Naaajs väder i Malmö !

Vi håller på och jobbar oss igenom det godislager vi vann ihop i helgen. I det lagret ingick Einstein treats med slogan makes your dog think…. Jag har stora förhoppningar om stor utveckling under närmsta framtiden. Man kanske skulle smaka en bit själv oxå?

Idag fick jag den dära skattelappen oxå och det var trevligt – England beware – a screaming Kelpie is coming!! Äh, dit hade jag åkt ändå men extra klirr i kassan är alltid angenämt. Agilityfestival, nästan nästan som rock festival eller hur? Nerdvarning…

Jag har testat att göra lite banor, har inte hunnit springa alla än själv. Det är rätt skoj att göra banor, vilket fall när de enbart är för eget bruk.

Efter många, många funderingar åkte Tux och jag iväg och tävlade lite lydnad igår. Tvekade verkligen ända in i sista minut om hur jag skulle göra, om jag skulle vara med.

Problemen var:

• Domaren – Carina Barthel Larsson som var domare var den domare som gav oss gult kort i höstas. Hon är stenhård och kanske inte den domare man helst tävlar för när man mest är ute efter att träna.
• Jag har absolut inte full koll på Tux ljudande.
• Jag har inte tränat direkt tävlingsmässigt under vintern utan mer delar av moment och jag har försökt att fokusera på om jag kan få någon kontroll på de små ljuden.
• Av någon anledning har jag inte tränat platssittning och platsliggning den senaste tiden.
• Det är helt enkelt rätt jobbigt när han varvar upp så och man inte riktigt fattar vad som har hänt. Överhängande risk för psykbryt och det är ju knappast lämpligt. Det är inte bra för mig eller för min hund.

Det som talade för var:

• Vi behöver träningen, Tux behöver känna att det inte är en så big deal det här med tävling.
• Jag behövde kolla vart vi står rent ljudmässigt.
• Vi behöver försöka hitta rutiner som får Tux att hålla sig i lagom humör och som även funkar för mig.

Orginalplanen var att jag skulle lägga ett spår åt honom på morgonen så att fick ladda ur lite men på ett lugnt sätt. För detta är ett problem, gör jag saker för att trötta ut honom lite inför start så bör de nog inte vara så upptempo som typ agility för dels märker han inte att han är trött och dels så ligger han högt, högt i stress vilket är tvärtom mot vad jag vill. Spår är ju idealiskt ur den synvinkeln, tyvärr föll spårplanerna på att tävlingen började så tidigt på morgonen att jag skulle behövt gå upp supertidigt.

Dessutom måste jag nog erkänna att jag inte är något superstort fan av att ha saker man måste göra innan man tävlar för att det skall funka. Dels tycker jag att de ofta har en tendens att eskalera, typ första gången fungerar det super med att hunden har spårat innan men nästa gång måste spåret vara ännu längre och så håller man på så. Dels två så är det inte alltid praktiskt möjligt och då står man där.

Istället bestämde jag mig för att jag inte skulle värma något alls innan, för att han inte skall komma in på banan och vara toppad, lugn räcker bra till här. Sedan hoppades jag att jag inte skulle vara först så jag kunde se vart utgångspunkterna är för transporterna är lite av ett problem, dessutom brukar det vara ett problem om jag måste flytta på mig vid utgångspunkten typ stegförflyttning eller vänding. Just stegförflyttningar och vändningar går Tux igång på och då blir det lätt ett eller två pip.

Själva tävlingen då..

För min del började det så himla bra. Jag var som sagt mycket orolig för domaren och vad hon skulle säga. Men till min stora förvåning så kom hon fram när jag stod och väntade på att de andra skulle komma ned till platsliggning och platssittning och sa ‘Åh, skall den fina Kelpien vara med!’ Sen sa hon oxå ‘Ja, idag blåser det så om du har tur så hör jag inte om han låter.’ Vilket fall som helst så lättade det lite på mitt tryck och nerver, för jag upplevde verkligen det som att hon tyckte att vi var superjobbiga sist.

Jag kommer inte ihåg poängen på varje moment och kritiken ligger fortfarande i bilen. Men…

Platssittning – 8,5 trampar. Tux trampade när jag in till honom och hade trampat lite när vi var borta, tror att största orsaken var att hunden bredvid honom hade lagt sig mot honom och krypit mot honom. Det är jobbigt och jag såg på honom att han inte var bekväm när jag gick tillbaka. Dessutom hade en annan hane gjort jordens utfall mot honom precis innan vi skulle gå in och de traskade omkring precis utanför.

Platsliggning – domaren drog 0,5 eller 1 poäng för att han la ned och tog upp huvudet ett par gånger. Inget nosande utan han hade växlat mellan sfinx position och hakan i backen position. Minns inte riktigt vad reglerna säger, Tux skall vilket fall som helst ligga i sfinx-position, på helspänn helst, men eftersom vi inte har tränat så vill han gärna gå till hakan i backen som han har i sig rätt naturligt.

