Liter fler bilder ligger uppe, bara en massa hoppande hundar (snacka om nörderi)! Bilderna är lite mörka, dassig för träningen skedde under tak, ingen superdröm för den som vill fota men skönt för hundarna.

Stride regulators!

Kvinnan bakom Hit it board, Touch it och ovan strid regulators…

Nedan är Susans nya hund Feature !

Detta är DeCaff med favoritleksaken..

Och Encore då..

Detta är en Elvis och Aino dotter (ja, kullsyster till Ogin) som bor i Kanada.

En helt underbar Cattledog som gick i medium, helt galen med massor av driv. Tyvärr

hängde damen som hade henne inte riktigt med i svängarna.

Designer dog, blandning mellan Jack Russell och Border Collie!!!, skithäftig! Snabb som en

vessla, så cooooool. På tävlingen fanns det en BorderStaff, staffe och BC blanding som var

minst lika cool den. Jag tyckte denna såg ut som en missfärgad Kelpie .

Märkligt att USA envisas med ett så litet slalom när de har så stora hundar.

Jag har ju alrig varit helt övertygad kring nosdutt och weight shift, gillar inte när de dyker ned.

Under fredagen blev det en tur runt milen i Bokskogen och därefter kikade vi på den nya Greg DVDen. Jag tyckte att Gregs nya var bra, ja till och med riktigt bra. Den var mycket tydligare än Great dog, shame about the handler gällande själva systemet. Jag har inte gått igenom övningarna så noga så jag kan inte kommentera hur bra de är. Men som sagt  så efter första genomtittningen så var intrycket riktigt positivt.

På lördagen var det meningen att jag skulle träna agility, springa bana men vädret ville helt klart något annat. Det blev två promenader och inomhusträning. Trots ovädret så blev det en riktigt skön lördag, det är så sällan man är hemma och inte har en miljon saker att göra eller planerade. Hundarna fick träna lite på ‘two legged tricks’ och så försöker jag få dom att stå med alla fyra tassar på en oval ‘kudde’ (lite som en wobble board).

På söndagen skulle södra lokalområdet av Kelpieklubben ha årsmöte. Då passade några av oss (Petra med Lira, Gunilla med Gorm och undertecknad) på att träffas för att träna lite lydnad tillsammans. Det är ju just det Tux och jag behöver. Vi har tränat väldigt lite lydnad sista tiden. Däremot så har jag tränat på andra platser och med andra människor än vad jag gjort under hösten och nu känner jag mig väldigt säker på att mitt ensidiga val av träningsplats verkligen har påverkat Tux kunskap. Det känns inte heller som att det blir ett jättejobb att få honom att fungera lika bra på andra platser som på Oxie BK. Det är bara att ta tag i det men nu finns det trevliga folk att besöka och träna ihop med . Heldag någonstans med lydnad (ev spår) och agility säger jag bara!

Jag har inga lydnadstävlingar inplanerade men jag hoppas på att kunna tävla i Danmark i vår igen. Har vissa planer på att anmäla till Malmö Int men då måste jag komma igång och träna.

Årsmötet var verkligen en snabb historia! Efter årsmötet hade Conny Borg en liten presentation kring det material och bilder han hade samlat in kring rasen Kelpie, framför allt starten av rasen i Sverige och de hundar som importerades. Han hade fått överta material från Olle Johansson, Glimmergruvans kennel. Det är alltid känsligt då det lätt blir mycket tyckande kring avel och utseende mm. Men det var väldigt intressant att se bilder på Kelpies som återfinns i de flesta svenska Kelpies stamtavlor.

Jag har haft en hel del åsikter kring Kelpie och saker som jag har läst i Kelpietidningen och saker som man har hört men som jag har hållt för mig själv då jag inte riktigt har haft lust att diskutera. Min blogg, mina tankar så nu kommer det.

