Denna blogg blir semiprivat. Egentligen inte privat, inte hemlig men samtidigt inget som jag vill basunera ut över hela världen. Jag kan tycka att det delvis är lite floskel varning och att det kanske är lite kom här och titta vad synd det är om mig vilket oxå bidrar till att alla måste inte läsa. Att jag ens bloggar om det beror på flera saker så som dels att jag har svårt att formulera mig när jag pratar med kompisar och dels för att jag ändå tror att det finns en nytta att folk känner till ‘hur jag är funtad’. Om det är någon som inte vill läsa privata saker kan det alltså vara läge att sluta nu, dock kan jag klargöra att för mig är det inte alls superprivat.

Allt detta handlar om utveckling. Jag har nog alltid var en person som i väldigt hög grad strävar efter att utvecklas på alla plan. Givetvis är det en fråga om att bli bättre, ha det bättre men även en fråga om att man lever enbart en gång och jag vill helt enkelt försöka förvalta mitt liv på det sätt som jag tror är bäst. När det gäller utvecklingen av hundar och hundträningen så är det på många sätt enkelt, inte enkelt att genomföra utan enkelt att hitta själva utvecklingen. Det finns helt enkelt alltid nya saker att lära, att göra, nya kloka personer att lyssna på och så vidare.

Någonstans i tonåren började en medvetenhet om mig som person och redan då kände jag att jag ofta handlade och/eller tänkte väldigt långt ifrån mitt förnuft.  Det kunde vara saker som att jag var extremt blyg eller att jag inte pluggade som jag borde. Det givetvis väldigt många olika saker men kontentan var att om jag förnuftsmässigt resonerade kring en sak som jag tyckte var jobbig så skiljde sig ofta förnuftet och känslan åt, väsentligt. Flummigt misstänker jag…

Precis som de flesta har jag utvecklats och jag har bearbetat många saker till det bättre. Dock har jag under en längre tid haft en känsla av stagnation och att jag kunde göra så mycket mer. Inte göra mer för att bli en bättre människa eller mer framgångsrik utan mer för att kunna njuta mer av livet.

Det finns saker som besvärar mig väldigt mycket och jag tror dessvärre att det delvis även besvärar mina hundar. Att åtminstone försöka jobba på dessa faktorer under den kommande tiden känner jag är av hög prioritet. Att det har gått från något som jag då och då tänker på till att känna att nu får jag banne mig ta tag i mig själv är egentligen många bäckar små.

Jag har upptäckt att hur jag upplever situationer eller personer påverkar mina hundar. Jag trodde tills för något år sedan att det mest var Ozzy som typ blev stressad när jag kände mig stressad osv. Men jag har märkt att Tux är nog den som läser av mig allra, allra bäst men han agerar annorlunda Ozzy. Tux är en hund som av sin natur är extremt lojal mot sin flock, han har flera gånger visat att han går mellan andra hundar och Ozzy. Vidare slickar han Ozzy i örat när han märker att Ozzy varvar upp sig och jag kan inte annat än tolka det som en lugnande signal. Jag har även noterat att Tux har agerat i förhållande till hur jag känner mig, inga detaljer men vilket fall som helst så blev det droppen på Vappu-kursen. Tux gjorde ett par övningar helt super och sedan skulle vi göra en övning där jag kände att jag blev osäker på grund av att jag var rädd att han skulle göra den dåligt. Tux blev direkt jättestressad och Vappu frågade spot on om jag var nervös för han betedde sig inte alls som innan. Som sagt droppen var det…

Att komma till kritan då..detta vill jag förbättra:

Att våga glädjas!

Givetvis är jag glad men jag håller ofta för att inte säga alltid tillbaka glädje när det gäller framgångar och komplimanger. Jag vågar nästan aldrig tala om vad folk har sagt om Tux efter till exempel kurser för att jag inte vill verka skrytsam eller att någon annan skall känna att deras hund är mindre bra. Precis likadant är det när det gäller tävlingar. Det är svårt att säga hur roligt jag tycker att det är eller hur bra jag tycker det gick eller hur fantastisk jag tycker att min hund är. Förnuftsmässigt vet jag att om andra blir avundsjuka eller tycker att jag är helt knäpp som är glad för mina hundar som i deras ögon förstås enbart är medelmåttiga så är det ju deras problem men det är inte alls min känsla.

Självkänsla! Självförtroende!

Jag tänker alldeles för ofta att det antingen inte är lönt, ingen idé att springa för vi räcker inte till ändå. Eller så kan jag bara känna mig generad. Det spelar liksom ingen roll om jag vinner eller får en hög placering loppet innan, jag kan ha dessa känslor ändå. Vidare kan jag oroa mig mycket för att hundarna skall göra något som kan uppfattas som dålig träning eller hur skall förklara det. Det kan vara att jag är rädd för att de skall hoppa kontaktfält eller nått i den stilen trots att världen verkligen inte går under. Jag vill helt enkelt strunta mer i vad andra eventuellt skulle kunna tänka (som de med största sannolikhet inte gör ändå), strunta i att känna mig underlägsen. Jag vill väl helt enkelt kunna känna att jag eller mina hundar inte har mindre värde än någon annan.