Lätt att glömma dessa moment, så införnarliskt tråkiga att träna. Extra trista på vintern…bara att ta sig i kragen.

Jag hade startnummer två men föraren med hunden som la sig på platssittningen bröt så vi blev först ändå. Jag värmde inte upp mer än typ 2 steg fritt följ och sen knallade vi på banan. Då kändes han grym…lugn och fokuserad och tyst.

Frittfölj – vi fick avdrag för pip och ett skall samt fronriktning i stegförslyttningarna. Frontriktningen var medveten från min sida då han som sagt går igång på stegförflyttningar så jag försökte avdramatisera dom lite. Om vi bortser från ljuden och stegförflyttningarna så kändes det helt kanon. Ljuden började komma lite efter hand, lite hummande i vändningarna och sedan skällde han till i helt om språng.

Dumrutan – helt klart sämsta momentet. Han vrider sig något i stå och sätter sig upp i läggandet. Sättandet helt okej, vilket är den del vi har svårast för på träning. En del gäspningar och osäkerhet här. Kände verkligen att detta var jobbigt för honom. Märkligt för det känns inte alls så på träning och som sagt han gör det han har svårast för bäst. Här var jag rätt nära att bryta för jag vill inte att han verkligen skall tycka att det är jobbigt. Gnäller lite i svängar..

Inkallning – ställandet var mkt bättre än vad det har varit. La ett medvetet dubbelkommando på läggandet då vi inte tränat det så mkt, har fokuserat på ställandet.

Rutan – BRA! Han sprang igenom rutan och gick tillbaka men det är helt okej för jag har jobbat en hel del på djupet i rutan. Lite hummande/gnäll på transporten mellan inkallning och utgångspunkt.

Dirigeringsapportering – OK eller tom bra! Han buktade lite på bågen ut till apporten men jag har jobbat en del på vinklarna från konen.

Metall – morr och lite tjut när han skall gripa metallen. Bra i övrigt.

Vittring – var lite orolig pga blåsten och bristande träning. Han tog rätt pinne och inget smakande på andra pinnar, därmot tappade han den när han satte sig. Måste verkligen ta tag i det där!!! Märks att han inte tycker att det är så viktigt om han råkar tappa den eller ej. Onödiga poäng att tappa på ett moment som annars är väldigt bra.

Fjärren – OK. Jag strulade i första skiftet så jag fick göra ett DK där. Tävlingsledaren stod och fibblade så med bladen i pärmen och jag blev osäker på om det var något som var fel. Tux gick även fram något i det skiftet men sen när jag gjorde som jag brukar så gjorde han det bra. Tycker att vi har någorlunda koll på fjärren, tänker bara jobba vidare som vi gör.

255 poäng, 2:a pris då ) och andra plats.

När jag var klar så pratade jag ett kort ögonblick med domaren igen. Hon sa väldigt snälla saker och att avdragen på momenten är i huvudsak ljudandet, att han ser superfin ut. Det var lite skönt att få säga att jag är supermedveten om att det är ett stort problem men att jag tror att jag måste tävla för att Tux skall tagga ned lite för så här mkt är det inte på träning. Det kändes lite viktigt att få säga det eftersom hon dömmer enormt många elittävlingar i Skåne.

Man är ju väldigt svag för smicker rent generellt men ibland sitter det extra bra. Igår gjorde det de.

Jag har ingen superbra plan för Tux ljudande, tyvärr. Det är klart mycket värre på tävling och han blir spänd som en fiolsträng inne på banan, spelar liksom ingen roll vad jag gör. Försöker berömma och tala om för honom att han är duktig, för det är han juh. Så himla trist att han känner sådan osäkerhet, vet inte riktigt vart det kommer ifrån för vi har liksom inte haft någon direkt konflikt. Den enda plan jag har är att försöka tävla regelbundet, komma iväg på träningstävlingar, försöka komma iväg och träna lite mer med andra. Tyvärr är väl både jag och Tux lite osäkra av oss så det är väl ingen perfect match där.

Kände dock att ingen värmande är nog rätt bra för Tux, han vet vad som är på G…Vidare så var det bra att jag direkt frågade vart utgångspunkten till nästa moment var. Nu klappade jag om honom lugnt men tror att jag skall plocka bort det helt, ett lugnt duktig räcker helt klart och sedan transport under fot till nästa moment.

Tänk så mkt man hade gjort annorlunda om man bara hade vetat….

Sen vill Ozzy vara med på ett hörn oxå:

Nu är Gåsahoppet överstökat och det är skönt. Jag tycker att det är jobbigt att vara arrangör av tävling. Resultatmässigt har det varit upp och ned. Jag var inte riktigt nöjd med hur det kändes under Malmö Int och har försökt att klura en del på det. Jag tyckte Tux kändes avvaktande och mycket lyhörd förra helgen och det var jag verkligen inte helt nöjd med. Snyggt och prydligt blev det men inget speciellt tryck eller så. Jag har varit himla besviken och ledsen över detta.

Inför Gåsahoppet tänkte jag att jag skulle försöka låta bli att peta så mycket i detaljer, kanske låta honom flyta ut lite i svängar i förmån för att hitta tillbaka till farten.

