Vilket väder och det skall fortsätta imorgon *love*!

Ozzy fick vänta nästan hela dagen på att springa och då var han så gasen att han glömde en lilla lilla gnutta kunskap han har om kontaktfält vilket resulterade i frivillig disk. I hoppklassen började han med att riva första hindret och sen tappade jag totalt greppet om handlingen och det blev en disk där oxå. Det är inte någon fördel för min hetsiga lilla terrier att marineras nästan en hel dag på tävlingsbanan…*s*

Tux, ja han var inte mycket bättre än Ozzy i agilityklassen och där var jag inte beredd så jag släppte tyvärr genom ett misslyckat kontaktfält men tog mig i kragen sedan. Nu är det tummen i ögat som gäller på herrn…

Hoppklassen resulterade i fem fel då han petade långhoppet. Jag tror jag störde honom lite då jag såg att jag var på väg in i ett hinder och girade lite och flaxade lite med armarna, hann liksom tänka att det kan nog störa Tux. Annars är nöjd med min plan och hur den slog ut, jag var nästan på väg att revidera den innan start då ingen annan gjorde som jag. Jag är en fegis ibland men det blev ju bra, jag hade inte ändrat på planen om jag fått springa om. Jag hade sett till att röra mig lite kvickare i framförbytena på första sträckan och möjligen flyttat lite på ett framförbyte jag gjorde inne banan, där jag störde Tux väg lite. Detaljer, detaljer…skönt att jag inte fegade vilket fall som helst.

Dagen avslutades med promenader och ordentlig simning för hundarna hemma hos Jenny D, vi liksom passade på när hon inte var där . Grym badplats tyckte hundarna och mattarna, kul att kunna gå med hundarna ute på bryggor när de simmar.

Som vanligt på torsdagar, agilityträning. Det var ett bra tag sedan jag var med och det känns nyttigt att vara tillbaka.

Det blev Kenth Svartbergs Hopp och Agility från Bro-Håbo.

Agilityklassen gick väldigt bra, det kändes bra och vi fick fina linjer. Men hoppklassen fick jag ingen bra linje från 5 till och med 8. Det kändes som jag inte ens skulle få det om jag tjatade om banan 15 000 ggr, han kom i fel riktning hela tiden och fick vida svängar. Resten var väl okej, jag halkade omkull en gång så det förstörde ju lite.

Nu, till duschen och sen hundmassage…

Och förresten GRATTIS till Smack som tagit första pris i lydnadsklass 1! 

Ozzy kavalkad!

Nu på lunchpromenaden blev Ozzy påflugen av en labbe slash blandras tik som gick lös. Inget hände för Tux gick mellan och han har den pondus Ozzy saknar. Det var ett sådant där vanligt hundmöte på en cykelväg där två tjejer var ute med sina hundar, lösa. När de såg mina hundar så försöker de hundarna att gå fot och dena ena lyckas väl rätt hyffsat men den andra har problem direkt. Innan vi har möts har hon hunnit slänga retrieverkopplet på sin hund ett par gånger, lite lagom uppeggande sådär. När vi möts springer hennes hund runt min rygg och går på Ozzy som jag då rycker undan, då kommer Tux in mellan.

Sedan var den redan arga matten ännu mer arg och körde hela kitet, alfarullning, kasta koppel på hunden. Eftersom jag ville vara lugn så gick jag bara därifrån, tycker inte det är bra för hundarna när man börjar gapa på vandra. Den givna kommentaren hade ju annars varit att hon kanske skulle prova med att ha kopplet på sin hund istället för att slänga det på hunden.

Hur jävla svårt är det?

Likadant med snubben som envisas med att gå med sin BC lös på agilitytävlingar här i södra Sverige, hunden är överstressad och precis så som många stressade hundar är så är den inte pålitlig. Det är beklagligt att se en vuxen människa gå med koppel ihoprullat i handen när deras hund attackerar andra hundar. Att sedan dessutom ha mage att gå vidare med hunden lös får mig att koka av ilska.

Jag tror att många hundar i Sverige behöver mer socialisering, precis som Fanny skriver. Men det krävs en bra hundkultur för det.

Lösa hundar på KC Agility Festival

Det var härligt att titta på alla hundar som släpptes lösa på KC Agility Festival. Det fanns två stora fält där man fick släppa sina hundar lösa. Det jag tyckte var roligt var att hundarna verkade hålla sig till ‘sina’ flockar. Det var inte sammelsurium av hundar som lekte hejvilt utan istället såg det lite ut som när man blandar olja och vatten. Flockarna blandades ibland eftersom hundarna rörde sig men återgick hela tiden till ‘sin’ flock. Eftersom de flesta hade 4-6 hundar och man oftast gick två och två blev det ju riktiga flockar. Helt klart en sak man blev mer nyfiken på.

