Det är på många sätt kul att Kelpien stigit i popularitet, om det är generellt eller om det enbart är i agilitysvängen låter jag vara osagt. Vi ser fler kelpiekullar än på länge eller kanske någonsin (?) och för rasen är det bra då det fötts för få valpar för en hållbar utveckling. Kelpien är en väldigt liten ras i Sverige och inaveln är ett stort problem.

Min plan var från början att skaffa en valp i år men när jag verkligen har börjat titta tänkbara kombinationer och börjat fundera på min situation har jag kommit fram till att jag skall vänta till nästa år. Det är två viktiga punkter som har lett fram till detta.

1. Jag har massor av saker att jobba på med Tux och jag kan inte påstå att jag har massor av tid. Dessutom känner jag lite att när jag skaffar en valp så kommer den få prioritering ett och Tux är värd att ha den prioriteringen ett tag till.

2. Jag är inte helt på det klara hur jag vill träna nästa hund. Man blir givetvis aldrig klar med det men när jag skaffade Tux hade jag en klar plan om hur jag vill ha allt, från kontaktfält till typ hindersug. Det var kanske inte den bästa planen men en plan… 🙂

Sen är det förstås flera andra faktorer som bidrar. En viktig sak är förstås att jag till och från har haft funderingar på att jag vill ha en valp från Tux. Till det behöver man en lämplig tik och det har vi inte. Det är dessutom otroligt svårt.

När jag har tittat runt med mina lekmannaögon så blir man lite brydd när det gäller rasen Kelpie. Alltså, Kelpie är inte värre än någon annan ras egentligen, på många sätt mycket bättre. Problem tycks finnas i alla raser, till och med inom till exempel Border Collie som trots allt i grunden har en väldigt häslosam syn på vad som skall avlas på och inte (blev chockad över hur få som gör vallhundprov som ett exempel, blir ju inte mycket till utvärdering av föräldradjuren när så få hundar gör proven).

Kelpieaveln är grovt delad i två falanglar. En där man seriöst avlar på mentalitet och arbetsegenskaper och en där det är mer diffust vad som avlas på, hundarna saknar ofta arbetsmeriter och mentalitetstesten lämnar ofta en hel del att önska för en arbetande ras.

Det enda stället där de här två falanglarna möts är då och då över en och annan importhund. Och då jäklar kan det hetta till på valpfronten. De senaste åren har det fötts drygt 100 kelpievalpar per år och utifrån det kan man ju lätt räkna ut att det behövs inte så många kullar förrän en hane har ganska stor påverkan på rasen. Ett exempel är hanen Ringbarka Saintly som idag i Sverige har över 60 valpar och jag tror i princip varje uppfödare har skrivit att bidrar med nytt blod till rasen…

Mija skrev en artikel som tyvärr smög sig helt odebatterad igenom kelpievärlden, inte heller tycks folk ha tagit till sig det som skrevs. Här är ett litet citat:

“Vidare menar Sundgren att en hanhund som har producerat fler avkommor än vad som motsvarar 25% av det genomsnittliga antalet valpar som registreras per år inte ska användas mer i aveln.”

För att göra det enkelt för oss kan vi säga att en kelpiehane bör inte ha fler än 25 valpar efter sig. I ovanstående fall har hanen med andra ord inte bidragit med nytt blod för de senaste 40 valparna, det är rätt många kullar.

Vi har ny importhane, Nellarou Modem, som är blott 3 år och har över 30 valpar.

Tuxs pappa Rambechs Faxe har förövrigt också varit produktiv med över 30 valpar och är tilltänkt till flera kullar. Tuxs nära släktingar är generellt väldigt flitigt använda vilket gör det svårt att använda Tux, om nu någon skulle komma på den idén.

Överhuvudtaget upplever jag att tankegången är som sådan, är det en svensk hane så måste den vara ‘damn good’ för att vara gångbar i aveln, vilket i sig gör att väldigt få hanar används. Är det däremot en import kan vi ta det här med MH lite med en nypa salt för de lever ju så speciellt i Australien.

Vi måste använda importhundar, däremot köper jag inte det där med att de lever så speciellt i Australien. Att uppvisa leklust kan även en hundgårdshund göra. I mina ögon så saknar många av importerna det vi har varit så måna om att bevara i kelpierasen. När man dessutom hör folk (i mitt fall Greg och Susan) som har varit i Australien och hållt kurs och sett A Kelpies in action där så förstår man att vi har något speciellt här i Sverige.

Med andra ord är det en balansgång hela tiden och det är utan tvekan skitsvårt. Dock skulle jag önska att man inte enbart ser till sina egna linjen när det gäller val av hane, bara för att det för in nytt blod i de egna linjerna tillför det inte rasen som helhet något.

Oj, nu har jag helt kommit av spåret tror jag minsann. Det jag skulle säga är att det är inte lätt att skaffa valp minsann och ännu svårare om jag skall ha en valp från min egen hund. För OM (!) man lyckas hitta en tik som passar rent härstamningsmässigt så skall de även passa mentalt.

Jag tycker det är svårt att veta hur man skall tänka när det gäller det mentala. Det är grymt lätt att tänka i kompensationsavelstermer, det vill säga min hund har en brist här så därför skall partnern inte ha samma brist. Samtidigt är det ju inte så det fungerar, valparna blir liksom inte mittemellan föräldradjuren. Vissa säger att det är bättre avla på föräldradjur som är lika varandra så vet man liksom vad man får.

Ja, säger då det, det är en soppa! Och det är helt klart så att det är bra att jag skjutit upp det här med valpplaner ett tag till även om man absolut blir helt valpsjuk när det är så många som skaffar valp.

:S

Apropå valp…

Puppy Whistle – The most amazing home videos are here