Fredag

Hopp öppen - disk. Tux fick en rivning efter en sväng och jag kom av mig lite efter det och slarvade med vägarna varvid Tux sprang förbi ett hinder.

Agility öppen – 3:a. I detta loppet tänkte jag faktiskt på att ta det ganska lugnt eller hur man nu skall säga. Jag körde på men jobbade inte speciellt för att tighta upp svängar och tryckte inte på speciellt. Jag är nöjd med loppet, vi är 1 sekund efter vinnaren, Jenny med Elvis. Det jag spontant kan se är att Tux har ett långsammare A-hinder än de bästa hundarna. I dagens läge får det vara så, jag hade strul med A:et under hela hösten och nu är han väldigt noga. Jag hoppas med fler tävlingar så hittar vi mer balans där A:et är bra men klart snabbare, gärna något färre steg.

Agility 3 – 4:a. Här var A:et med två gånger. Första gången tog han A:et något snabbare än i första klassen men andra gången råkade jag lägga på kommando vilket gjorde att det faktiskt blev ett ganska långsamt A-hinder. Dessutom tappade vi både linje och fart på ett ställe där jag var tvungen att göra bakombyten *suprise*. Annars hade jag samma taktik som i förra klassen, att försöka förmedla till honom att det är okej att dra på och inte en världskatastrof om vi missar lite i någon sväng.

Hopp 3 – disk. Detta var en bana som jag verkligen gillade och den borde ha passat mig och Tux väldigt bra. Jag hade väldiga bryderier med starten då jag oroade mig för svängen runt 2.an. Tux svänger gärna grymt, grymt nära hinderstödet och får han skråa över hindret så som det ofta är i threadle/push/pull situationer så är det oftast inga problem men i detta fallet skulle man rakt fram över hindret. Tux rev tyvärr 2:an och sen klantade jag mig lite senare. Orsaken till att jag tror banan hade passat oss var att slalomingången var svår, sådan som Tux älskar och roliga serpentiner. Tux satsade för allt han var värd in i slalomingången och jag fick springa som bara den för att hinna i fatt..

Loppan var himla duktig under fredagen. Han dubbelnollade i hopp 3 och agility 3. I hopp 3 fick vi en fulsnurr som vi förlorade tid på och i agility 3 så förlorar vi en hel del tid efter A-hindren för jag måste liksom stanna och verkligen tänka baklänges för att han skall ta kontaktfältet. Det gör att det blir alltid kasst efter hindret. Men vi blev 5:a gånger 2.

Lördagen

Hopp 3 – 5 fel. Tux rev tyvärr ett hinder, dessutom drog han iväg till slalom på helt fel ställe. Jag såg verkligen hur han lös upp över hindret när han såg slalomingången – typ, JAAA, det här kan jag, härligt svår ingång, jippiiiie.

Agility 3 – disk. Jag drog av Tux från gungan något tidigt och fick en 5:a. Hade gjort flera klantiga fel under banvandringen så det mesta blev pankaka. Great dog, shame about the handler gånger flera…

Hopp öppen – disk. Ändrade mig i sista sekund gällande min handling och det blev helt enkelt inte så bra. Tux stack över ett hopphinder när jag blev passiv och stillastående för att jag oroade mig över en tight sväng där många hundar rev. Givetvis rev inte Tux, han hade inte ens problem med det hinderet. Ja, suck…

Agility öppen – disk. Även här hade jag kanske inte gjort den bästa banvandringen. Ville väga upp för att jag drog av honom från vippen på morgonen så denna gång så skulle jag inte vara så långt före bla bla bla, det resulterade vilket fall i att jag hamnade toklångt efter resten av den linjen och Tux stack in i fel tunnelingång. Fick dessutom bekräftat ännu en gång att vi måste träna mer bakombyten, de sitter inte så de skall än.

Kontententan är väl att Tux kändes bättre än förra helgen, lite mer galen och bitvis lite mer svår att ‘handla’ då han tar mer egna beslut, som typ att dra på slalom eller något annat. Saken är väl den att han är inte svår men han tar besluten tidigare så jag måste vara snabbare vilket gör det svårare. Fast jag gillar den galna Tux mer än den där superlyhörda…Springa mer banor är något vi är i behov av, jag behöver träna mig i att bli lite mer uppfinningsrik när jag går banorna – jag kan lätt låsa mig vid en lösning och så tittar jag inte på annat. Sedan är det bakombytena, de måste bli bättre.

Snökristaller…

Dagens göromål..

Dagen började med 2 timmars morgonpromenad och solen lyste. Loooovely! Sedan åkte jag för att handla lite kläder. Mina favoritbyxor har pajjat och jag vill köpa fler, dessvärre kunde jag inte hitta några. När man hittar ett plagg man gillar bör man köpa upp ett litet lager.