Att våga sätt upp mål och våga satsa!

Jag har generellt inte velat sätta upp mål, framförallt tävlingsmål då jag hatar att misslyckas. Att inte sätta upp mål har även inneburit för mig att jag har en generell motvilja att satsa mot något. Jag antar att rädslan för att misslyckas hänger ihop med känslan av att inte räcka till. Kanske det löser sig själv genom att jobba på självkänslan men samtidigt så tror jag att jag bör formulera tydligare mål för att lättare bearbeta det mentala, att ha målen som en sporre. Därför har jag bestämt mig för att jag skall söka till landslaget med Tux och faktiskt seriöst försöka komma med, inte ursäkta mig och inte tveka/vela så mycket. Jag vill jättegärna åka till European Open, helt klart, men om jag väljer bort ansökan till landslaget så känner jag att kommer skjuta mina problem på framtiden. För mig är det nästan omöjligt att bara formulera orden ‘jag satsar på att komma till VM’ inför någon annan då jag bara får känslan av den person måste tycka jag är knäpp i huvudet.

Ta och ge komplimanger och att vara ärlig!

Ge komplimanger är inte så svårt däremot hatar jag när folk skall ge mig komplimanger. Jag försöker alltid byta ämne, vill inte ens höra på det örat. :o) Men komplimanger är förstås najs så kan man alltid bli bättre på. Ibland kan komplimangerna vara lite mer indirekta och det är något som jag vill tänka på mer. I somras när Tux vann två klasser så hände en sak som jag tänkt på rätt ofta sedan dess. En person som kom tvåa i ett av loppen sa i princip att denne hade gjort ett riktigt bra lopp. Oftast brukar det vara så att om man ursäktar sig och genast talar om vilka missar man hade istället för att säga att jag är nöjd mitt lopp och idag räckte det inte hela vägen. Jag har ingen aning om detta var medvetet eller omedvetet från personen ifråga och det är inte relevant ändå, det viktiga är vilka konsekvenser det fick för mig. För mig var det otroligt skönt att höra, helt klart den bästa komplimangen då det gav mig känslan av att jag verkligen vann på egen kraft.

En rejäl uppgaskning av mig själv helt enkelt. Och som sagt själva poängen är framförallt att jag tror att livet blir roligare om man inte bekymrar sig så mycket om vad andra tycker. Mycket av det jag kan ta på mig är helt enkelt inte mina problem utan andra personers problem.

Mycket är en fråga om att egentligen våga formulera saker som jag känner och säga/skriva dom men sedan tänkte jag jobba vidare med Mia Törnbloms bok. Jag hoppade helt enkelt över avsnittet där man skulle börja jobba med sig själv och svara på en massa frågor. Det gick lite tungt med de där frågorna, det var kort och gott himla jobbigt men ett nytt försök kan det vara värt. Vidare har det visat sig att Vappu som höll hoppteknikkursen hos oss jobbar mycket tävlingspsykologi, det känns verkligen som det är en resurs som vi bör utnyttja.

Ja, detta var väl lite av de tankar som har virvlat runt i min lilla skalle den senaste tiden. Det är grymt svårt att formulera sådant här utan att blir för ‘floskligt’. Jag har förstås inte stora mentala problem (haha) men samtidigt måste jag erkänna att jag inte är helt nöjd heller.

Annars har jag förstås tränat med hundarna sedan jag kom hem, även hunnit med en långpromenad i Vomb. I förrgår var jag i Varberg och tränade för Mona Kjernholm tillsammans men några andra sidekickande agilitymänniskor. Rysligt trevligt och roligt att titta på andra som tränar, måste verkligen bli mer av den varan. Det blir uppföljning. Tux och jag var lite ringrostiga eftersom vi inte tränat lydnad på 3 veckor men vi blev väl inte helt underkända. Att träna mer för andra och gå fler kurser är  verkligen något  som jag skall försöka ta tag i.  Jag gillar det verkligen och tycker att det nästan alltid är utvecklande på något sätt. Bara att få bekräftat att man tänker rätt eller är på rätt väg eller hur det ser ut kan vara bra nog.

Nyårsafton gick kalasfint, hundarna åt märgben genom tolvslaget och var lugna hela kvällen. Ozzy vägrade att gå ut på kvällen men det kan man ju leva med så länge de inte är stressade. Jag är otroligt lättad över att det äntligen är fler människor som har börjat reagera över raketidiotin. Det är som om folk tror att det är någon jäkla mänsklig rättighet att få smälla raket hur som helst och när som helst utan något som helst jäkla ansvar. Det är en mänsklig rättighet att ha rent vatten och idag finns det miljoner människor och barn som inte ens har det. Lite perspektiv på tillvaron…

Och på söndag bär det av igen…………………Florida, Susan, Greg, Laura och en massa annat!