Ja, det är så det är hela tiden…Massor att göra och alldeles för lite tid. Fast just nu är det extremt, har fått jobba övertid och känner att jag inte hinner med något alls. Det är jobbigt när man har dåligt samvete för hundarna, speciellt igår och idag. Men de har varit med hela dagen och fått tre en-timmespromenader lösa vilket känns lite futtigt mot den normala aktiveringen.

Vi har mest tränat lydnad senaste tiden och dessutom fokuserar jag allra mest på en sak och det är att Tux inte skall sitta och kolla på koner, apporter när vi jobbar. Jag har stört mig länge på att Tux alltid när han tror att jag skall skicka honom till konen måste sätta sig typ 1 till 1,5 dm längre fram än i en vanlig halt och dessutom vrålstirra på konen.

Det brukar vara så att han sätter sig lite längre fram, helt fokuserad på konen och möjligtvis rutan. Jag ber honom flytta tillbaka till den korrekta positionen, vilket han gör med ljud. Antingen blir jag så här och gör om eller så rullar jag lite med ögonen och skickar honom ändå. Det är ju inte bra men ändå har det liksom bara fått passera. Jag vet inte riktigt varför, kanske för att han är duktig på skicket till kon och ruta för det mesta…Vilketfall så kom jag på att samma time-outer som jag gör i starterna (agility) fungerade utmärkt för det att han inte sätter sig korrekt i fotposition och så upptäckte jag en positiv bieffekt i att jag kände att jag fick lite mer kontroll över ‘situationen’.

Ur detta så kände jag väl att det är likabra att spinna vidare, så nu jobbar jag på att han inte får hålla på och spana på konerna mm under haltererna i fria följet utan istället måste han titta på mig. Tux är inte på något sätt okoncentrerad i halterna, han har full koll på mig men som sagt han har även full koll på andra saker.

Jag tror att jag har tagit alldeles för lätt på det här med Tuxens kontrollbehov, eyeande eller vad det nu är. Det är lite svårt att förklara men jag har liksom tänkt att Tux är ju ‘bara’ Kelpie och det är mer med BC som man kanske får tänka mer på sådana här saker.  Men många problem som jag har haft med Tux har varit liknande och egentligen spelar det inte så stor roll om det är ett vallhundsbeteende eller ej. Utan det viktiga är nog att jag tidigt försöker se tendenserna och tar tag i det direkt.

Två till exempel:

1. Starterna i agility! Jag lärde honom förstås att vänta (ligga) från början och problemen där började med att han kröp när han la sig, dvs när jag stod bredvid honom.  Sen utvecklades det mer och mer…Likadant var det med sittandet. Jag tänker nog ofta att det är lämnandet som orsakar att Tux kryper framåt men egentligen är det nog åsynen av hindren.

2. Kastande av boll som belöning. Jag har beskrivit detta innan, om jag kastar en boll som belöning när jag till exempel tränar rutan så klarar han inte springa fulla avståndet, spelar ingen roll om jag minitiöst håller på kriterierna. Han kommer med 100 % säkerhet vända upp tidigare och tidigare, dessutom kommer han vända upp och flytta mot mig även om jag kastar så långt så bollen hamnar bakom honom och bakom rutan.

Så nu gäller ögonkontakt hela tiden i halter, vilket är svårt som attan (han har ju flera år av självbelönande kongloende). Inget framflyttande mot koner, då blir det time-out 10 sekunder.

Dessutom jobbar jag en hel del med greppen på apporterna. Träapporterna går riktigt bra, störst effekt har det blivit på vittringsapporten. Ibland glömmer han bort sig men ibland apporterar han vittringen kanonbra. Det kan kanske bli något om hundra år eller nått.

Om det är någon som har långtråkigt så har jag uppdaterat fotoalbumet med:

Tranås – ja, ytterligare en person som tog bilder där..

Svanstudie

Vid vår swimmingpöl

Undrar om det kommer vara så här när Tux blir gubbe på riktigt? Evighetslekarna…