Sen for vi ut i skogen för att spåra. Tux gick inget vidare i sitt spår, han gick över pinnar och fick inget direkt ‘fäste’ i spåret. Såg okoncentrerad ut men det var kanske svårt. Jag kände mig besviken och ville inte sluta dagen så. Bestämde mig för att träna lite lydnad. På vägen tillbaka till Malmö kom jag på att det var ljust så pass länge att Robert kunde lägga ett till spår till oss. Sagt blev gjort och med spåret låg till sig tränade jag lydnad. Det kändes överlag bra…

Det andra spåret gick helt superbra. Alla 10 pinnar hem och han gick himla fint. Märkligt men skönt ändå.

Ozzy tränar på konen….

Fler bilder från dagen finns här!

Försökte klura ut hur långt spåret Tux fick idag egentligen var, hur långt är ett steg? Jag tappar räkningen på antalet steg hela tiden oxå, helt plötsligt har jag varit på 380 i typ en kvart, som en gammal stenkaka som hakat upp sig. Spåret gick över en stor vall och det gick nog bra. Golfarna på golfbanan bredvid undrade nog vad vi pysslade med. En hund som galopperar med matte hängande efter och helt plötsligt börjar hon skrika och kasta saker omkring sig, det är kanske inte helt normalt i den småborgliga golfvärlden skulle jag tro. De skulle bara veta hur effektiv Tux är på golfbollar , hinkvis har vi plockat hem från golfbanan. Jobbigaste med spår är helt klart den där tiden då spåret skall marineras och möra till sig, det är inte alltid helt lätt att hitta på något annat skoj ute på slätten i Skåne.

Jag har kommit på två lägre spår samma helg, det följer alla lagar om statistik (kluster). Har ingen aning om vi kommer klara det men med skall vi vara ändå. Jag skall jaga ut Robert och se om han kan lägga ett spår till mig..Jag tror att jag behöver träna lite på att gå med Tux när det inte finns färgglada band i träna så jag verkligen måste lite på honom. Vill nog gärna ha ett finger med i spelet annars..

Efter spåret borde jag ha följt upp med lydnad men inspirationen fanns inte där. Vi körde ett ordentligt pass lydnad i fredags eftermiddag så det tog väl musten ur mig. Istället blev det lite fartig agility.

Habegär och extremt kort minne

En sak som är märklig är hur en sak kan gå från ett litet litet frö till att jag-måste-verkligen-ha-denna-här prylen-annars-avlider-jag-omedelbart. Under veckan har jag tänkt att en ny kamera blir najs men det är inte så bråttom, den jag har är trevlig bla bla. Och känner jag helt plötsligt att jag måste ha en ny kamera, jag kan nästan inte vänta en enda dag till .

I måndags till onsdags var jag i London med jobbet. På vägen dit blev allt försenat på grund av storm i London. Förseningen upptäcktes inte förrän vi bordat planet, därför fick vi sitta och vänta först på planet och sen endast vid gaten. Hur jäkla dödstrist som helst. Alla hysteriska affärsresenärer rev upp sina bärbara och knapprade frenetiskt.

När jag sedan skulle resa hem på onsdagen så blev de himla stressigt på grund av köer och kasst system på Heathrow. Jag kände verkligen att jag var så in helvetes jäkla less på allt vad flygplatser heter och att jag aldrig mer skulle ut och flyga igen. Fattar bara inte hur dom där människorna som åker hit och dit bara pallar.

På torsdagskvällen ringer min chef och frågar mig om jag kan tänka mig att åka till Mexico om en vecka och stanna där i tre veckor. Det märkliga var att jag faktiskt övervägde det…tackade dock nej. Det hade gått mindre än 24 h sen jag dyrt och heligt svor att jag aldrig mer skulle flyga.

Inget muntert bloggande idag, . Idag besannades det jag har en krypande oro för länge och det känns inte alls bra. Vill inte att det skall vara så och jag fattar bara inte vad jag gör för fel.

Alltså, när Ozzy varit i klass 3 ett tag insåg jag att han aldrig skulle kunna vinna på egen bedrift. Det spelade ingen roll hur hårt jag tränade (han blev nästan bara sämre) eller hur bra lopp vi än gjorde. Vi var helt enkelt inte snabba nog. Det är inte speciellt kul att hamna i det läget när man vill mer. Inte så att jag har haft några förväntningar på att vinna VM , inte alls utan mest att kunna få vara med och leka. Jag tycker att det är skoj att springa med Ozzy men det är och var en stor besvikelse. För mig har det varit extra jobbigt på så sätt att jag har varit omgiven av väldigt framgångsrika kamrater och det blir ju så jäkla tydligt hur mycket sämre man är. Man försöker hitta orsaker, se vad om tränar fel eller om man handlar fel. Hitta skillnaden helt enkelt..

På många sätt så blev det en lång transportperiod med Ozzy fram till Tux började tävla och även till att han började kunna konkurrera i klass 3. Hela tiden har jag haft en krypande oro om att vi inte kommer kunna konkurrera i klass 3. Det har nästan eskalerat till att jag inte vill tävla för att slippa få det bekräftat.

