I onsdags för snart en vecka sedan begav sig Martina och jag till England för att delta i KC International Agility Festival. I tävlingen deltar dryga 2500 hundar som under tre dagar gör runt 20 000 starter på ca 18 agilitybanor.

Resan ned gick bra men de sista timmarna förbi Dover upp till Peterborough var helt otroligt dryga. Dels kom det ett riktigt åskväder så man fick krypa fram på motorvägen och dels var man mör efter allt körande. Vi kom ganska sent på kvällen så vi hann inte stanna för att beundra klipporna. Men på vägen hem gjorde vi ett mycket snabbt stopp, så vi fick vilket fall ett bevis på att vi har varit där.

gbr13.jpg

Första natten bodde vi på ett hotell alldeles intill tävlingsområdet. Det är ett Holiday Inn Express och det är promenadavstånd från hotellet till tävlingsplatsen, hundar är välkomna på alla rum. Det där med hundar och hotell var annars ingen lätt ekvation. Det var få av de billigare hotellen som tillät hundar eller så hade andra konstiga regler.

Resten av dagarna campade vi så som de flesta andra. Campingen var riktigt stor och utspridd över hela tävlingsområdet. Det fanns inga tält runt tävlingsbanorna utan det var själva campingen som gällde. Det var tyvärr inget riktigt campingväder med regn och blåst, tack och lov klarade tälten det bra. Dessutom var det inte så kallt heller.

Vi hann knappt köra in på tävlingsplatsen innan personal haffade oss och direkt visade oss vart vi skulle bo, otroligt serviceminded. De flesta utländska gästerna bodde väldigt nära banorna och själva serviceområdet, typ de bättre platserna. De verkade mycket glada för de utländska gäster som kom och gjorde sitt yttersta för att alla skulle trivas.

gbr15.jpg

En liten del av campingområdet.

När vi slagit upp tälten, gjort oss lite bekanta med området bestämde vi oss för att göra stan. Peterborough var en stad som var lite svår att få grepp om rent geografiskt. Efter lite om och men kom vi in till centrum och det första vi hittar är en hundaffär :). Därefter turistar vi lite, kollar in den lilla katedralen….

gbr17.jpg

och går en liten rundtur i de äldre delarna av stan..

gbr14.jpg

Fredag – and all I got was this lousy rosette!

Första tävlingsdagen och jag var rätt nervös. Det var en del saker som kändes lätt oklart, typ inrop och det faktum att man var tvungen att banvandra flera banor samtidigt. Dessutom började vi med de klasser som var kvalklasser till Crufts-kvalet. Tux och jag började med agilityklass och det var en bana som jag verkligen inte gillade. Det var en bana som jag tyckte var ojuste mot hundarna, vid ett par tillfällen skulle man skicka dom ut åt ett håll med fart för att sedan bryta dom åt ett helt annat håll utan att hundarna hade en chans att se någon linje och man som förare inte heller kunde hjälpa dom. Själva inropet gick till så att man helt enkelt ställde sig i kö och sedan fick man en lapp som man lämnade fram när man skulle starta. I detta första lopp gjorde jag lite fel så jag lämnade ifrån mig leksak och sådant i mål och det gjorde att det var svårt att hålla sig aktiv i kön vilket medförde att både en hund och förare riskerade att bli kalla. Till resten av loppen satte jag fast kampleksaken i kopplet så jag kunde kampa med Tux i kön.

Tux rev tyvärr två hinder, det ena var mitt fel (nerver som spökade så jag överhandlade) och det andra var just i sådan där brytsituation där Tux ser att jag går in i framförbyte medan han håller på och hoppar ett hinder från mig. Där rök våra chanser till Crufts-kvalet, fast det var inte hela världen.

gbr4.jpg

Däcket gjorde mig oxå lite nervös innan första start, Tux tyckte dock att det var helt normalt och gjorde ingen affär av det.

Nästa lopp var ett hopplopp (grade 6, näst svåraste klassen i det engelska systemet). Nu hade nerverna släppt lite och vi gjorde ett hyggligt nollat lopp. Det var en sväng som var sisådär och så var det en sväng som var riktigt stor på slutet. I denna klass var det nästan 300 starter och det visade sig sedan att Tux och jag kom 6:a, slagna med dryga sekunden av vinnaren. För det fick man en rosett, tror att vinnaren fick en vas oxå.