Ytterligare en intressant sak på KC

Trots de enorma startfälten så såg man aldrig att funktionärer eller domare blev irriterade på vad som hände på banan, typ om ngn tog om kontaktfält. Det skapar goda vibbar det….

Greg kommer till byn….Jag kan inte bestämma mig. Egentligen borde det kanske vara självklart men 8000 kr är hutlöst mycket pengar. Kommer jag få tillbaka så mycket att det är värt den summan? Om jag skall vara ärlig ansåg jag inte att jag fick det förra gången jag gick kurs. Inte så att det var dåligt men jag hade lika gärna gått som åhörare. Jag fick ingen personlig information och jag upplevde att jag fick avsevärt mycket mindre tid på banan än övrig då vi ofta klarade övningen på första eller andra försöket.  Ovanpå det riskerar man att missa saker för att man skall gå av sin hund, värma upp eller belöna. Ytterligare en negativ sak är att ibland pratar åhörarna lite över ens huvud, ibland. Det kan vara att de använder de som springer som exempel, negativt sådant eller som sagt börjar prata och diskutera medan jag tar hand om min hund. Det handlar inte om att jag anser att jag kan systemet eller att vi är så mycket bättre utan om jag de facto får tillbaka det jag betalar.

Åhörarplatserna är på tok för billiga men jag hatar att stå bredvid, jag vill träna med min egen hund.

Ett av många i-landsproblem man kan ha….

Kollade lite på KBs höstkalendarium.

28 september är det Lemonheads som jag nog inte skall se, fast man kan ju hinna ändra sig.

Dagen efter den 29 september är det Tony Joe White och det vill jag nog gå på.

5 november kommer Monster Magnet   och då måste jag gå!

The Levellers har jag inte sett och de kommer den 11 november.

Däremellan är det Aimee Mann, den 6 november, men jag har inte lyssnat så mkt på henne så troligen inte…

Musik var målet ja..

Inte många reslutat men en bra och trevlig helg ändå.

Jag kände mig måttligt entusiastisk när vi åkte iväg till Kungsbacka. Mitt knä hade värkt rejält under natten så jag hade sovit dåligt och sen är det lite tungt att springa med Ozzy när jag vet att han inte alltid, snarare väldigt sällan tar A:ets kontaktfält. Knäet är en lång historia, när vi var England så kom något i kläm när jag höll på packa ihop sovsäckarna i tältet. Jag satt på knä och när jag typ kröp runt eller nått så kändes det konstigt. Därefter svullnade knäet upp till mer eller mindre gigantiska proportioner. Nu börjar svullnaden släppa men till och från värker det i knäet. Märkligt, är att jag fått ont till och från på andra ställen så som fotleden i bägge fötterna trots att inget hänt här. Det är tur att jag inte har någon sjukdom som ger värk *peppar, peppar* för det är verkligen nedbrytande, även om det inte är någon stark värk så gör det en deppig eller på dåligt humör.

Det bästa för min del i Kungsbacka var nog efter att det var ihärdigt regn hela vägen så visade sig att det i stortsätt vara upphåll hela tävlingen. Ozzy och jag diskade oss både frivilligt och ofrivilligt, dessutom rev han. Inte mycket upplyftande med andra ord.

Efter Kungsbacka stressade vi till Borås för lite icke hundaktiviter. Det blev en himla trevlig kväll på restaurang (som kanske hade något varierad kvalitet på maten) och sedan bio. Vi såg Mamma Mia och den var riktigt bra, lite små mysig sådär med braig musik. ABBA är ju helt fantastiska, jag är ingen musikalmänniska men det var en trevlig story och musiken var ju förstås grym. Kvällen var värd stressen till Borås.

Borås – 5 plus 3 starter lika med mör matte och hundar

Antalet runder var väl tilltaget men antalet starter i varje klass var inte så stort. Jag måste verkligen säga att jag gillar små tävlingar, svårt att säga varför men det är gemytligare på något sätt.

Tux

 Agilityloppet  – frivillig disk. Tux gjorde inte det han skulle på balansen.

Laglopp agility – nolla, bra kontaktfält. Tyvärr blev det disk för laget.

Laglopp hopp – DISK. Shit, att lopp kan bli så fel. Allt jag gjorde missuppfattade Tux. Nu nollade de två övriga i laget förstås…

Hopploppet – 5 fel på en rivning eller kanske mer kollision med hinder. Rätt rolig bana med en lite lurig linje där ett hinder stod så man inte riktigt kunde vara säker på vilken sidan hunden kom. När jag sprang med Tux så var jag inte helt säker på att han var på rätt sida så jag tog upp threadle armen för att ta honom mot mig, Tux var nog på väg rätt så han uppfattade det som vi skulle springa förbi hindret. När jag upptäckte detta så försökte jag få tillbaka honom över hindret vilket resulterade att Tux försökte hoppa sidledes över hindret och körde huvudet rakt in stödet stackarn. Annars kändes loppet bra, om jag hade fått springa om skulle jag förstå låtit honom vara vid den linjen och så hade jag nog följt med längre mot slalom. Han tappade lite fart in i slalom tyckte jag och det tror jag beror på att jag stannade upp.