Idag gick det kasst och jag känner mig grymt nedstämd. Tux var inte alls konkurrensduglig. Jag ångrar att jag ens sökte till landslaget, vi har inget där och göra. Jag tyckte det var pinsamt nog förra året när jag sprang med Ozzy då det var så tydligt att vi inte skulle till något VM.

Tux rev ett hinder i agilityklassen. Han halkade rätt mycket generellt, gick omkull med bakdelen mellan hinder 2 och 3. Rivningen var troligen mitt fel för jag råkade ta upp threadle/tråckla-armen för tidigt och Tux är på väg in mellan två hinder och jag måste trycka ut honom men han vänder ändå alldeles för tight runt hindret (kommer åt stödet med kroppen). Det enda som kändes bra är kontaktfälten…

I hoppklassen får vi en kass, kass tid. Han tappar lite här och var på dåliga linjer men jag tycker att tiden är på tok för långsam. Skitjobbigt.

Dessutom skall den där landslaguttagningen gå på xxxxxxunderlag. Jag skall inte säga att han påverkas mer än andra hundar för det kan ju mycket väl vara så att vi inte är bättre än så här. Samtidigt är Tux bakhjulsdriven och när han inte har fäste med kommer han ingen vart. Tux har inte heller några klor på bak att tala om då han sliter klorna bak (är inte klippta de senaste 2,5 åren).

Tränar man upp två hundar till att bli mediokra så kan man verkligen inte skylla på hundarna. Jag har ju delvis skyllt på Ozzys hoppteknik men har trotsallt kännt att det även beror på mig. Men jag har verkligen försökt att bli bättre, har ju gått en miljard kurser.

Bita i det sura äpplet heter det väl…pisslördag! Försöker gräva djävligt djupt för att hitta på någon bra ursäkt så kan få mig att se fram emot fortsatt tävlande men just går det bara inte….

Missnöjd, missnöjdare, missmette….eller pissmatte..

kan inte vara lätt!  Knäppa saker man pysslar med egentligen….

När jag ändå är igång med skrivandet är det väl lika bra att fortsätta..

Lite lägligt är det ganska exakt 3 år sedan jag kastrerade Ozzy och det är just det detta skall handla om. Det är på förekommen anledning. Det florerar otroligt mycket fördomar som är helt onödigt kring kastrering. Dessutom ställer (tadaaa, mitt hatobjekt) utställningsvärlden till det en hel del.

Senast för några timmar sedan fick jag till svar att kastrering var uteslutet för de ställde ut. Det efter att hunden varit i rejält slagsmål med annan hane där första hanen enbart tycks ha stört sig på uppenbarelsen av den andra hunden.

Det här är mina erfarenheter kring kastrering. Ozzy var och är en väldigt lättstressad hund, skillnaden mot nu och då är att idag blir han stressad vid mer befogade saker och generellt mer nyanserad stress. Förr hade han en konstant oro som var otroligt jobbig att leva med för samtidgit som man blev irriterad som fan på gnällanden, vankande så förstod man ju att hunden inte mådde bra. Oron är helt borta från Ozzy sedan kastreringen.

Kort skulle jag kunna säga att Ozzy har genom kastreringen fått bli den hund som han faktiskt är. Han har blivit mer personlig, han kan njuta av livet, han har blivit mer social och allt det här gör ju att hans liv har så mycket mer kvalitet. Från att ha haft dagliga konflikter har vi numera mer normala diskussioner.

Slapp slö och likgiltig då? Tvärtom, Ozzy är mycket bättre att jobba med än innan. Hans koncentration har ökat, han är hungrigare så han är ännu mer lättmotiverad än tidigare och inte heller är det speciellt viktigt att hålla koll på tjejerna. Likgiltig är han definitivt inte, han blir fortfarande rosenrasande och ett karatär till tusen. Faktum är att jag tycker att hans karaktär har fått komma fram ännu som kastrat för innan doldes av en massa oro, stress och annat.

Löste kastreringen allt? Nääää, visst har vi en hel del problem kvar och de kommer vi aldrig bli av med. Han var trots allt nästan 6 år när vi kastrerade honom. Men livet är så mycket bättre för honom. Jag tror till exempel att aggressivitet mot andra hundar är svårt att få bukt med genom kastrering. Ozzy blev inte bättre med andra hundar men i och med att vi kommer generellt bättre överrens så är det lättare att leva med detta.

Och inte rullar han fram heller. Jag tycker att den stora skillnaden i aptiten är att han äter varje dag och de mål som serveras. Tidigare så åt han ibland men så fort han hade något som bekymrade honom så matvägrade han. Jag tycker att god aptit är bra hos hundar så jag ser även detta som något positivt.

Inte heller hade låg han och vred sig i smärtor efter kastreringen. Vi fick till och med plocka bort smärtstillande tidigare för att vi var oroliga för att han kanske inte kände om det gjorde ont. Om jag minns rätt så var han däckad ett dygn (narkosen gör sitt till oxå), ett dygn var han lugn sen tror jag han var som vanligt eller näst intill.