Sista loppet för dagen var andra kvalloppet till Crufts och även här nollade vi. Tux var lite matt de sista hindren 4 hindren, han fick liksom inte riktigt upp farten efter 180 gradersväng men i övrigt kändes det bra. Jag vet inte vart vi hamnade, vet bara att vi var knappt 2,5 sekunder efter den som vann.

Vad som hände efter loppet står i förra bloggen, att Tux sackade på slutet berodde kanske på att han hade ont..

gbr8.jpg

Att ha stöd/skydd på sin hund var helt okej..

Det här med resultatredovisningen var verkligen ett stycker för sig. De enda resultat de redovisade var de som var placerade. Ville man veta sin tid eller så var man tvungen att gå in och fråga i sekreteriatet. Jag tycker det var skitmärkligt för som i loppet ovan blev jag inte placerad men var som sagt inte mer än 2 sekunder efter vinnaren, för mig är det lätt att tro att loppet var superlångsamt om man inte kommer på pallen. En vanesak förstås men inte helt lätt att veta att det ofta är mer än 20 hundar inom 2 sekunder. För att minska antalet omlopp så använder de sig även av tusendelar och ändå blir det en hel del omlopp, så tight är det mellan hundarna.

Lördagen – and all I saw was a duck!

Ja, ledsen och nedstämd bestämde jag mig för att åka iväg en sväng med Tux. Det var inte helt lätt för många av de givna turistställena i närheten hade jag redan varit i/på och en del var rätt olämpliga när man hade hund med sig. Vilket fall bestämde jag mig för att ta en tur till kusten.

gbr16.jpg

Sen åkte vi till ett naturreservat för fåglar och sälar. Sälarna var man tvungen att åka båt för att se så allt Tux och jag såg var några trista fåglar. Regnade gjorde det oxå…

gbr1.jpg

På eftermiddagen styrde vi mot drottningens lilla julslott. Det vill säga att kungafamiljen sägs fira sina jular här på Sandringham. Hundar vara bara välkomna utanför men jag beslöt mig för att jag nog skulle kolla in drottningens boning lite mer på djupet så Tux fick sitta i bilen ett tag, fast först fick han pinka på drottningens trädgårdsmur. 🙂

Man fick inte fotografera inne i slottet, trodde att jag skulle kunna göra det med mobiltelefonen men det stod vakter överallt. Jag kan vilket fall avslöja att drottningen eller någon i familjen gillar porslin med hundar på. Det var nästan en hel vägg med tallrikar som hade olika hundraser dit målade…Annars var det jakt, jakttroféer, rustningar och annat trams. Utanför fick man vilket fall fota.

gbr12.jpg

Sandringham..tycker de borde ha haft en agilitybana där framför slottet.

Söndag – great dog, och resten..

På söndagen sprang Tux och jag två lopp. I första loppet gjorde Tux ett sådant kanonlopp och så råkar jag bara ta ett steg åt fel håll i ett framförbyte på slutet av banan och vips så tog han fel väg. Jag ville verkligen bara dunka huvudet i något hårt.

I det andra loppet som var ett agilitylopp så hamnade jag toklångt efter honom på en raksträcka som avslutades med ett hinder lite på skrå och ett slalom vinkelrätt mot. Tux var på väg rakt i slalom men ser hopphindret i sista tusendel och stannar till och vrider liksom tillbaka för att hoppa det och då kommer han för nära stödet, rivning.

Allmänt bubbel

Jag har lite svårt att tycka något om själva tävlingen, jag känner att jag är väldigt påverkad över Tux och allt strul som är med honom. Det har var en kul upplevelse men jag tror att jag känt mer ‘wow’ om inte allt hade färgats av det här med Tux.

Tävlingen flöt på helt fantastiskt bra, imponerande. Vissa saker är saker som jag kanske inte gillar men gör tävlingen effektiv. Inropningssystemet gillar jag inte, det känns inte alls bra att köa och stå stilla med hunden innan start, dock mkt effektivt för flytet på tävlingen. Dessutom leder själva köandet att mycket fler hundar stod och hetsade vid banorna. Jag tycker till exempel inte att det är så vanligt med largehundar eller Border Collies som står och gapar på sidan av banan. Det var det där och jag är rätt säker på att det kan skyllas på kösystemet för det var hetsigt för många hundar.

gbr3.jpg

Gapande hundar, dock verkade ingen irritera sig över att hundarna skällde på sidan av banan, något som jag bland annat upplevt i Danmark.