Ibland blir saker sanningar utan att någon ifrågasätter det och det finns lite saker som händer inom kelpievärlden som känns om de har blivit lite av sanningar, vilket fall så är min känsla sådan. Det finns en grupp som mycket ambitiöst har dragit igång något som kallas för herding och till det hör det då olika test. Av någon anledning så skall dessa passa Kelpien bättre än det vanliga vallhundsprovet. Egentligen är jag emot att ifrågasätta träning och aktivering av hund då jag tycker det i grunden är bra. Men det som oroar mig är att detta herding test kommer bli avelsgrundande och det gillar jag inte helt. Jag har inte läst att det skall bli så men samtidigt så kan man ju fundera på varför man tar fram en annan provform när det faktiskt finns en. Det jag har hört flera gånger är att Kelpien inte klarar vallhundsprovet för att hämten är för långa och att det helt enkelt inte passar Kelpien numera. Jag har svalt detta och tänkt att vi har ju inte avlat på vallanlag så det stämmer säkert.

Men egentligen vad är det baserat på?

Det har varit rätt få som seriöst tränar vallning med sina Kelpies och hur vet vi att det är hundarna det är fel på och inte de står i andra ändan av snöret? Har detta på något sätt utvärderats? Det är givetvis inget fel på herding-grejjen men jag är som sagt dels rädd att det kommer ligga till grund för avel i ett tafatt försök att avla på vallanlag och dels att folk blir ‘lurade’ att välja herding istället för att satsa på the real deal, vallhundprov. Det är förstås supersvårt att avgöra hur viktiga dessa vallanlag är för rasen men jag känner mig helt klart tryggare med att använda ett beprövat koncept än något som vi inte vet riktigt vad det är och vad det ger.

Nästa sanning är kring importhundar och mentalitet. Jag har flera gånger hört att de Kelpies som importeras till Sverige inte kan göra så bra ifrån sig på MH för att de har vuxit upp i hundgård och andra förhållanden än i Sverige. Jag har flera gånger tänkt att växa upp i hundgård är väl knappast någon ursäkt, det finns massor av brukshundar som lever sina liv i hundgård (kolla in några malleuppfödare, sådan som inriktar sig på tjänstehundsuppfödning). Jag har dock inte riktigt lagt ihop ett och ett. Igår sa Conny att flera av de Kelpies som importerades i tidernas begynnelse ofta klarade Korningen. Jag har förstås inte haft tid att verifiera detta men det är intressant. Kanske det inte alls är hundhållningen som gör att flera importhundar gör halvdana MH utan andra brister…?? Till exempel har från flera olika hört att de kampar aldrig med hundarna i Australien så därför har de ‘dåligt’ på detta, men även om hunden inte kampar så kan den vara villig att vara med att leka, eller hur? Det är stor skillnad på att inte vara speciellt intresserad alls av lek och att inte kampa, enligt mig.

Det Conny var inne på är att genom väldigt flitigt användande av importerade hundar så förlorar vi delvis det vi har. Det är helt klart en intressant tanke, tycker jag. Det är en svår balansgång men jag har flera gånger reagerat på det ibland överdrivna användandet av vissa hanar. Ibland kan man tro att folk tror att de är infertila efter 4 års ålder eller nått…

Nu är jag igång så nu skall jag fortsätta att pränta ned mina tankar . I senaste Kelpiebladet presenterades något som jag reagerade en hel del på, utställningsrelaterat. Det var någonslags hand out till utsällningsdomare där varje klubb fick skriva ned några punkter som de vill trycka på. Jag höjde faktiskt på ögonbrynen när jag läste vad Kelpieklubben vill trycka på. Jag är inte speciellt engagerad i uställningsvärlden och det är helt klart att mina tankar är på en annan planet än de som gillar utställning.