Det enda negativa jag kan säga är att han har fått från skottberörd till skotträdd.

Visst skedde kastreringen för att jag inte klarade av hans problem, visst var jag en otillräcklig tränare och det är förstås ett nederlag. Samtidigt så här i efterhand så önskar jag att jag hade droppat prestigen tidigare för min hund har fått det liv han förtjänar med så mycket mer harmoni.

Sätt hundens välbefinnande i första rummet istället för fjantiga tävlingar eller sin egna sårade prestige…..

Lite skrivklåda…

Här är det full fart framåt på alla håll och kanter. Det är både trevligt men samtidigt är det jobbigt när det är saker man inte hinner med. Skall pränta ned lite vad vi pysslar med.

Agility

Det jag har lagt mycket tyngdpunkt på den senaste tiden är Tux förståelse för mina inbromsningar och när jag är helt stillastående. Ibland är han helt brilijant men oftare kan han susa glatt förbi som om min kroppssignal inte betyder något. Det faller helt klart tillbaka på den grundträning jag gjorde en gång i tiden där jag lärde honom att inte respektera eller bry sig om min acceleration/deceleration. Nästa hund då jäklar ! Vi har även fortsatt att jobba på bakombyten. Det känns väldigt mycket bättre än tidigare men en hel del jobb kvarstår. Framförallt så är det att jobba med det i banor som gäller framöver. Mer banträning är något vi verkligen behöver, har varit ganska lite av det.

Sen har jag även börjat träna in ett flick-kommando. Jag har inget höger och vänster och skulle aldrig klara av det på agilitybanan ändå, klarar det knappt i vardagen. Jag har höger- och vänstersnurr med kommandona snurra och twist. Av en slump upptäckte jag att Tux valde att snurra ifrån mig på kommandot twist om jag hade honom vid min sida, oavsett sida. Han gjorde inte det med någon supersäkerhet men använde jag ‘snurra’ funkade inte.

Nu har jag vilket fall börjat lite smått börjat träna honom att ‘flicka’ runt hinderstöd på kommandot twist. Vi tar det lilla lugna och kör inte så många repetitioner. Jag har sedan tidigare ‘back’ som är 180-sväng tillbaka och den tränar vi mycket mer än twist.

Det känns bra dock, jag har lite ågren för förmånga kommandon. Jag gillar inte det för jag tycker att det är svårt att hålla koll på dom och sedan skall de ju oxå fungera i praktiken, underhållas och inte minst måste det vara ord som faller sig naturligt, som känns bra att säga. Back och twist blev himla bra för mig…ville ju ha flick för flick men twist känns lättare att säga så det var en himla tur att jag kom på det…

En annan sak jag har småpysslat med är att bygga värde för bordet (som lokalt oxieskämt kan man ju säga att man får passa på att träna det när det är ledigt och dessutom inte riskerar att få sin hund mosad av annan hund). Min tanke är väl att faktiskt få rejält sug på bordet och jag kan väl summera träningen att jag hoppas att de arrangörer som tänker sig att ha borde verkligen ser till att det sitter fast och är halkfritt…

Banträning är det vi behöver nu framöver, annars tycker jag att det känns väldigt bra. Jag behöver försöka ta tag i min tävlingsattityd oxå, dock är det både roligare och lättare att träna hund .

Lydnad

Jag har väl fått en liten nytändning när det gäller lydnaden sedan en tag tillbaka. Vi jobbar igenom en hel del problem vi har där Tux ljud förstås är de svåraste. Jag har anmält till lite tävlingar där jag skall försöka hitta lite mer rutiner som Tux och jag känner mig bekväma med, framförallt för att få kontroll på ljuden. Så det är möjligt att jag bryter någon eller några tävlingar, vi får se. Jag har inte tränat så intensivt som jag gjort förr om åren men tycker att jag istället höjt kvaliteten på träningen genom att dels träna på olika ställen och att jag har tränat lite mer då andra eller instruktör har tittat.

Fria följet - om han är tyst så tycker jag att det är ok. Han kan få ngn liten tappt ibland i ngn vändning men generellt tycker jag att han följer bra. Förutom ljuden så tänkte jag försöka jobba lite med att han inte tittar så mycket på koner och dylikt i halterna. Jag upplever att han har stort behov att kolla in konerna framförallt och jag tror att det är lite stressande för honom. Kommendering är viktigt oxå.

Gå rutan – här är det 2 eller 3 punkter som jag måste jobba med. Punkt 1, han trampar lite i sittet så här är det bara jobba på mer stadga. Punkt 2, vinklarna, ibland känns det som att han inte riktigt vinklar i hörnen utan att jag tränger honom runt men jag fick ett bra tips i helgen som jag är säker på kommer förbättra tekniken. Punkt 3 är lite mer osäker, på träningen i helgen la han sig lite konstigt genom att mer dyka ned i ligget än att lägga sig rakt ned. Nu var det grymt blött men måste kolla upp så han inte har lagt sig till med en ny vana.

