Sitter här och är helt speedad, det har varit en så hektisk vecka och jag är bara så uppvarvad. Det var tänkt att det skulle bli en lugn eftermiddag och kväll. Eftermiddagen var väl lugn men nu under kvällen fick jag ta tag i en jobbsak och det blev superstressigt. Jag hade moment där jag var påväg att slänga jobbdatorn ut ur fönstret, var så arg. Orsaken till stressen är jag på något sätt hamnat på en post där jag skall sammanställa massa data från olika länder. Tyvärr så kommer datan i lite olika format (trots att den inte borde) så sammanställningen är inte enkel som den borde vara. Idag stötte jag på ett problem som jag fick lösa manuellt, Excel ville inte se ett visst lands siffror som just siffror vad jag än gjorde. Jag försökte med allt jag kunde vilket är en del även om jag inte är någon Excel wiz direkt. Eftersom det där jäkla programmet vägrade att inse det som vem som helst kunde se så funkade inga de små matematiska underfundigheterna jag skulle briljera med och jag hade lovat att det skulle vara inskickat idag. Stress som sagt…men nu är det undan och väck *phew*.

Gårdagens träning var dock stressfri dock ej frustrationsfri. Det var stressigt fram till träningen och kanske var det därför jag blev irriterad, för det blev jag och det på mina hundar dessutom.

Här är den första av gårdagens banor, det är från början en bana från Kenth Svartberg men det var inga nuffror utsatta så vi fattade inte riktigt hur den gick vilket ledde till lite modifiering. Första orsaken till frustration är att Ozzy inte stannar kvar på kontaktfälten trots att jag är petig med kriterier. Det finns ett antal saker till det där de två viktigaste är att han inte lärt sig rätt från början och stress. Nästa orsak till riktig frustration var Tux, nämare bestämt bakombytet efter säcken/platten. Trots upprepade försök att verkligen pressa på diagonalen, till och med kalla så gör han inte det minsta för korta upp sig för att kunna svänga någorlunda hyffsat till 17. När jag testade att stanna helt så total nonchade han det och susade på i bästa Tuxstil…

Jag fick faktiskt ge mig för jag kände att vi var så långt ifrån det jag ville och jag hade hunnit bli riktigt arg. Till saken hör att han gick riktigt bra i övrigt men det kunde jag liksom inte se..men på det igen får det bli.

För den som är intresserad så gjorde jag: 1-3 vänsterhandling, 3-4 ffb, 5-7 serp, ffb 10-11, ffb 11-12, bb 15-16, sen var det meningen att jag skulle köra in fel tunnelingång i förhållande till skissen men vi kom typ aldrig så långt, jo en gång. Tanken var dock en 360-graders sväng 16-18, threadle till 19.

Sen körde vi banan baklänges, ungefär.

Här stötte vi åter på problem och då var det 3-4. Jag såg till att komma till 3 i tid så jag verkligen kunde stå still där innan han hoppade av och ändå så for Tux ned mot säcken och en kass sväng tillbaka mot 4. Eftersom jag stod stilla så kunde jag lätt ‘frysa’ för kolla om jag visade fel men det tycker jag inte att jag gjorde utan läser inte av min decel alltid som han skall. Jag gjorde och han repeterade ungefär samma sak igen, eftersom jag redan sedan innan var trött och frustrerad så blev jag irriterad på honom igen. Inget roligt alls, hatar den typen av träning, känner att jag borde inte behöva gapa till .

Efter det så svängde han helt super 3-5, kunde inte bli tightare men helt ärligt är det lite svårt att njuta av det, kass hundträning eller nått, det är så det känns.

Decel är absolut en av våra svagaste punkter…

Under eftermiddagen blev det mycket fotograferande, jag hade hoppats på att kunna fota Scout och Stella en massa men så blev det inte riktigt.

Scout är vilket fall sig lik!

Kvällen bestod av antiblindbytesträning och antipipträning.

Antipip är väl inte så mycket antiträning egentligen utan mer att försök att hitta rätt attityd hos Tux i lydnadsträningen så att han är tyst. Calm and keen skall bli mitt mantra..problemet är att jag har lite svårt att tackla när han missar den där biten med calm. Om jag bara bryter så studsar han runt och där känns det knappast som vi hittar något lugn. Idag la jag honom ned, lugnt och så startade vi om efter en stund. Det är ingen självklarhet att han taggar ned men efter ett tag gör han det förstås. Ugh, skulle verkligen behöva gå privat för någon som jag tror på.

