I helgen har jag verkligen provat på att leva det jag tror är svenssonliv. I lördags var jag och R på stan nästan hela dagen och shoppade, fikade och lunchade. Det var trevligt! Fast nu har jag gjort det och behöver inte åka till stan på länge. 🙂

I söndags blev inte mycket gjort. Vi hade verkligen pestigt väder med 1 dm snöslask nästan hela dagen. Nu är nästan all snö borta. Det är lite trist för det blir så mörkt. Jag har gillat snön och den kalla luften.

Men nu är faktiskt trött på lathelg och shoppinghelg, slut på svenssonlivet. Jag kom fram till att lediga helger är nog inte så viktiga som jag kan känna ibland under tävlingssäsongen. Det blir lätt tråkigt om man inte har något att göra på helgerna, inte så avslappnande som jag tror. Däremot tror jag att det är viktigt att ha lediga kvällar i veckan. Det är jag jättedålig på, jag är gärna ute på klubben till 21-22 och sedan kanske man till och med skall göra något annat som hör till klubben när man kommer hem.

Tror på något sätt att det är det som är problemet, att man bokar upp hela veckorna och så är man på tävlingar på helgerna, jag måste helt enkelt vara mer noga med att vara ledig en till två kvällar i veckan.

Jag skall vilket fall dra igång med lite mer träning nu, agilityträningen är beroende av underlaget men jag har både uppletande och spår att träna. Uppletandet kommer kräva en hel del för Tux vill gärna leka med sakerna på väg in, dessutom har inte så bråttom tillbaka (ja, allt är relativt och jag jämför med hur bråttom han har ut 😕 ) I helgen gjorde vi en del hämta övningar under våra promenader, jag gjorde bara så att jag la ett objekt och sedan gick vi iväg och när vi kommit bort en bra bit skickade jag honom att hämta det. Han for då som ett skott eller ännu fortare fram och tillbaka, inget lekande what so ever.

Funderade mycket på varför han inte leker i dessa situationer medan han kan börja leka annars, även om han bara skall plocka upp saken från marken. Kom fram till att den avgörande parametern är nog avståndet, när han får hämta på promenad så är det långa avstånd och då får han bråttom tillbaka. Det känns som jag borde utnyttja detta samtidigt vill jag inte ha en hund som försöker göra uppletande ute på 150 meter ifrån mig. Men jag kanske kan höja motivationen i själva avlämnandet. ❓

Tankarna har även handlat mycket om ‘min’ klubb, SBK i allmänhet och klubbgemenskap

Alltså min klubb har verkligen gått i stå när det gäller agilitybiten och det är så tråkigt. Det är inget som har hänt utan det är väl bara det att vi är en hel del som hållt på länge och det kommer enormt lite nytt folk som engagerar sig. I höstas beslutade jag mig för att avgå från agilitysektorn, beslutet grundade sig på lite olika saker men viktigast av allt var att kunde se att jag suttit länge och utvecklingen inom agilityn har verkligen inte gått åt det håll jag ville när jag började.

Mina visioner var verkligen att vi skulle få en bred stomme av folk som var mer eller mindre engagerade så att inte några få personer blir så hårt belastade. Man kan säga att jag har misslyckats kapitalt, vi är nog färre än någonsin och gemenskapen är som den typ alltid har varit, delvis obefintlig. Ingen osämja eller så, bara det att vi har ingen gemenskap.

Egentligen borde jag bara skita i det hela, lämna skutan och göra som de flesta andra ta det jag vill ha. Men problemet är att jag direkt ser att det kommer ha oönskade koncekvenser för mig själv som jag inte vill ha. Träningsmöjligheterna kanske försvinner eller kraftigt försämras, tävlingsmöjligheterna blir ännu färre i södra Sverige är direkta konsekvenser som ser det. Och jag gillar det inte… 😡

Jag känner mig verkligen inte kapabel att lyfta agilityn inom min klubb och än mindre om man tänker SBK som helhet. Problemet i klubben är väl säkert mångfalt men ett problem som jag ser det är att vi som är mest aktiva spretar väldigt mycket åt olika håll och i flera fall har vi enormt lite gemensamt, typ inget mer än att vi tränar agility. I grunden skulle jag vilja se mer gemenskap i träningsgruppen men det bygger på något sätt att man litar och trivs med varandra och så är det ju inte och hur gör man då? Man kan ju inte framkalla en gemenskap som inte finns där?

Klubben har inte fått någon ny sammankallande och jag liksom hållt det hela rullande men det känns som jag behöver komma till ett beslut, antingen kliver jag av båten och då gör jag det ordentligt eller så måste vi göra något radikalt för så som det är nu kan vi inte ha det.

En sak som gjorde mig glad i helgen var vilket fall Seasick Steve på Skavlan, vilken otroligt skön snubbe. Tänk att Norge gömde en sådan bluesskatt! 😛