Agility Int – Tux förvånade mig genom att göra en helt otrolig ingång från A:et in i tunnel som låg under A:et. Det går absolut inte att göra det tightare, han bara försvann när jag sa ‘back’. Jag har ju tränat lite på liknande situationer för att träna mina kommandon ‘back’ och ‘twist’ och hjälp vad det hade satt sig. Tyvärr sabbade jag det braiga loppet genom att göra ett klantigt bakombyte på en oxer som störde Tux jättemycket = en rivning. Det var ingen hund som nollade loppet, hunden som vann hade tidsfel och Tux var snabbaste 5 felaren så vi kom tvåa. Reserv-Caciag och en SM-pinne. Med tanke på att vi har missat en hel del tävlingar så tar jag tacksamt emot alla SM-pinnar, däremot är jag glad att det inte blev en vinst för jag vill inte ha ett Caciag på fem fel.

Bäst av allt är att Tux verkar inte ha några bekymmer med tån, däremot var han rätt mör efter 5 lopp. Jag börjar mer och mer tro att Freddy har rätt (hoppas kanske) och att det här med tån är liksom två delar, före och efter utväxt av klon med två olika orsaker.

Loppan

 Loppans helg fortsatte ungefär i samma anda som Kungsbacka. Frivillig disk i första agilityloppet för hoppat A:et. I andra tänkte jag att vi skulle göra ett försök och jag tyckte väl att han var på kontaktfältet men domaren tyckte annat. I andra försöket så tog han det fint men med 5 fel kommer man inte så långt. I hopploppet nollade han faktiskt men både jag och Ozzy var trötta så tiden var lite långsam, tror att vi kan bättre faktiskt.

Nu i veckan skall jag ta tag i det här med springande A för Ozzy. Jag skall träna honom efter en metod som fanns med i Clean Run för ett tag sedan. Jag har inte så mycket att förlora för just nu är det bara jobbigt för mig och Ozzy. Den metod som jag tänkte använda är den där man gör en ruta av plaströr som hunden först lär sig springa genom. Orsaken till att jag väljer den är att jag tror att det kan vara bra med något som tydliggör att det är en skillnad mot tidigare träning, med tanke på att Ozzy har en hel del historik på A:et. Vi får väl se om det går att lära gamla hundar att sitta…det skall bli spännande vilket fall.

Keep it simple, stupid eller enbart torftigt språk?

Började fundera på vilka signaler jag använder i agilityn:

• Handen närmst hunden
• Framförbyte
• Bakombyte
• Acceleration
• Deceleration
• Positional cue
• Armbyte – när jag vill att hunden skall ändra linje
• Slalom
• Tunnel – sporadiskt använder jag detta
• Back – tillbaka till mig
• Twist – ‘flick’ ifrån mig
• Släppkommando
• Fram
• Hundens namn

Sen är det väl lite mer diffusa saker, säkert en del som man kanske inte är medveten om men givetvis är kroppsriktningen viktig detalj oxå. Det enda hinder som jag konsekvent använder namn på är slalom, på de flesta andra säger jag inget. Det händer att jag säger tunnel men det är mest om jag känner att det finns några tveksamheter.

Skissade lite på några av banorna i England. Det blev väl inte jordens mest exakta skisser men här ett smakprov på några banor, på ett ungefär då…

Tur och retur Gbg, med en liten detour till Ullared och jag vet inte om jag blev mycket klokare. Däremot så fick jag mig väl en spark i a**let, igen. Jag är trött så detta lär väl bli rörigare än vanligt..

Veterinären i Gbg tyckte inte att det var något anmärkningsvärt med Tux tå. Han tyckte att rörligheten kändes normal, ingen smärtreaktion fick han fram heller. Han tror inte att tån är roten till det onda utan det faktum att Tux har fallit tillbaka i korta, spända muskler, även bitvis ömmande. Det i sin tur menar han gör att Tux snabbt blir trött och då blir han framtung och belastningen på skelettet blir för hög. Att det är tån som har uppvisat smärta menar han beror på att vi troligen hade en stukning i våras (när jag upptäckte ömheten först) och att den tån troligen är känsligare än övriga tår, att den helt enkelt är snabbare på att visa när belastningen har varit för hög.

