser jag gärna att vi slopar detta med att en person enbart får springa lag. Jag tycker den situationen är väldigt olycklig och att det kan skapa obalans i laget. Dessutom ifrågasätter jag starkt att det är så SBKs medlemmar vill ha det.

Dagarna i hallen har varit alldeles för långa för mig. Egentligen vill jag verkligen se allt och alla men jag tror inte det är en så bra uppladdning för mig. Jag blir trött, matt och det leder till att mitt redan låga självförtroende blir ännu sämre, lite dåliga resultat gör att allt bara rasar. Lägger man till att jag dessutom har svårt att gå ifrån för att äta ordentligt så kan man kanske förstå att det inte är optimalt för varken agility prestation eller att vara en god lagkamrat. Vill inte skylla min dåliga prestation eller att jag har varit negativ på någon annan för det är mitt eget ansvar men samtidigt är det kanske är dax att se att kollektivismen, dvs att vi skall tvingas se alla och äta gemensamma middagar inte är optimalt för alla.

Det är jobbigt att tävla VM med dåligt självförtroende och jag kan lova att det hjälper inte att man dessutom skall vara övertrött på grund av för lite sömn, nervositet, konstiga mattider, otroligt varma landslagsdressar osv. Jag tror inte att det är en tillfällighet att det lopp som jag är mest nöjd med är det första loppet under första dagen…

Det är som sagt vädligt mycket för mig att smälta just nu och väldigt mycket för att bearbeta. Jag tycker att det är väldigt jobbigt att känna att man inte räcker till och det kände jag.

Däremot är jag väldigt glad   för min svarta fara som trots allt gett mig en mycket unik erfarenhet .

Tänkte att det kunde vara kul med någon liten minnessak (bäst att skaffa det innan eventuell besvikelse ), ville ha något smycke som jag skulle kunna hänga på Tuxens halsband. Men alla smycken jag hittade var så förbaskat dyra och det kändes sisådär på ett hundhalsband. Till slut hittade jag dock ett till rimligt pris, som tillsvidare får hänga runt min hals men så fort jag hittar en nyckelring skall det få hänga på Tux halsband. Det står Tux Agility VM 2009 på de olika sidorna . Piffigt!

Läste i Apotekets gratistidning att Hans Rosengren från SKK tyckte att valpar skulle ligga åt runda/mulliga hållet. Måste säga att jag blir rätt förvånad över det uttalandet, veterinärer tycks vara väldigt överrens om att vi skall hålla valparna i normalhull åt det smalare hållet. Sen har ju valpar lite löshud vilket gör att de kan kännas lite rultiga men det är ju en stor skillnad från rund och mullig. Märkligt!

Vidare kunde man läsa att det sedan 2005 är olagligt att ge sin hund homeopatisk behandling utan att först kontakta veterinär, allt för att skydda djuren mot onödigt lidande. Det är nog inte många som har koll på och givetvis är det en lag som är svår att följa upp.

Sedan 1999 är det bara fem svenskar som fått stelkramp och ingen av dessa härrör från djurbett. Dels är det så ju att vi har ett bra grundskydd och dels är risken väldigt liten vid djurbett, farligare med typ trädgårdskötsel där man kommer i kontakt med gödsel.

Till sist så stod det om något som jag tycker uppmärksammas alldeles för lite. Det är tillverkningen av mediciner och de utsläpp som dessa fabriker tillåts att göra för att vi skall ha billig medicin. Det är helt fruktansvärt att dricksvatten och jordbruksmarker blir helt och totalt förstörda för att vi skall få billiga huvudvärkstabletter och antibiotika, äcklar mig. Dessutom så är risken för utveckling av resistenta bakterier överhängande . Vi borde verkligen få betala för vad det kostar att tillverka mediciner på ett reko sätt. Det är skruvad värld vi lever i .

Skall skriva lite kort om dagens eskapad på Sofiero. Men först, himla skoj att de hade tagit hit en av VM-domarna. Inte vet jag om det gör någon skillnad inför VM men det är så kul när folk satsar och lägger ned mödan, man tackar och bockar!