Inkallningen – jag har börjat jobba med två bollar en bakom honom och en som jag har. Jag har inte kommit så långt än men med två bollar blir han vilket fall inte så blockerad som han blev innan om jag la boll bakom eller om han visste att jag hade bollen. Massor av jobb återstår, dessutom måste jag bestämma om jag skall byta kommando på ställande (det känns som mitt gamla är rätt infekterat) och om det kommandot skall vara handtecken eller muntligt. Kommandoångest…

Rutan - ja det jag kan säga är att man skall aldrig luta sig tillbaka och tro att en hund kan en sak. Tux var grym på rutan och ju grymmare han blev desto mer bekväm blev jag i träningen…vips så hade han lärt sig något nytt och det upptäckte jag inte förrän jag började få problem. Dock börjar det lossna lite nu tror jag..

Hoppapport – finfint sist jag testade. Tyst oxå till skillnad från i höstas..

Dirigering – vinklarna är inte helt bra. Han tar rätt apport men jag gillar inte att han ofta vinklar för mycket in mot mitten. Känner att det är lite samma sak som med rutan, jag har fallit tillbaka i träningen eftersom han gjorde det väldigt fint. Vi jobbar på att få tillbaka vinklarna i skicket.

Vittring – har endast gjort en gång. Testade faktiskt att göra det med naturpinnar vilket var rätt kul. Han hittade dom inte först för han letade efter de vanliga pinnarna men när han väl klurat ut vilka pinnar det var så var det inga problem. Borde kanske träna mer på hållandet av apporten men tror att jag skjuter lite på det, lägre prio.

Fjärren – jobbar mest på att få fällandet i läggandet från stå helt befäst. Vi kanske är 50-50 en bra dag, han glömmer lätt bort sig och lägger sig rakt ned. De andra skiftena är jag nöjd med, vilketfall tillräckligt nöjd för att ge dom lägre prioritet.

Spårning

Ja, det har legat helt nere tills nu i helgen. Jag var faktiskt anmäld till tävling som jag förstås inte kom med på. Fick ett ryck och anmälde mig till 3 stycken lägre till. Vågar liksom inte hoppas. Tänkte på att egentligen borde man inte behöva betala anmälningsavgift till brukstävlingar förrän man har kommit med. Börjar verkligen bli ett dyrt nöje att anmäla sig till tävlingar och få betala postens avgifter.

Skall försöka tagga upp mig nu när jag faktiskt anmält mig till flera tävlingar. Spåret i helgen gick ok, han blev lite trött sista 50 (??) meterarna och samtidigt kom vi ut så det blev mycket blåsigare, därför missade han sista pinnen. Han hade den i näsan och ringade runt ett par gånger. Martina hade lagt spåret och det var nog 3:e gången Tux gick någon annans spår. Himla nyttigt för mig.. Är dock nöjd med hans prestation, lite mer rutin på att gå andras spår och kontinuitet är väl egentligen prio ett. Näsarbete tycks generellt vara lätt för Tux.

Vallning eller vad man nu skall kalla det

Fick ett ryck för några veckor sedan och kontaktade en person om vallträning. Jag har varit där 3 gånger och jag vet inte riktigt vad jag skall säga. Första gången härjade Tux mest runt, andra gången gick han så jäkla bra och tredje gången var inte alls så bra. Tux tyckte det var superjobbigt när vi försökte styra honom och han är en känslig hund, han vill vara till lags och när han känner att det blir fel så blir han osäker. Det är väl det som hände när vi försökte styra honom lite mer. Sen tror jag han blev mentalt väldigt trött och vi körde lite för länge för hans ‘tändning’ igår. Först härjade han runt lite (han biter inte eller så), sedan bestämde vi oss för att gå till den lilla fållan. Första gången i lilla fållan var han duktig, han pressade sig verkligen runt fåren utan min hjälp men sen när vi skulle in igen så tyckte han det var jobbigt och försökte mer stöd och blev lite tittandes bara. När han sedan gjorde något blev han mer irriterad på fåren innan…sluta när man är på topp är väl en devis. Jag har lite skit i det här känslor just nu. Men samtidigt är tycker jag att det är bra för mig, inför framtiden om vi säger så. Tror att jag skulle behövt gå någon grundkurs (utan får), både för min och Tux skull. Han är vädligt intresserad även om han inte riktigt är tänd men när han inte förstår blir han så osäker. Skall klura lite…vill liksom inte förstöra hans intresse för fåren genom att vi bråkar eller att han känner att allt blir fel.

Vardagen

Vi tränar lite tricks här och var, precis som alla andra. Försöker verkligen hinna med så mycket promenader som möjligt. Det är trots allt enligt mig viktigare och troligen ännu mer träning en massa tricks. Lätt att glömma ibland. Dagliga ordenliga promenader är den absoluta stommen för en frisk fysik, spelar liksom ingen roll om hunden kan slå knut på sig själv eller stå på en tå om den inte får röra på sig ordentligt.