Antiblindbytesträningen var verkligen en antiträning i dess rätta bemärkelse. Jag har aldrig lagt väldigt stor vikt vid antiträning så som antiflick, anitblindbyte. Jag vet inte varför, det har väl bara inte känts aktuellt. När blindbyten diskuterades så var ett av argumenten pro-blindbyten att hundar som inte borde blindbyta gör det – dvs att det blir alltid missförstånd oavsett om du väljer att blindbyta eller ej. Det är helt sant, Tux har blindbytt på mig och han borde inte göra det…Fast jag har faktiskt aldrig tränat honom att INTE göra det, jag har bara inte använt mig av blindbyten då systemet liksom inte erbjuder det.

Därför började jag idag att göra typ tvärtemot hela agilitysverige med antiblindbyte och Tux uppvisade helt klart bristande kunskaper i detta. Kanske inte rakt av hela tiden men klara brister, ffa i yttervarvscirkel med hund på höger sida. Innervarven var han väldigt säker på, där reagerade han med att svänga med axlarna när jag bytte arm.

Som avslutning körde vi pro-flickträning med tunnel under balans. Tror det kommer bli mycket tydligare nu när jag isolerat flickkommandot, fick väldigt mycket mindre frustration idag än vad jag har haft många träningstillfällen då jag tränat flickandet. Vi tränade även bordet lite, jag är på tok för dålig på att träna det. Jag vill ha ett bra bord där man inte behöver stå och typ blocka eller så.

Den situation jag kommer ihåg där Tux blindbytte på mig såg ut ungefär så här:

Nu hade jag diskat mig redan när jag kom till passagen men tanken var att jag skulle ta honom på utsidan av mig mellan 11 och 12, när jag då vrider mig runt 10 (det var ganska trångt mellan hindren) så pep han över 10 istället. Som sagt jag var väl inte helt med i min  handling eftersom jag var diskad men det hade nog faktiskt kunnat hända även om jag inte var det…om man är uppriktig.

I helgen har jag verkligen provat på att leva det jag tror är svenssonliv. I lördags var jag och R på stan nästan hela dagen och shoppade, fikade och lunchade. Det var trevligt! Fast nu har jag gjort det och behöver inte åka till stan på länge.

I söndags blev inte mycket gjort. Vi hade verkligen pestigt väder med 1 dm snöslask nästan hela dagen. Nu är nästan all snö borta. Det är lite trist för det blir så mörkt. Jag har gillat snön och den kalla luften.

Men nu är faktiskt trött på lathelg och shoppinghelg, slut på svenssonlivet. Jag kom fram till att lediga helger är nog inte så viktiga som jag kan känna ibland under tävlingssäsongen. Det blir lätt tråkigt om man inte har något att göra på helgerna, inte så avslappnande som jag tror. Däremot tror jag att det är viktigt att ha lediga kvällar i veckan. Det är jag jättedålig på, jag är gärna ute på klubben till 21-22 och sedan kanske man till och med skall göra något annat som hör till klubben när man kommer hem.

Tror på något sätt att det är det som är problemet, att man bokar upp hela veckorna och så är man på tävlingar på helgerna, jag måste helt enkelt vara mer noga med att vara ledig en till två kvällar i veckan.

Jag skall vilket fall dra igång med lite mer träning nu, agilityträningen är beroende av underlaget men jag har både uppletande och spår att träna. Uppletandet kommer kräva en hel del för Tux vill gärna leka med sakerna på väg in, dessutom har inte så bråttom tillbaka (ja, allt är relativt och jag jämför med hur bråttom han har ut ) I helgen gjorde vi en del hämta övningar under våra promenader, jag gjorde bara så att jag la ett objekt och sedan gick vi iväg och när vi kommit bort en bra bit skickade jag honom att hämta det. Han for då som ett skott eller ännu fortare fram och tillbaka, inget lekande what so ever.