Det är förstås svårt att ropa ohlala för på sitt sätt kan jag känna att det känns lite långsökt. Å andra sidan kan jag dock inte förkasta det helt heller.

Jag har inte varit nöjd med hur Tux har rört sig på sista tiden, han har varit svårare att bryta ur passgången. Jag har ursäktat det med att han har tillåtits att gå passgång under den period som han hade ont pga klon. Men nu de senaste veckorna har jag faktiskt varit rätt petig med att inte tillåta passgång och ändå fick jag en känsla av att han inte så gärna travade ngn under förra veckan.

Det har oxå varit något annat med traven som jag inte kunnat sätta tummen på förrän idag, han har väl haft ett okej påskjut bak men det är helt klart sämre än vad det har varit. Han trycker på men jag inbillar mig att han inte böjer igenom så mycket bak som han kan för att få den där riktigt yttersta längningen, med ett rejält svävmoment.

Jag måste väl tyvärr erkänna att friskvården har inte varit vad var en gång i tiden. Det är både medvetet och inte medvetet. Jag tycker att det är rätt svårt att stretcha och hålla på, det känns hela tiden som om det inte har så stor effekt just för att jag inte vet vad jag gör. I våras och i somras hade jag det himla pressat med enormt mycket jobb och mycket aktiviteter både privat och på klubben. Prioriteringarna blev nog kanske inte de bästa och detta var väl en av de bitar som sakta beskärdes bort i förmån för mycket annat.  Tå eller ej så måste jag verkligen återgå till att stretcha honom och se till att han får massage regelbundet. Det största problemet för Tux är bakknäna, musklaturen runt knät blir gärna väldigt hård och stum. Det har att göra med att han är så pass ordentligt vinklad som han är och att han gärna lägger mycket kraft i det han gör.

Som sagt, oavsett tån så måste detta högt upp på agendan igen. Jag har just inga andra planer just nu gällande tån, får helt enkelt ge detta en chans och annars vet jag inte riktigt vad jag skall göra. För ett par år sedan så hade Tux lätta problem med carpalleden, samma framben. Han var inte halt men ömmade till och från, jag var då hos samma veterinär och fick samma ordination. Det gav ju väldigt bra resultat då så kanske har han rätt nu igen.

Ringde för den delen till Helsingborg för att ställa lite frågor kring lysning av leden eller ultraljud och blev så gruvligt dåligt bemött så jag drar mig verkligen för att kontakta dom igen. Förra gången jag var där så var de jättetrevliga och informativa…Det mest irriterande när sådant händer är att  jag oftast blir så handfallen, jag kan inte formulera och säga det jag upplever till personen ifråga utan ber nästan om ursäkt för att jag ställde så dumma frågor…

Skall alldeles strax bege mig till Lund och sedan skall iväg en kort sväng till Hanö – Östersjöns pärla .

Jag har senaste tiden funderat så mycket på det här med kurser och SBK, ju mer jag funderar desto mer övertygad blir jag om att detta inte kommer fungera. Man blir så nyfiken hur själva ledningen, de ansvariga inom SBK funderar. Som det ser ut i skrivande stund kommer vi har rekordlite kurser inom agilityn denna termin. Det är inte så mycket att säga om det, flera av instruktörerna har haft många kurser och det har varit svårt att rekrytera nya.

Jag känner allt större ovilja att stå gratis termin efter termin. Det är svårt att förklara men pengarna är egentligen kanske inte superviktiga för mig. De är viktiga ur den synvinkeln att det kostar att utbilda sig och just nu kommer nästan allt, typ 99 %, detta ur min egen plånbok. Sedan kan jag känna att det är lite viktigt för självkänslan, inte så att man känner sig mindre värd utan mer att jag kan känna att det blir en märklig situation då många andra tjänar grova pengar som instruktörer som kanske både har mindre erfarenhet, mindre tävlingsmeriter och så vidare…

Ändå skulle jag nog allra helst vara kvar på klubben och jag jobbar gärna ideellt.

För några nummer sedan var det en artikel i Brukshunden om Maria Venhammar som är så kallad avtalsinstruktör i Svalöv. Om jag fattade saken rätt hade hon enskild firma och höll kurser på sin BK, fast mer i egen regi (mkt kortfattat då). Jag vet inte men när jag tänker på det så låter detta som  en himla bra melodi i mina öron. Det kanske redan är så på flera klubbar runt om Sverige, vad vet jag?

Jag tänker vilket fall att det på något sätt är lättare motivera sig till ideellt arbete vid till exempel tävlingar och allmänna klubbgöromål när det faktiskt finns en lönsamhet för en själv. Jag har inte tillräckligt bra inblick i vår klubbs eknomi för att verkligen säga att detta är möjligt men det är vilket fall något jag har funderat på.

Off to Lund och Hanöööö!