En annan sak som är rolig är att jag har fått sålt rätt många bilder till oväntat håll och till kanske mer förväntat håll. Inga stor inkomster men skoj ändå. Skall återinvestera pengarna genom att köpa en lite modernare kamera, har haft funderingar på detta sedan november-december men alla resor hit och dit har gjort att jag inte har haft råd. Har dock inte beställt den än…får suga lite på den karamellen ett tag.

Om att stå på näsan..

Jag funderar och funderar så det snart ryker ur öronen på mig. Jag kan inte få ihop viktförskjutning och nosdutt. Jag har ju skrivit om detta innan men kan inte låta bli att skriva om det igen för det jag funderar på vad det är jag har missat som andra förstår och inte jag.

Jag kan se att nosdutt ger viktförskjutning i ett läge och det är om hunden står i 2+2 och den måste dutta mellan frambenen. Men jag kan inte se hur det ger viktförskjutning i rörelsen ned till 2+2, tvärtom!

Om man tar viktförskjutning, det innebär att hunden lägger mer vikt på bakbenen. Inom ridsporten tränar man nästan enbart viktförskjutning genom dressyr, markarbete, gymnastikhoppning (det vi kallar hoppteknik) och massor av annat. När hästen/hunden förskjuter vikten bakåt lättar framdelen. Som en följd av att bakdelen kommer in under hästen kommer nacken generellt höjas, speciellt märkbart är detta i dressyr där man även ber hästen att samla sig genom att gå på tygeln (med sådan där fin krökning på nacken). Hästen nackparti blir högsta punkten och ju mer hästen samlar sig och sätter bakbenen under sig desto högre upp kommer nacken, man kan se detta i riktigt bra piaff som är en mkt samlad rörelse eller i extremfallet levad.

Jag tror att för att hunden skall kunna viktförskjuta optimalt så skall den inte driva nedåt med huvudet, tvärtom. Kanske svor i någons kyrka nu men du/ni är välkommen att argumentera för din sak. Om hunden driver ned på kontaktfältets slut så skall den både bromsa upp den fart den har framåt och motverka gravitationen nedåt. Lägger man dessutom på att den i sista steget där belastningen är som störst då den största inbromsningen är där (vilket fall om hunden har fullfart hela vägen ned) skall stå på näsan riskerar man, enligt mig, lägga onödigt hög belastning på frambenen.

När hunden sänker huvudet kommer den förskjuta viktförskjutningen framåt istället för bakåt, egentligen är det väl bara enkel fysik eller vad har jag missat?? Om man har en vippbräda och lägger vikten en sidan åker den andra sidan uppåt. Visserligen är inte en hund stel som en bräda men även om den gör en ostbåge av sin rygg och har rumpan in under sig och nosen i backen, samtidigt skall den bromsa in rörelsen framåt  så är nog jag vilket fall böjd att tro att belastningen är högre på fram än om den hade ha huvudet fritt.

Och det heter kanske inte stå på nästan för ingen anledning: ooops och wow.

Som jag fattar det så när hunden viktförskjuter och tillåts behålla balansen själv så skjuter den nästan bakåt huvudet vid extrem viktförskjutning och inte framåt, nedåt. Jag har tagit mig friheten att visa det med en bild på Algot som visar exakt det jag menar (dessutom har han en väldigt häftig vipp på detta kort). Men när hunden är väldigt triggad på att göra duttarna och vill i sista steget ned med nosen så finns det risken för detta och detta. Det är förstås lätt att avfärda den senare hunden med att den är fel tränad men faktum är att hunden driver i det sista steget ned för nosdutt och det var den ENDA hund som jag såg under min vistelse i Florida som gjorde detta. De andra stannade i vanligt 2+2 och sedan duttade, vanligast var faktiskt 2+2, titta på matte om jag måste dutta och sedan dutta.

Jag föredrar förstås det senare för jag kan som jag skriver inte få ihop hur hunden skall klara av viktförskjutningen samtidigt som den stoppar nosen i sanden. Jag ser förstås fördelarna med ytterligare ett beteende att belöna på kontakfältet och framför allt ser jag de stora fördelarna med det merarbete nosduttarna leder till. Mer grundarbete ger säkerligen bättre kontaktfält.

Inte heller kan jag se att duttandet egentligen leder till att hunden kliver av rakt framåt i högre utsträckning än vanligt 2+2 utan det är precis som allt annat en fråga om att träna. Det var tydligt för mig att det var lika lätt för hunden att gå av åt sidan och dutta som i 2+2, helt enkelt en sak som hunden måste lära sig.

Men som jag skrev innan så kan jag se att nosdutt hjälper viktförskjut att inte stå med benen i åt alla håll, dvs genom att hunden i halten tänker mkt framåt och går fram med frambenen och står kvar med bak. Om den måste dutta i det lägget måste den vikta bakåt.

Tänker jag helt fel eller vad är det jag har missat? Det är ju rätt tydligt att jag har missat något.

Som avslutning vill jag lägga in den här filmen och titta på hästens huvud i de häftiga inbromsningarna som sliding stops innebär (en bit in i filmen). Tur för ryttarinnan för annars hade hon åkt av .

Hej från Mette