Kelpieklubben ansåg att det var viktigt att även små hanar skall premieras. Jaha, jag säger så här att hund som är inom rasstandarden skall premieras och små hanar är inte viktigare än hanar på 51 cm. Jag anser inte att det är önskvärt att få fram mindre hanar utan just hanar som ligger på 50-51 cm. Orsaken är att Kelpiehanen är en ganska tung och grov hund och de behöver lite höjd för att bära sin massa. Som det var skrivet så tycker jag att det är väldigt lätt att tolka det som att vi vill ha fram mindre hanar. Vem vill ha fram mindre hanar? Har Kelpien blivit större och sådant fall vart finns statistiken på det? Tyckte nog att de hanar vi såg igår på foto var rätt rejäla och det är de som ligger till grund för den svenska Kelpien. Däremot vore det väl bättre att domarna faktiskt tog fram måttstocken och mätte hundarna i tveksamma fall. Just detta hade jag gärna sett att det stod bland punkterna. Ögonmått är inte alltid så exakt, det är rätt många som kommenterar att Tux är stor men de gånger han är mätt så har han just legat på 51 cm, däremot är han grov vilket tycks förvilla en hel del.

Nästa punkt som fick mig att höja ögonbrynen igen var att domarna inte skulle se de tan-färgade Kelpiesarna som Kelpies med Working Kelpie-inslag. Återigen, finns det några belägg för att domarna gör det. Jag menar något mer än hörsägen? Det kan ju hur smärtsamt det än är vara så att de tan-färgade som har ställts ut faktiskt inte har de kvaliteter som söks. En av de importerade tan-färgade hundarna som är far till väldigt många valpar har faktiskt tendens till svankrygg vilket måste anses som ett ganska graverande fel då det kan ge den arbetande hunden mycket problem. Så jag undrar vart finns underlaget till att tan-färgade Kelpies inte premieras på samma sätt som en färgade. Att det är viktigt att bevara tan-färgen köper jag inte alls. Hundens färg spelar när allt kommer omkring väldigt liten roll.

Vad hände egentligen med punkten att alla Kelpies som visar någon form av övervikt bör aldrig premieras med högre pris än ett 2:a pris? Den hade varit bra tycker jag, det är ju trots allt en arbetande ras och det är galet att folk göder sina hundar för att ställa ut dom. Galet…

För att återgå till mig och hundarna avslutades söndagen på klubben med lite agilityträning. Bakombyten igen…Vid ett tillfälle gjorde Tux så som jag har sett så många gånger när jag gör bakombyten, att han liksom blir hängande i luften och lite halvflickar för att sedan landa åt rätt håll men rätt långt ifrån hindret. Det som var bra var att jag frös och stannade själv på fläcken. Jag såg då tydligt att jag hade ett och halvt steg från att kliva över diagonalen fast jag hade bromsat väldigt mycket. Jag har verkligen svårt att koodinera och hitta timingen.

Jag skall försöka göra ett veckoschema nu på lunchen för allt jag skall träna så att jag får lite struktur. Dessutom måste jag försöka renskriva allt material från Florida nu ett par kvällar innan jag glömt allt. Helt otroligt vad man har många ‘måste göra’ saker, ingen rast och ingen ro…

Lite bilder från Sea World Orlando Florida!

Från den första showen vi såg som innehöll sälar, en valross och lite annat smått och gott. Det

var härligt att se vilken iver sälarna arbetade med!

Från samma show. Sjörövaren blir jagad med kniven. Hela showen var rätt humoristisk, passade

både barn och vuxna.

Valrossen och den var stooooor.

Fast den gjorde inte så mycket mer än stänkte lite vatten på publiken.

Sen bar det av till delfinshowen..

Det såg förstås härligt ut att susa fram sådär i vattnet..

Delfiner som sagt..

Nosen på en manatee/sjöko, måste vara ett av jordens coolaste djur. Bara en stor

blobb liksom..

De hade ett Arktis med pingviner och en isbjörn. Den senare sov när vi var där men pingvinerna 

var vakna. Fotot är taget genom glasruta.

Detta är från där man får mata och klappa delfiner (om de vill).

Och så späckhuggarshowen, som var väldigt amerikansk. Späckhuggarna är dock häftiga.

Och jag skulle nog inte ha något emot att ha hans jobb även om det betyder att jag måste

stå ut med en massa amerikanskt sentimentalt bullshit .

Och när det står splash zone…

så innebär det att du blir blöööööt!

