Det är verkligen ett uttryck som ligger i tiden…Jag tycker faktiskt att det är väldigt svårt att veta vad det innebär och dessutom vet jag inte om jag oavkortat tror att det är bra. Det låter dock förbenat bra för man vill liksom satsa! 😀

Det känns som att en förutsättning för offensiv handling är att man har en defensiv handling? Kanske finns något mellanting oxå, fast helt ärligt tycker jag det är supersvårt att förstå. Defensiv handling är kanske = att safeköra? Det är lika knepigt det, hur funkar det liksom, att man inte gör offensiva/riskfyllda handlingsval är det enkla men resten då, får man hunden att springa långsammare? Tränar man hunden att gå olika fort och hur vet hunden när det är dax att köra fort/mellanfart? Jag upplever att mina hundar är så inställda på att ge max att defensiv handling är inte ett alternativ, de är inte beroende av hur snabbt jag springer och de är inte beroende av hejarop eller vad det är som är offensiv handling.

I höstas när jag funderade över mig och mitt tävlande och upplevde jag att jag hade ett antal nyckelbrister som agilityhandler. En är att jag ofta känner att jag stressar på banan, jag försöker hela tiden springa på så mycket som möjligt och det mycket för att vara offensiv, hoppet om att det skall gå fortare och jag kutar fortare. Men väldigt ofta leder det till att jag tappar handlingen och hamnar på fel ställe, tappar kontakten med hunden för att jag är så fokuserad på att ta mig framåt i banan.

För några dagar sedan läste jag en sak som jag kände stämde väldigt bra överrens med hur det ofta blir när jag tävlar agility. Det handlade inte alls om tävling och agility utan om livet i allmänhet och livet på jobbet i synnerhet.

Slow down to speed up

När vi stressar för att hinna med fler saker, pressar på och skyndar oss så gör vi fler misstag. Det är inte alls att vi slarvar utan det oftast så att vi helt enkelt blir mer störda av detaljer i vår omgivning. Klassiskt är att man springer för att hämta något och på vägen så ser man något annat som måste göras och när man kommer tillbaka till ursprungsstället så har man glömt det man ursprungligen skulle göra. Vid undersökningar så är det helt klart och tydligt att människor som har förmågan att ta det lugnt under press presterar mer. Jag känner att jag lätt hamnar i det där facket där jag stressar/pressar och så blir det ofta pannkaka istället.

För mig är det inte frågan om en defensiv handling, safeköra utan mer en fråga om att låta saker ta den tid tar och inse att jag kommer inte fortare runt banan bara för att jag kutar som sjutton. Eller som en annan person brukar säga: patience, patience…. 😉

I sporter som agility är det ju inte heller bara en fråga om hur jag reagerar på offensiv handling, hur hanterar min hund det? Jag är inte så säker på att mina hundar tycker att det jag tror är offensivt är så taggande. Och vad händer om man kör defensivt, safekör, vart och varannat lopp och endast i då och då kör offensivt, är hunden tränad och förberedd för det då?

Jag läste en annan sak oxå som jag tyckte var fint:

“Vår djupaste fruktan är inte att vi är otillräckliga. Vår djupaste fruktan är att vi är mäktiga bortom alla gränser. Det är vårt ljus, inte vårt mörker, som mest skrämmer oss. Vi frågar oss – vem är jag att tro att jag är strålande, underbar, full av talang, sagolik?

Egentligen – vem är du att inte tro det? Att förminska dig själv hjälper inte världen. Det är inget upplyst över att förminska dig själv, så att andra människor omkring dig inte ska känna sig osäkra. Vi är alla menade att få stråla, som barn gör. Vi föddes för att ge uttryck för det fantastiska som finns inom oss. Det finns inte bara i några av oss, det finns i alla. Och när vi tillåter oss själva stråla, så tillåter vi samtidigt de omkring oss att göra detsamma. När vi frigör oss från våra rädslor, så frigör vi automatiskt andra.” Nelson Mandela