Funderade mycket på varför han inte leker i dessa situationer medan han kan börja leka annars, även om han bara skall plocka upp saken från marken. Kom fram till att den avgörande parametern är nog avståndet, när han får hämta på promenad så är det långa avstånd och då får han bråttom tillbaka. Det känns som jag borde utnyttja detta samtidigt vill jag inte ha en hund som försöker göra uppletande ute på 150 meter ifrån mig. Men jag kanske kan höja motivationen i själva avlämnandet.

Tankarna har även handlat mycket om ‘min’ klubb, SBK i allmänhet och klubbgemenskap

Alltså min klubb har verkligen gått i stå när det gäller agilitybiten och det är så tråkigt. Det är inget som har hänt utan det är väl bara det att vi är en hel del som hållt på länge och det kommer enormt lite nytt folk som engagerar sig. I höstas beslutade jag mig för att avgå från agilitysektorn, beslutet grundade sig på lite olika saker men viktigast av allt var att kunde se att jag suttit länge och utvecklingen inom agilityn har verkligen inte gått åt det håll jag ville när jag började.

Mina visioner var verkligen att vi skulle få en bred stomme av folk som var mer eller mindre engagerade så att inte några få personer blir så hårt belastade. Man kan säga att jag har misslyckats kapitalt, vi är nog färre än någonsin och gemenskapen är som den typ alltid har varit, delvis obefintlig. Ingen osämja eller så, bara det att vi har ingen gemenskap.

Egentligen borde jag bara skita i det hela, lämna skutan och göra som de flesta andra ta det jag vill ha. Men problemet är att jag direkt ser att det kommer ha oönskade koncekvenser för mig själv som jag inte vill ha. Träningsmöjligheterna kanske försvinner eller kraftigt försämras, tävlingsmöjligheterna blir ännu färre i södra Sverige är direkta konsekvenser som ser det. Och jag gillar det inte…

Jag känner mig verkligen inte kapabel att lyfta agilityn inom min klubb och än mindre om man tänker SBK som helhet. Problemet i klubben är väl säkert mångfalt men ett problem som jag ser det är att vi som är mest aktiva spretar väldigt mycket åt olika håll och i flera fall har vi enormt lite gemensamt, typ inget mer än att vi tränar agility. I grunden skulle jag vilja se mer gemenskap i träningsgruppen men det bygger på något sätt att man litar och trivs med varandra och så är det ju inte och hur gör man då? Man kan ju inte framkalla en gemenskap som inte finns där?

Klubben har inte fått någon ny sammankallande och jag liksom hållt det hela rullande men det känns som jag behöver komma till ett beslut, antingen kliver jag av båten och då gör jag det ordentligt eller så måste vi göra något radikalt för så som det är nu kan vi inte ha det.

En sak som gjorde mig glad i helgen var vilket fall Seasick Steve på Skavlan, vilken otroligt skön snubbe. Tänk att Norge gömde en sådan bluesskatt!

Aftonbladet granskar Sverigedemokraterna. Mina fördomar om SDs medlemmar kan summeras white trash…fast jag är medveten om att det inte alltid är sant, en fördom som sagt.  Dessutom är det väldigt fåfängt att tro att man själv är så jäkla allmänbildad så det försöker jag undvika. Men ibland blir faktiskt riktigt komiskt, som idag:

‘Om jag flyttar till Afrika blir jag ju inte afrikan bara för det. Även om jag får ett afrikanskt medborgarskap.’

Afrika är en kontinent och inte ett land.. ..vår näst största dessutom. Då undrar jag om det är okej för europeer att invandra till Sverige, de är ju fortfarande europeer?..

Ja ja man kan ha otur ibland när man tänker..

Om jag hade pengar jabba dabba dibi dibi dibi dibi dibi daj…..

Om jag hade tid jabba dabba dibi dibi dibi dibi dibi daj….

Så skulle jag:

Resa till Costa Rica – jag tror det är mina drömmars resemål. Kolla in galleriet och säg är om detta inte paradiset vart ligger det då?

Resa till Nya Zealand – verkar otroligt vackert och coolt land.

Besöka Mont St Michel, ett slott som ligger mitt ute i havet.

Åka till Kambodja och besöka Angkor Wat.

Bild snodd härifrån!

Till sist hade jag även rest till Jordanien och fantastiska Petra..

Gå kurser!