Det blev ett genrep som jag är nöjd med. I agility 3 testade jag att trycka på linjen då det var en för oss svår sväng och jag har diskuterat lite fram och tillbaka hur jag skall göra om det just kommer denna typ av sväng på VM. Det blev inte bra, ett Tux rev (det gör han inte ofta i sådana situationer, typ aldrig) så jag kan konstatera att han blev störd, två svängen blev inte så bra efter då han liksom bromsade upp och sen accelererade igen. Men! Det känns bra att ha testat på tävling för nu känns det som jag vet och får helt enkelt bita i det sura äpplet och konstatera att dessa typer av svängar en svaghet. Sen tryckte jag på ordentligt på balansen, han stannade fint i två + två men gick innan ok så jag satte tillbaka honom. Är nöjd, kontaktfältet kändes väldigt stabilt men vet av erfarenhet att Tux gärna höjer förväntningar och då kan han gå tidigare så därför satte jag tillbaka honom. På vippen var ju bara för underbar ♥ ! Jag utmanade honom där oxå genom att hänga en del bakåt och åt sidan vilket han inte klarade super, han gick av åt sidan. Men han kom på sig själv och satte tillbaka en tass när gungan var på väg upp och där stod han, en tass på och gungan som var typ halvvägs uppe, såg så roligt ut. Så hade han ‘dryg’ blicken också ‘jag har faktiskt en tass kvar, låt mig springa nu, snälla, snälla’. Vår vipp kunde vara bättre rent kunskapsmässigt :s .

Hoppklassen vann vi! Om jag hade fått chansen att springa igen så hade jag valt att göra ett bakombyte innan näst sista hindret. Tux gled ut ganska ordentligt och jag funtar lite om det blivit lite bättre svängsignal med ett bakombyte, det hade tvingat mig att vara mer aktiv oxå. Återigen hade Hüppe valt en sådan där start som Tux och jag har så svårt för, rakt fram och sen supersnäv sväng tillbaka. Jag hoppas han har förbrukat dom nu!

Jag kikade lite på olika protokoll på SBK Skånes sida och lyckades luska ut att DM för Skåne kommer förmodligen gå helgen 1-2 maj. Det är den sydöstra delen som skall arrangera, typ i Ystad (?).

När distriktets agilitysektor kallade till möte för ett par veckor sedan, en sorgesam upplevelse, så uttryckte alla närvarande att vi vill att alla klubbar skall få vara med på DM. Detta uttrycktes väldigt enhälligt och i väldigt ‘starka’ ordalag. Det skall bli spännande att se hur distriktet behandlar den frågan. Jag är mycket sugen på att följa upp detta då jag anser att det är en demokratisk fråga och jag är rätt övertygad om att om vi hade röstning i frågan så skulle det bli ett rungande ja till alla från agilityfolket. Det är intressant att se hur och om SBK-demokrati finns, om det är möjligt att genomföra en fråga. Som sagt jag hade kunnat välja något annat men jag tycker denna fråga är bra för dels vet jag att många i distriktets ledning är emot det och dels vet jag att många inom agilityn är för det. Det gör det hela mer intressant.

Nää

Jag hade stora visioner om allt jag skulle hinna träna och förbereda innan VM men tiden går så fort, jag tror att den dessutom går ännu fortare när man har mycket att göra. Och nu är det inte mycket man kan göra åt det.

