Det pratas ofta om viktförskjutning, framförallt på kontaktfälten. För många är det nog rena grekiskan men för alla som har ridit på åtminstone över skogspromenad nivån borde ha ett litet hum vad det är frågan om.
För mig är det inte frågan om hur hög eller låg hunden är utan vart den har sina bakben. När hunden samlar sig så kommer bakbenen in under honom/henne. Vikten förskjuts från fram till bakbenen. De flesta hundar väljer att sänka sig när de tvingas till viktförskjutning, jag tror det helt enkelt sker för att hålla balansen, framförallt från rörelse framåt.
Tux är ju en rätt rejält vinklad gosse (sina bästa år lägger han till själv), han står uppställd med bakbenen under sig. Av exteriören att döma så bör han ha ganska lätt att viktförskjuta då han har en hel del av ‘naturen’. Försökte hitta en neutral motvikt 🙂 .
Den här hunden är rejält ovinklad, har väldigt flat länd och står till och med bakbenen bakom sig. Den här hunden kommer utan tvekan få jobba hårdare för att viktförskjuta.
Inga konstigheter men det är trots allt viktigt att ha koll på när man tränar hunden.
När jag skriver slash pratar om viktförskjutning så tänker jag alltså i första hand på att hunden flyttat in bakdelen under sig, baken sjunker ihop och frampartiet lättar.
Som jag skrev innan så är jag inte säker på att låg hund alltid ger mer viktförskjutning utan det är mer för att balansera upp när de viktförskjuter. De vinklar lederna mer men jag är lite tveksam till att det per automatik gör att hunden för rumpan mer under sig, vilket då för mig är viktförskjutning.
Om jag skulle köra nosdutt så skulle jag passa mig mycket för att hunden sätter rumpan i vädret då det gör det mkt svårt att viktförskjuta. För mig är det helt enkelt tvärtemot det jag vill åstadkomma. Om hunden skall ha möjlighet att viktförskjuta och dutta så måste den antingen först lägga sig eller så måste den stå med krökt rygg (vilket inte är en Kelpies starka sida!).
Ville väl egentligen inte ha något speciellt sagt med detta mer än att jag kan tycka det förvillande ibland att läsa vad andra skriver och tänkte att jag skulle bena ut vad och hur jag tänker.
Jag håller absolut med dig om allt du skriver! Samtidigt är det ju inte i själva nosduttandet som hunden ska viktförskjuta, utan på vägen dit, fram till första dutten. Vad hunden gör när den väl duttar är väl mindre viktigt. Jag köper ditt argument om att de kommer snabbare iväg igen om de står stilla med vikten bakåt, men när det verkligen handlar om tid så är det ju quick-release som gäller. Har haft svårt att få till några ritkigt bra bilder på det, men här är några exempel på hundar som viktförskjuter i full fart på väg ner för balansbommen: http://www.fannygott.com/photos?album=1&gallery=3
http://www.fannygott.com/photos?album=1&gallery=3
Funderar dock på att tänka mer på bakbenens placering och ryggens vinkel när jag jobbar med Squids nosduttar.
Blev fel på länkarna… Här kommer de igen:
http://www.fannygott.com/wp-content/gallery/080416/080416-9.jpg
http://www.fannygott.com/wp-content/gallery/080416/080416-11.jpg
Dina kommentarer hade hamnat bland spam, därför kom de inte upp tidigare.
Jag tror positionen när hunden nosduttar viktig, de hundar du har länkat till ser väldigt fina ut när det gäller viktförskjutning. Jag skulle tro att de kanske inte heller står med rumpan upp i vädret när de duttar?
Om jag skulle ha duttar så skulle jag vara noga med att hunden har en låg position när den duttar. För jag vill att den skall bibehålla viktförskjutning när den står still och på så sätt minska risken för viktförskjuter när den bromsar och sedan när i typ sista steget växlar över till dutt och stillastående faller framåt på frambenen istället.
Men ändå, om jag skulle börja använda duttar så skulle mitt största argument för duttar utan tvekan vara att det är ett utmärkt intstrument att styra hundens frontriktning och dessutom belöna den. Något som jag tycker är ack så viktigt då vi är många (inklusive mig) som får problem med att hundarna vrider upp huvudet mot föraren.
Glömde att skriva en sak.
Ytterligare en poäng med nosdutt är motivationen. Detta går givetvis bra att uppnå utan nosdutt men själva duttandet innebär ju fler belöningstillfällen vilket förstås är motivationshöjande. Jag tror som sagt fortfarande att det som ger viktförskjutning är inbromsningen men för att få en hund som är målmedveten ned till en särskild punkt kan nosduttandet underlätta och då dessutom motivera. Så ur den synvinkeln kan duttandet vara bra.
Dock är jag inte så förtjust i saker som man sakta men säkert plockar bort. Det kan ju vara jag som är dålig hundtränare, ja det är kanske till och med troligt, men som jag skrev tidigare man får det man underhåller och tar man bort duttandet på tävling och dessutom tävlar frekvent så är jag rädd för att beteendet faller isär. Frekvent tävlande och beständiga kontaktfält är trots allt det största problemet för oss alla…Jag menar att träna upp ett snabbt kontaktfält är inte rocket science men att bibehålla det år efter år och tävling efter tävling det tycks vara mycket svårare.
Jag tänkte väl kanske mer på SM-final och så än på alla tävlingar man gör.
Hur tänker du kring nosdutt med krökt rygg? Upplever att det är så min aussie ofta löser det och har funderat lite kring hur bra det egentligen är att stå så med ryggen i en liten båge uppåt.
Jo! Det är väl så jag hade velat ha det om jag skall ha nosdutt, att hunden böjer ryggen, bibehåller del av vinkling i bakbenen och på så sätt fortsatt jobbar med kroppen. Jag har en känsla av att det där med att skjuta upp rumpan är lite för att slippa lägga tyngden bakåt, att hunden helt enkelt kompenserar det jobbiga…Min känsla säger att om hunden får ‘fuska’ i grund arbete genom att försöka komma undan del av jobbet att man då får igen den genom en hund som störtar i framvikt på kontaktfälten. Kanske är det som har varit problemet med de hundarna som jag har sett där jag inte har gillat nosduttgrejjen? Svårt att säga när man inte sett grundarbetet…
Men jag är ju ingen expert på nosdutt så, jag har ju bara iakttagit.