Jag skulle se till att lära mig Photoshop ordentligt, fast först skulle jag lära mig att fotografera. Sedan vill jag lära mig In Design oxå.

Jag skulle gå på Chicken Camp och vidare kurs för Bob Bailey..jabba dabba dibi dibi…

Jag skulle åka till Norge och gå kurs för Justine eftersom chanserna att träna gör G-systeminstruktörer är få här i Skandinavien.

Jag skulle gå lydnads- och uppletandekurs för Maria Hagström.

Jag skulle ta planet över till Kanada och se vad för spännande Susan Garrett skulle kunna bjuda på i kursväg.

Om jag hade pengar jabba dabba dibi dibi dibi dibi dibi daj…..

Om jag hade tid jabba dabba dibi dibi dibi dibi dibi daj….

Jag har verkligen inte mycket av värde att skriva.

Igår hade vi agilityträning och jag är grymt nöjd med Tux, han känns som a million bucks . Det är rätt skönt att inte tävla och därmed inte bli nedslagen. Igår funkade det mesta, egentligen. Jag provade mitt flickkommando i bana för första gången och det var kanske inte så klockrent men det visste jag. Dels har jag inte tränat det på länge och sedan har jag haft svårt att få full förståelse för det verbala kommandot. Jag tror det beror på att jag har greppat över ett för stort stycke, jag har liksom försökt att få ett generaliserat flickkommando från början. Det har inte funkat helt ut, nu skall jag försöka få till det i en situation och sedan bygga från det. Så nu gäller flick till tunnel under balans eller A. Igår när jag testade det så tittade han åt rätt håll men vänder inte vid första kommandot, han har ett hum men är inte helt säker. Vid andra försöket satt han som en smäck i tunneln.

Har funtat lite på om Tux är påverkad av att jag har justerat en del med kontaktfälten. Det har påverkat mig känner jag, faktiskt mycket mer än jag trodde. Det är svårt att sätta ord på men det känns som den ökade kontrollen är bra för oss båda…men Tux kanske säger snacka för dig själv kärringdjävel..

Gårdagens bana, lite slarvigt uppritad, vi körde både fram och baklänges:

Sol, snö och lite kyla är ingen dum kombination. Har gärna vinter om det är sådant väder som det var igår och sen skall det typ bli vår direkt…

Är det nu jag skall skriva flickvän sökes?

(klickbar förstås)

Det är på många sätt kul att Kelpien stigit i popularitet, om det är generellt eller om det enbart är i agilitysvängen låter jag vara osagt. Vi ser fler kelpiekullar än på länge eller kanske någonsin (?) och för rasen är det bra då det fötts för få valpar för en hållbar utveckling. Kelpien är en väldigt liten ras i Sverige och inaveln är ett stort problem.

Min plan var från början att skaffa en valp i år men när jag verkligen har börjat titta tänkbara kombinationer och börjat fundera på min situation har jag kommit fram till att jag skall vänta till nästa år. Det är två viktiga punkter som har lett fram till detta.

1. Jag har massor av saker att jobba på med Tux och jag kan inte påstå att jag har massor av tid. Dessutom känner jag lite att när jag skaffar en valp så kommer den få prioritering ett och Tux är värd att ha den prioriteringen ett tag till.

2. Jag är inte helt på det klara hur jag vill träna nästa hund. Man blir givetvis aldrig klar med det men när jag skaffade Tux hade jag en klar plan om hur jag vill ha allt, från kontaktfält till typ hindersug. Det var kanske inte den bästa planen men en plan…

Sen är det förstås flera andra faktorer som bidrar. En viktig sak är förstås att jag till och från har haft funderingar på att jag vill ha en valp från Tux. Till det behöver man en lämplig tik och det har vi inte. Det är dessutom otroligt svårt.

När jag har tittat runt med mina lekmannaögon så blir man lite brydd när det gäller rasen Kelpie. Alltså, Kelpie är inte värre än någon annan ras egentligen, på många sätt mycket bättre. Problem tycks finnas i alla raser, till och med inom till exempel Border Collie som trots allt i grunden har en väldigt häslosam syn på vad som skall avlas på och inte (blev chockad över hur få som gör vallhundprov som ett exempel, blir ju inte mycket till utvärdering av föräldradjuren när så få hundar gör proven).