Ovan nämnda resultatredovisning var krånglig och tråkig. Engelsmännen verkade dock inte bry sig, de sprang sina lopp men verkade inte så intresserade av tiden. Det kanske är lite nyttigt, jag kände som sagt jättestor stress över att inte ha koll på hur långt efter vi hamnade.

Inte heller tycker jag det är superskoj att banvandra flera banor samtidigt innan klockan 8.30, för att sedan kanske springa dom på eftermiddagen. Jag tappar känslan för min handling men troligen är det bara en vanesak, tyckte faktiskt att det var lite lättare redan på söndagen.

Det var så svårt att få något grepp om tävlingen, man hade jämnt sjå att hålla koll på sina starter och även om man satt och kollade lite så kändes det som man inte sett något alls. Så många banor och så många hundar, man såg bara en bråkdel ändå.

gbr7.jpg

En söt Italiensk Vinthund som bitvis var riktigt snabb.

Det var trevligt att se alla aktiviteter/tävlingar för ‘unga handlers’. Det är något som är mycket vanligare i GBR än i Sverige, upplever jag. De har flera liknande tävlingar, cuper mm inom hästsporten för unga ryttare, känns delvis lite som en kulturell grej. Många av de unga är så himla duktiga, dock är det väldigt viktigt att de har trevligt material att jobba med. 😉

gbr5.jpg

Potentiell VM-stjärna i XXXX 2020?

Small och medium är inte riktigt som i Sverige känns det som. Ja, bara genom att titta på pappret så kan man ju se att konkurrensen i large är så enormt mycket större men sen tycker jag nog att det även var färre bra hundar i small/medium än här. Guldkornen finns absolut men toppen är smalare. Dock kanske det blir ändring i medium med alla helt otroligt superdupersnabba medium-BCs. De går som skållade råttor och vänder snabbar innan man har hunnit blinka. Detta innebär dock att de diskar sig ytterst frekvent.

gbr11.jpg

Söt liten medium BC..tror den kommer kunna beskådas i Finland.

Det var faktiskt förvånansvärt få Shelties. Man såg lite terriers, mycket fler cockrar och några pudlar…

gbr10.jpg

De flesta cockrarna var mer eller mindre av jakttyp.

Border Collies, Border Collies överallt jag ser, eller?

Ja, givetvis var det mycket BC, helt otroligt många faktiskt. I alla former, färger och hårlag. Dessutom kunde man inte ha en eller två utan helst 5 till 6 stycken. Givetvis kunde de inte gå i koppel, skillnaden var väl att de för det mesta gjorde det ändå. Det såg rätt skoj ut när någon blev framdragen av 6 Border Collies. Tänk att det skall vara så svårt att lära världens intelligentaste ras att gå i ett vanligt snöre utan att dra!

Det första som slog mig förutom mängden av hundar alla hade var att det var så många äldre och kanske inte jordens mest sportiga personer (sorry) som hade BC. Ibland var det kanske inte så lyckat men i många fall fungerade det kanon. Inte så att jag förknippar BCn med unga sportiga männikor utan mest att det kändes som det var så många äldre som valde denna ras.

gbr2.jpg

Det fanns andra raser i large men långt mindre vanliga än i Sverige. Någon enstaka terv, någon enstaka malle, några Working Kelpies och ett antal Beardisar är vad jag minns. Lite vanligare var olika fågelhundar som Vorsteh, både korthårig och sträv, Viszla och Weimaraner.

gbr9.jpg

En Working Kelpiehane..

Border Collien verkar i England vara en ras som alla kan skaffa. De finns som sagt i alla former, färger och för alla känns det som. Därför är jag rätt övertygad om att man avlar både på färg, storlek mm utan att alls tänka på vallanlag. Till exempel hade ägaren till denna BC skrivit som ras Miniature Curly Coated Border Collie på kortet till kommentatorn..då får man som sagt kännslan av att storleken och hårlaget är rätt viktigt.

gbr6.jpg

Som avslutning får jag gratulera Martina som lyckades kvala till Crufts med Csilla!