Kopplade på stegräknaren när jag landade i Bjuv och under dagen landade jag på dryga 28 000 steg och idag har jag gått drygt 18 000. Då är faktiskt inte alla promenader inräknade under helgen. Vet inte hur väl de där stegräknarna stämmer men lite kul är det.

Kelpie till salu i Bjuv och ingen slog till!?

Det blev en frustrerande lördag i Bjuv på många plan.

Frusterande ett är Tux och min konflikt gällande kontaktfälten. Först diskade jag honom i lagklassen (där jag förövrigt tror att Bamses vänner satte skräck i konkurrenterna….om man är helt otroligt ironisk 😀 ) för att han återigen gick utan släppkommando. Sen i agilityklassen så hade jag jordens bryderier med vilken sida jag skulle välja av balansen. Det var en svår tunnelingång som jag gärna ville hinna upp till och så ville jag förstås vara där för att se kontaktfältet.

Problemet var bara att det var en threadle innan man kunde liksom inte riktigt komma före hunden. Jag tyckte att jag lämnade tidigt, när Tux kom in mellan hindren så sprang jag för glatta livet (vilket inte nödvändigtvis innebär att det går så fort :S ) men nog fan var den svarta faran nere vid kontaktfältet innan jag ens hade kommit till hälten. Gah, jag har verkligen försökt att träna upp mitt eget ax genom intervallträning i en backe på golfbanan men det tycks inte ha hjälpt. Tux kastar upp huvudet bakåt ser mig springa och tycker att då ska nog jag oxå göra det säger han beger sig framåt. På något sätt så fattar han att han inte skall in i första tunnelingången, sättet var INTE min brilijanta handlingen vilket fall…

Sen far Tux av vippen för tidigt och då blev jag bara så less. Jag blev bara så irriterad, less och besviken på honom men jag kände även stor besvikelse över mig själv. Det kände jag redan vid balansen, det var bara så jobbigt att jag inte hann med och inte hade kontroll över situationen. Men utslaget blev liksom vid vippen och vi stegade av banan. Just där och då hade jag kunnat sälja Tux billigt, lägga av med agility och börjat med korsstygnsbroderi. Jag hade en etta i syslöjd, inget skämt, jag tror läraren tyckte att droppen var när jag lyckades sticka två spygröna lovikkavantar med tummen åt samma håll och göra en halv blåbärskrans i korsstygn…

I hopplagklassen blev det himla stressigt då Åsa och jag får en extra banvandring precis innan vår start och i loppet river Tux två hinder. Detta utlöser jordens stress hos mig. Även om jag kan drista mig till att den ena rivningen beror på att jag börjar bromsa in mitt i ett språng och det får Tux osäker om vägen och att den andra rivningen beror på att han har stött till stödet så får dessa rivningar mig helt ur balans.

Skall återkomma både till detta med rivningarna och min oro och kontaktfälten, senare om jag orkar eller någon annan dag.

Mellan de här loppen Tux har jag sprungit två lopp med Loppan som resulterat i två disk.

Sista loppet på dagen var för vår del hopp 3 och Tux skötte sig himla bra. Dock måste jag erkänna att jag är inte så himla nöjd med min egen insats. Först placerar jag mig lite taskigt mellan ettan och tvåan så Tux drar nästan in i en tunnel för jag står och skymmer tvåan. Sen när vi kommit in en bit i banan känner jag bara att knäna nästan viker sig och det för att jag är så orolig för att han skall riva. Ungefär samtidigt hör jag Martina skrika att jag måste springa…Tux var himla schysst för han löste den rakan in i tunneln själv, sen kom jag faktiskt in i matchen lite bättre och avslutade mer skärpt. Vi slutade 3:a och nu saknas en agilitypinne till SM.

Dagen i Bjuv gick verkligen i ett, jag hade tagit med sallad men jag hann inte äta den. På kvällen skulle jag och Robert över till ett par kompisar och äta. Det är inte helt lätt att vara social och trevlig när man är helt utsvulten..och pricken över i:et är förstås att när man kastat i sig maten så hinner man knappt komma över i soffan förrän man somnar. Jag är sånt party animal….grr…

På hemmaplan

Upp klockan 6 och idag blev det bara 18 000 steg. Klubben hade klass 1 tävling och klubbmästerskap idag, alltid en stress tycker jag. Man är orolig för att folk inte dyker upp som de skall, att tävlande skall bli sura och allt möjligt. Tävlingen flöt på bra UTOM att det uppstod något kabelbrott när vi körde öppenklasserna på bägge kablarna från mikrofonerna, jag lyckades fixa det till de sista storlekarna genom att jag kom på att man kunde klämma ihop kabeln på ett visst ställe. Det är helt nya grejjor så det var förstås lite snopet.

Agilityloppet – Tux nolla och vinst. Loppet var inte så vasst, två dåliga svängar. Ozzy fick fem fel på A:et, men det var få nollade så jag tror vi blev femma.

Hopploppet – Ozzy nolla och tvåa, han gjorde ett fint lopp, så gott han kan och vad mer kan man begära. Tux gjorde oxå ett fint hopplopp, tyvärr gapade jag till mitt i ett framförbyte och störde honom och vi fick 5 fel.

Fel till trots så tror jag minsann att både Tux och Loppan vann varsin Klubbmästartitel 🙂 .

Tux upphörde att vara till salu i morse, konstigt att ingen slog till eller kanske inte.  Efter agilityklassen i lördags var det var en person som frågade mig hur gammal Tux är och jag svarade att han är 5 år. Svaret blev då, åh så pass, trodde nog att han skulle mognat lite vid det här laget…*s*

♥ Kontaktfältshelvetena ♥

I have a plan trodde jag, den funkar vilket fall inge bra. Jag måste skaffa mig en ny och bättre plan, någon som har en till salu? Jag har kommit fram till:

1. Strikt 2+2 med stopp alltid.

Min kommentar: Boooooooring men säkert. Tror att om jag verkligen såg till att få fullt stopp alltid så skulle jag nog uppnå mkt stabila kontaktfält.Tyvärr kanske inte heller så supersnabba.?? Tux håller med om det första booooooooooring…. 🙂

2. Träna om och träna in nya!

Min kommentar: Har funderat på två alternativ här. Ett, att ha 2+2 med kommando (har inget nu) och springade, då tänker jag på springande som är helt omtränade från grunden á la någon metod ( så långt har jag inte kommit än). Två, som ovan med 2+2 med kommando och säger jag inget, dvs som nu då, så får han gå utan släppkommando.

Jag vet inte, det är en himla soppa. Det känns rätt meckigt att träna om till springande eller så är jag bara feg. Man vet ju vad man har men inte vad man får liksom. Men samtidigt så vet jag inte vad som händer om jag låter honom fortsätta att gå utan släppa kommando, vad som händer med själva beteendet. Idag träffar han nästan alltid kontaktfältet, de gånger han har missat så känns det som det är en hel del frustration som får honom att fokusera på mig istället för på vad han skall göra. I förlängningen har jag dock ingen aning om vad som kan hända…

Nått måste göras men vad…

Nä, nu är det bedtime…