I måndags när jag tränade lydnad slumpade det sig så att jag tränade ett pass innan ett möte och sedan ett pass efter mötet. Passet innan mötet gick kanon, han var tyst och samlad. Efter mötet hade han verkligen laddat upp och då kommer även ljuden. Den här gången var det inget lite hummande eller lite pip av exaltation utan till och med ett gällt skall 
.
Senaste tiden har jag inte gjort så mycket gällande ljudandet. Vilket fall inget konsekvent…Tidigare i våras så försökte jag lägga honom ned men kände att det skapade lika mycket frustration hos Tux och irritation hos mig som det skapade ljudlösa moment. Jag även försökt att markera med utebliven belöning, jag har försökt att tagga ned lydnaden genom att ha väldigt lite belöning och jag har försökt att ha rätt tråkiga belöningar som typ torrfoder/frolic (ingen lek och inga godare belöning som köttbullar eller dylikt). Inget känns som det har gett resultat. Därför har jag väl inte heller pallat att bry mig så mycket om ljuden sista tiden då det gör träningen så tråkig och gör mig osäker, ledsen förvirrad och en massa annat.
Men i måndags när han skällde till så kom det bara ett spontant Nej! lägg av och en irriterad blick från mig. Det var ett väldigt väl tajmat nej då min mun agerade innan jag ens hade funderat över saken och Tux såg snopen ut. Faktum är att det hade väldig effekt, jag kunde göra samma lydnadsmoment direkt efter och han var tyst. Kanske en tillfällighet, vad vet jag?
Men sak vet jag vilket fall och det kändes helt fel! Verkligen supertabu, tror att alla jag har tränat lydnad för har verkligen uttryckligen sagt att man skall inte typ muntligen korrigera hundarna. Därmot använder sig samma personer bland annat av nedläggande och lätta (obs!) koppelryck. Detta är ju oxå korrigeringar, vad är skillnaden? För mig är rösten ett grymt bra instrument, snabbt och uttrycksfullt. Kanske är det bara jag som har känslan av att det är mer okej att tex lägga/platsa hunden än att säga ifrån…
Jag vet inte om jag kommer använda mig av att säga ifrån till Tux utan detta var bara en reflektion jag gjorde i bilen på väg hemåt från kontoret…
Anita:
Vet hur det känns. Men jag tror faktistk inte att det är så farligt. Jag körde ju upp Tootsi till Elit och hon lär Ofta och Mycket! Hm:ade försiktigt på henne när hon gapade i momenten. Resultatet blev att hon var knäpptyst under momenten, men gjorde ett herrans väsen mellan. Så hon lärde sig att skilja på det. La massor av belöningar på TYST förväntan. Det köpte hon. Nu hade det ju inte gått lika bra i och med de nya reglerna och den strängare bedömningen mellan momenten. Men som sagt, jag tror inte att de dör, och man måste självklart anpassa sig till individen och vilket motivationsläge hunden har. För Tootsis del så hade vi nog inte kommit upp till Elit om jag inte hade pratat lite försiktigt med henne om saken. Men Toni skulle jag inte göra samma sak. Det är hon alldeles för mjuk för. Kämpa på!
Åsa o Lovis:
Jag är åxå hårt inkörd på att aldrig säga nej under träning. Men ibland gör jag det ändå, får önskad effekt och ingen ledsen hund. Jag resonerar lite så att under fem år har jag byggt upp sjlävförtroende och vilja, det finns lite att ta av så det gör inget om jag nån gång surnar till…
Fanny:
Du har rätt i att hon förmodligen hoppade uppkontaktfältet på filmen, hon har gjort det flera gånger idag. Intressant att en så liten hund väljer att göra det. Men helt normal är hon ju inte. Har börjat få lite ordning på det i alla fall