Försökte klura ut hur långt spåret Tux fick idag egentligen var, hur långt är ett steg? Jag tappar räkningen på antalet steg hela tiden oxå, helt plötsligt har jag varit på 380 i typ en kvart, som en gammal stenkaka som hakat upp sig. Spåret gick över en stor vall och det gick nog bra. Golfarna på golfbanan bredvid undrade nog vad vi pysslade med. En hund som galopperar med matte hängande efter och helt plötsligt börjar hon skrika och kasta saker omkring sig, det är kanske inte helt normalt i den småborgliga golfvärlden skulle jag tro. De skulle bara veta hur effektiv Tux är på golfbollar , hinkvis har vi plockat hem från golfbanan. Jobbigaste med spår är helt klart den där tiden då spåret skall marineras och möra till sig, det är inte alltid helt lätt att hitta på något annat skoj ute på slätten i Skåne.

Jag har kommit på två lägre spår samma helg, det följer alla lagar om statistik (kluster). Har ingen aning om vi kommer klara det men med skall vi vara ändå. Jag skall jaga ut Robert och se om han kan lägga ett spår till mig..Jag tror att jag behöver träna lite på att gå med Tux när det inte finns färgglada band i träna så jag verkligen måste lite på honom. Vill nog gärna ha ett finger med i spelet annars..

Efter spåret borde jag ha följt upp med lydnad men inspirationen fanns inte där. Vi körde ett ordentligt pass lydnad i fredags eftermiddag så det tog väl musten ur mig. Istället blev det lite fartig agility.

Habegär och extremt kort minne

En sak som är märklig är hur en sak kan gå från ett litet litet frö till att jag-måste-verkligen-ha-denna-här prylen-annars-avlider-jag-omedelbart. Under veckan har jag tänkt att en ny kamera blir najs men det är inte så bråttom, den jag har är trevlig bla bla. Och känner jag helt plötsligt att jag måste ha en ny kamera, jag kan nästan inte vänta en enda dag till .

I måndags till onsdags var jag i London med jobbet. På vägen dit blev allt försenat på grund av storm i London. Förseningen upptäcktes inte förrän vi bordat planet, därför fick vi sitta och vänta först på planet och sen endast vid gaten. Hur jäkla dödstrist som helst. Alla hysteriska affärsresenärer rev upp sina bärbara och knapprade frenetiskt.

När jag sedan skulle resa hem på onsdagen så blev de himla stressigt på grund av köer och kasst system på Heathrow. Jag kände verkligen att jag var så in helvetes jäkla less på allt vad flygplatser heter och att jag aldrig mer skulle ut och flyga igen. Fattar bara inte hur dom där människorna som åker hit och dit bara pallar.

På torsdagskvällen ringer min chef och frågar mig om jag kan tänka mig att åka till Mexico om en vecka och stanna där i tre veckor. Det märkliga var att jag faktiskt övervägde det…tackade dock nej. Det hade gått mindre än 24 h sen jag dyrt och heligt svor att jag aldrig mer skulle flyga.