Kelpieaveln är grovt delad i två falanglar. En där man seriöst avlar på mentalitet och arbetsegenskaper och en där det är mer diffust vad som avlas på, hundarna saknar ofta arbetsmeriter och mentalitetstesten lämnar ofta en hel del att önska för en arbetande ras.

Det enda stället där de här två falanglarna möts är då och då över en och annan importhund. Och då jäklar kan det hetta till på valpfronten. De senaste åren har det fötts drygt 100 kelpievalpar per år och utifrån det kan man ju lätt räkna ut att det behövs inte så många kullar förrän en hane har ganska stor påverkan på rasen. Ett exempel är hanen Ringbarka Saintly som idag i Sverige har över 60 valpar och jag tror i princip varje uppfödare har skrivit att bidrar med nytt blod till rasen…

Mija skrev en artikel som tyvärr smög sig helt odebatterad igenom kelpievärlden, inte heller tycks folk ha tagit till sig det som skrevs. Här är ett litet citat:

”Vidare menar Sundgren att en hanhund som har producerat fler avkommor än vad som motsvarar 25% av det genomsnittliga antalet valpar som registreras per år inte ska användas mer i aveln.”

För att göra det enkelt för oss kan vi säga att en kelpiehane bör inte ha fler än 25 valpar efter sig. I ovanstående fall har hanen med andra ord inte bidragit med nytt blod för de senaste 40 valparna, det är rätt många kullar.

Vi har ny importhane, Nellarou Modem, som är blott 3 år och har över 30 valpar.

Tuxs pappa Rambechs Faxe har förövrigt också varit produktiv med över 30 valpar och är tilltänkt till flera kullar. Tuxs nära släktingar är generellt väldigt flitigt använda vilket gör det svårt att använda Tux, om nu någon skulle komma på den idén.

Överhuvudtaget upplever jag att tankegången är som sådan, är det en svensk hane så måste den vara ‘damn good’ för att vara gångbar i aveln, vilket i sig gör att väldigt få hanar används. Är det däremot en import kan vi ta det här med MH lite med en nypa salt för de lever ju så speciellt i Australien.

Vi måste använda importhundar, däremot köper jag inte det där med att de lever så speciellt i Australien. Att uppvisa leklust kan även en hundgårdshund göra. I mina ögon så saknar många av importerna det vi har varit så måna om att bevara i kelpierasen. När man dessutom hör folk (i mitt fall Greg och Susan) som har varit i Australien och hållt kurs och sett A Kelpies in action där så förstår man att vi har något speciellt här i Sverige.

Med andra ord är det en balansgång hela tiden och det är utan tvekan skitsvårt. Dock skulle jag önska att man inte enbart ser till sina egna linjen när det gäller val av hane, bara för att det för in nytt blod i de egna linjerna tillför det inte rasen som helhet något.

Oj, nu har jag helt kommit av spåret tror jag minsann. Det jag skulle säga är att det är inte lätt att skaffa valp minsann och ännu svårare om jag skall ha en valp från min egen hund. För OM (!) man lyckas hitta en tik som passar rent härstamningsmässigt så skall de även passa mentalt.

Jag tycker det är svårt att veta hur man skall tänka när det gäller det mentala. Det är grymt lätt att tänka i kompensationsavelstermer, det vill säga min hund har en brist här så därför skall partnern inte ha samma brist. Samtidigt är det ju inte så det fungerar, valparna blir liksom inte mittemellan föräldradjuren. Vissa säger att det är bättre avla på föräldradjur som är lika varandra så vet man liksom vad man får.

Ja, säger då det, det är en soppa! Och det är helt klart så att det är bra att jag skjutit upp det här med valpplaner ett tag till även om man absolut blir helt valpsjuk när det är så många som skaffar valp.

:S

Apropå valp…

Puppy Whistle – The most amazing home videos are here

För några år sedan skrev Mari att Kelpie var en hund på modet i agilityvärlden och det kunde jag då inte hålla med om. Men nu jäklar, det verkar bli en liten invasion av Kelpies i agilitysvängen. Vet folk vad de ger sig in på egentligen ? Det skall bli spännande att se…Jag skulle vilja skriva att jag var först men det är inte alls sant …