När jag ändå är igång med skrivandet är det väl lika bra att fortsätta..
Lite lägligt är det ganska exakt 3 år sedan jag kastrerade Ozzy och det är just det detta skall handla om. Det är på förekommen anledning. Det florerar otroligt mycket fördomar som är helt onödigt kring kastrering. Dessutom ställer (tadaaa, mitt hatobjekt) utställningsvärlden till det en hel del.
Senast för några timmar sedan fick jag till svar att kastrering var uteslutet för de ställde ut. Det efter att hunden varit i rejält slagsmål med annan hane där första hanen enbart tycks ha stört sig på uppenbarelsen av den andra hunden. 
Det här är mina erfarenheter kring kastrering. Ozzy var och är en väldigt lättstressad hund, skillnaden mot nu och då är att idag blir han stressad vid mer befogade saker och generellt mer nyanserad stress. Förr hade han en konstant oro som var otroligt jobbig att leva med för samtidgit som man blev irriterad som fan på gnällanden, vankande så förstod man ju att hunden inte mådde bra. Oron är helt borta från Ozzy sedan kastreringen.
Kort skulle jag kunna säga att Ozzy har genom kastreringen fått bli den hund som han faktiskt är. Han har blivit mer personlig, han kan njuta av livet, han har blivit mer social och allt det här gör ju att hans liv har så mycket mer kvalitet. Från att ha haft dagliga konflikter har vi numera mer normala diskussioner.
Slapp slö och likgiltig då? Tvärtom, Ozzy är mycket bättre att jobba med än innan. Hans koncentration har ökat, han är hungrigare så han är ännu mer lättmotiverad än tidigare och inte heller är det speciellt viktigt att hålla koll på tjejerna. Likgiltig är han definitivt inte, han blir fortfarande rosenrasande och ett karatär till tusen. Faktum är att jag tycker att hans karaktär har fått komma fram ännu som kastrat för innan doldes av en massa oro, stress och annat.
Löste kastreringen allt? Nääää, visst har vi en hel del problem kvar och de kommer vi aldrig bli av med. Han var trots allt nästan 6 år när vi kastrerade honom. Men livet är så mycket bättre för honom. Jag tror till exempel att aggressivitet mot andra hundar är svårt att få bukt med genom kastrering. Ozzy blev inte bättre med andra hundar men i och med att vi kommer generellt bättre överrens så är det lättare att leva med detta.
Och inte rullar han fram heller. Jag tycker att den stora skillnaden i aptiten är att han äter varje dag och de mål som serveras. Tidigare så åt han ibland men så fort han hade något som bekymrade honom så matvägrade han. Jag tycker att god aptit är bra hos hundar så jag ser även detta som något positivt.
Inte heller hade låg han och vred sig i smärtor efter kastreringen. Vi fick till och med plocka bort smärtstillande tidigare för att vi var oroliga för att han kanske inte kände om det gjorde ont. Om jag minns rätt så var han däckad ett dygn (narkosen gör sitt till oxå), ett dygn var han lugn sen tror jag han var som vanligt eller näst intill.
Det enda negativa jag kan säga är att han har fått från skottberörd till skotträdd.
Visst skedde kastreringen för att jag inte klarade av hans problem, visst var jag en otillräcklig tränare och det är förstås ett nederlag. Samtidigt så här i efterhand så önskar jag att jag hade droppat prestigen tidigare för min hund har fått det liv han förtjänar med så mycket mer harmoni.
Sätt hundens välbefinnande i första rummet istället för fjantiga tävlingar eller sin egna sårade prestige…..
Monica:
Min ena hanhund är kastrerad och jag ställer ut honom ca 1-2 ggr per år fördet. Jag har intyg om att han hade två korrekt belägna testiklar innan kastreringen. Så det går utmärkt att ställa ut en kastrerad hanhund i Sverige (om man tar ut ett intyg hos veterinären).
Caroline:
Vi har ju två av våra hanar kastrerade hemma. Och jag kan också instämma att fördommar inte stämmer. Ingen av dom är varken fet eller lat Och glada i mat, ja det var dom redan innan 😛 Och som sagt vill man ställa ut, så begär intyg! Vi har intyg på båda våra kastrerade hanar att kulorna var på plats innan kastreringen.
Jag hittar inget negativt angående kastreringen av våra hanar. Dom var båda runt året vid kastreringen, Dexter var ca 1½ och Gimli 1 år.
Mija:
Ska se till att inte James får läsa detta – fick han bestämma var Raskens kulor borta för läääääääänge sedan.
Mija igen…:
Glömde: har bloggat mer om nosduttar som du gärna får kolla på.
Ninnie:
Håller helt med dig! Alla problem kan heller inte skyllas på tränaren. Arvet finns där och spelar spratt ibland.
Åsa:
Har bara bra erfarenheter av kastrerade hundar. Vår gamla tik blev piggare och gladare efter kastrering pga livmoderinflamation 10 år gamal. Både mina hanar är kastrerade vid ca 1½ års ålder, den ena för att han är blandras och delar hushåll med bl.a. sin kullsyster och den andra för att han var krypt. På ingen av dessa har vi märkt något negativt, dom gillar att jobba och är som dom var innan. Risken att dom ska bli feta tror jag är minimal i aktiva hundliv, annat med rena sällskapshundar som ligger på soffan större delen av dagarna…
Inte tappar dom sina drifter helt heller, det dreglas över löptikar och Algot har satt på sin syster med hängning och allt trots kastreringen. Så lite koll får man ha ändå…
Eva:
Kul att du bloggar igen!
Håller med, kastrering är enbart positivt.
Roligt att läsa dina teorier om nosduttarna.
Birgitta,Ida,Hugo:
Robin (stora gulingen) var 7,5 år och det var det bästa jag gjort, sambons hund var 5,5 år och sedan dess har vi och hundarna trevliga liv! Kastrera mera!! Hugos uppfödare såg lite nervös ut när jag sa att alla våra tre hundar var kastrerade. Men jag lugnade henne med att han ska röngas och växa till sig lite innan det kommer på tal.
Helena:
Hejsan. Vilken härligt ärlig och informativ text du skrivit. Jag har i ett par år funderat på att kastrera min snart 5 åriga kooiker men… alltid mesar jag mig. =0( Jag har under dessa 5 år inte träffat en enda kastrerad hanhund som har betett sig som min. Men det verkar som om det finns såna ute i hundvärlden. =0) Glad påsk och god fortsätttning.