Men vissa saker har jag vilket fall gjort. Tux är i riktigt bra kondition, förutom vanliga promenader som jag är ett stort fan av så har vi kört lite intervaller i backar och simmat riktigt mycket. I förra veckan var Tuxen och fick massage och han var så stingslig. Inget var skönt (men inget gjorde ont) och han vände och vred sig, men det är tydligen så att vissa individer inte riktigt uppskattar massage när de är rejält musklade/i hög kondis. Det känns helt enkelt obehagligt. Minns från hästtiden att många av våra fälttävlans och galoppörer var grymt stingsliga för beröring när de var i hög kondis, kanske är så. Det hade varit grymt om matte vore i samma situation, det är lite si och så med det . Det gick väldigt bra när jag hade semester men sedan gick det utför efter det…det är den där jäkla tiden. Man ju begränsat med tid och det är roligare att vara ute med hundarna än typ gym…

Sedan har jag kört igenom en del ‘proofing’ på balanshindren och på slalom. Det senare är grymt rent generellt . Jag har inte kunnat få honom att bomma något i slalom den gången. Han kan bli lite ‘långsam’ om jag står helt stilla bakom slalom. När det gäller ingångarna så tror jag att enda gången jag har fått honom att bomma ingången är när han kommer i en mjuk böj mot slalom och jag vinklar av själv precis innan, då kan han följa med och hamna i andra porten men detta är en gångs händelser.

När det gäller balanshindren så är vippen det svaga hindret, då har det ändå blivit bättre. Han klarar inte av att jag står helt still bakom, han utför hindret men tidsförlusten blir på tok för stor. Dom andra hindren har han bra drag på fram även om jag hänger bak, så det är vippen som vi har brister på.

Handlingsmässigt önskar jag att jag hade kunnat springa fler banor från domarna men av skiljda skäl har det inte blivit så. Men vi har jobbat på en del kombinationer från domarna, sen har jag jobbat lite med saker som jag sett från olika banor. Det har varit sväng över oxer, serpentin över oxer, självständiga boxhörn, bakombyten på tunnlar och bordet. I denna vecka har jag tänkt att inte träna så mycket, möjligtvis någon start eller så. Men som sagt det är svårt att hinna åtgärda något ändå.

Svårt är det att förbereda sig när man inte riktigt vet vad man skall förvänta sig!

har jag gjort och på samma ort har jag oxå tävlat agility i helvetes väder (regn på tvären, längden och bredden).

Vi öppnade med Loppan i agility, minns inte riktigt vad som hände men något hände vilket fall så vi var inte nollade. Sedan skulle Tux entra hoppbanan, vi nollade men Tux var lite överallt i banan och vi fick två riktigt kassa svängar. Ville skylla på Tux först men tror kanske att det berodde på att jag blev stillastående i ett boxhörn och sen fortsatte jag med att vara passiv i en sväng efter det. It takes two to tango så kanske vi bägge får ta ansvar för det där. Vi slutade tvåa vilket fall!

Sen körde jag agility med Tux och här gjorde vi ett bra lopp, jag är nöjd. Jag hade bra kontroll över kontaktfälten, vägarna blev okej. Det var några vägar som kunde ha blivit lite bättre och jag hade inte behövt hojta så mkt på slutet. Vi nollade vilket fall, jag hade ingen koll på tid eller placering. När det var prisutdelning så blev jag inkallad på nionde plats och det kändes lite snopet (helt klart deja-vu från en tävling i Danmark i somras) men tänkte att jag kanske hade en femma som jag inte upptäckt. Efter prisutdelningen och lite luskande så visade det sig att dom hade skrivit fel tid på Tux, lagt till 10 sekunder bara . Så istället för nionde plats hamnade vi på första plats, typiskt att det skall hända mig som verkligen inte gillar att strula med sådant.  Tycker det enbart är genant och jobbigt. Hade inte varit för att jag visste att jag hade en tom ruta i årets agilityhundslista så hade jag mkt väl kunnat strunta i det, men det är kul att ha alla rutor fyllda. Det har varit ett litet mål så nu stod jag på mig. De hade skrivit korrekt tid i skrivarlistorna, datorskötaren hade nog bara halkat lite på tangenterna..

Fast det allra jobbigaste med Lund var att kafeterian stängde typ innan klass 3 på eftermiddagen. Jag behövde mat efter att ha banvandrat för Tux och Ozzy i typ 20 min, att sen springa 4 lopp och göra ytterligare två banvandringar gjorde mig smått desperat .

I fredags blev Tux och hans syskon 6 år gamla ♥♥♥♥♥♥