I lördags för en dryg vecka sedan så sträckte sig Tux (igen 👿 trampade ned i ett dolt helvets kaninjävlaskithål som var dolt av gräs), som vanligt väldigt väl tajmat. Vi skulle till European Open på torsdagen. Först valde jag att stoppa huvudet i sanden och tänkte att det går väl snabbt över. Men på måndagen så tänkte jag att jag nog ändå skulle läsa på lite om sträckningar/muskelbristningar och då stod det typ på alla ställen att det är generellt en okomplicerad skada och det enda man skall tänka är att sätta igång successivt. Oavsett om har vilat i några dagar eller om skadan kräver längre vila så är det som gäller för annars riskerar man bara att blödningen går upp igen.
Jag bestämde mig för att ringa Tuxens sjukgymnast (skulle ändå boka tid för massage) och rådfråga och fick samma svar. Hur jäkla gärna jag ville åka kände att jag kunde inte åka iväg och veta att jag riskerar att dra upp skadan igen. Jag kan erkänna att jag under onsdagen och torsdagen verkligen brottades med tävlingsdjävulen. Tux var tokpigg och man såg inget alls på honom. Från början visade han det bara efter vila och värmde ur det kvickt, dock såg han ut att vara ganska stel precis när han hade vaknat. Men som sagt på två dygn var det borta och jag ville så gärna åka…det var inte alls roligt.
Men som sagt jag tog mitt förnuft till fånga och stannade hemma och satte igång honom lugnt. Det var förhoppningsvis klokt och det kommer fler EO men kanske inte fler chanser till att vara med på VM. Tänkte faktiskt på torsdagen när han var helt galen och skuttade runt och slog sig i huvudet med kamptrasan och la bollar i rabatten att kanske är just därför man skall sätta igång lugnt…Kan tänka mig hur han hade varit om jag hade satt ut honom på en tävlingsbana i det läget…😈.
Annars har jag precis börjat min semester, lovely! Och vi har varit på vackra Ravlunda:
Trist men ack så klokt!!! Det var därför man inte hittade er i resultatlistorna alltså, får väl vänta till VM för att läsa om era internationella framgångar!!! 😀
Gud vad tråkigt. Vilken besvikelse. Men jag förstår dig. Har också alltid fått höra att om man inte låter en muskelskada läka blir det ofta ett långvarigt problem med ärrbildningar och skit.
Av alla imponerande lopp jag sett så är det ett speciellt som jag aldrig kommer att glömma. SM-final 2007, en av de ledande ekipagen. Mitt under banan råkar tjejen krocka med hunden och den piper till. I all prestige och ära som ligger på spel stoppar hon helt upp och plockar ut hunden direkt. Jag tvivlar inte på att de flesta skulle fortsatt köra färdigt loppet innan de kollat sina hundar, men den här tjejen tvekade inte en sekund! Det gjorde ett så starkt intryck på mig, hon verkade inte alls berörd över att lämna sin blivande guldmedalj, av omsorg för hunden. Det var starkt gjort, precis som det var starkt av dig att motstå tävlingsdjävulen 😛 Hoppas jag också kan ta rätt beslut i en sådan situation i framtiden!