Ja, den där rosa fågeln…

Efter Advanced och Masters Camp så kommer Fat Camp. Det avhålls inte i sunny Florida utan i blåsiga Malmö. Det går ut på att man tager sin hund och så springer man runt, runt och lite mer runt. Man blir alldeles flåsig och inser hur pinsamt dålig kondis man har. Det som är fint med Fat Camp jämfört med Advanced och Masters Camp i Florida är man slipper en Mr Greg Derrett som står och flinar när springer runt, runt. Sign up to Fat Camp now!

Vi tränar cirkelarbete, alias fat camp, och jag har kommit fram till att det är väldigt bra för mitt välbefinnande om inte annat. Vi kör inner- och yttercirklar och sen tränar vi även på lyhördheten när jag bromsar in. Det fungerar bra så länge vi inte har något som drar alltför mycket framåt. Då drar Tux all världens väg fram mot detta istället för att bromsa med med mig. Jag har inte heller vågat flytta cirkelarbetet ut nära hindren, måste först förstärka upp det ordentligt utan allför mycket störningar.

Nästa del i det vi tränar är att öka förståelsen för mina inbromsningar betyder att något kommer hända. Jag har inte riktigt testat detta tidigare med Tux men spontant har jag väl känt att han har noll koll inom detta gebit. Faktum är att jag har lagt en väldigt god grund som säger att sök linje och susa förbi matte i högsta fart du någonsin kan uppnå. Igår när jag testade Tux så gjorde han exakt så, han for förbi mig då jag stod helt stilla och reagerade inte förrän två hinder senare. Tux: Vaddå reinforcement zone? Den ligger väl ungefär 100 m framför min matte eller är det inte den som kommer flygande i luften?

Planen eller förhoppningarna är att han skall förstå skillnaden mellan att driva framåt och när han förväntas bromsa. Resultatet borde om jag lyckas bli att jag faktiskt får bättre drag framåt och bättre svängar, om jag lyckas då. Jag upptäckte när jag var i Danmark sist att jag hade svårt att få Tux att verkligen släppa och dra för fullt framåt. Då tänkte jag att det berodde på för mycket tekniska banor och för lite framåtsändande. Nu reviderar jag nog det hela till att han helt enkelt inte riktigt vet skillnaden vilket gör att han lätt hamnar i ett mellanting. Jag tycker just det här med att balansera fart och svängar är det allra svåraste med Tux och det känns som att bara han får lite mer förståelse för fart och inbromsning så kan det vara till stor nytta för oss.

Del tre på schemat är bakombyten. Jag känner mig så obekväm med bakombyten. Jag har tränat det tre gånger sedan jag kommit hem, en övning som var på en av kurserna i Florida. Övningen går ut på att hund och förare skall kunna differentiera mellan snävt bakombyte och två grundare. Kort kan väl säga att vi inte är några super hejjare på detta, än. Tux fatherflickar om jag kommer för långt bak och viker helt enkelt av för tidigt trots att min rörelse säger framåt och i det snävaste bakombytet så drar han på för mycket framåt. Det som har blivit bättre på de här gångerna är att jag har fått lättare att trycka på diagonalen så jag kan byta sida väldigt nära bakom honom. Regin i Danmark kallar bakombyten för basic handling…sure..*muttrar* Ja, ja övning ger färdighet eller vad dom nu säger..

Det går väl sådär med bilderna från Florida. Lightroom verkar vara ett skoj program, speciellt när man skall hantera många bilder men jag hittar inte alla funktioner jag vill ha . Skulle vilja använda Lightroom i framtiden men nu blir jag mest irriterad när jag hittar det jag vill och då vill jag bara köra Photoshop som jag kan bättre. Robert kommer på lördag så jag hoppas han kan hjälpa mig att fixa så att Photoshop funkar, igen.

Åsa S uppmärksammade mig på att man får tycka till om agility-SM på SBKs sida, så tyck till här!

Kom nog in i ett stim när jag var i USA och det verkar hålla i sig!

Skor kan man inte har för många av;

Reasko som jag inte kunde motstå, typ 160 kr, ingenting juh!

Torr om foten var lite dyrare men blöta fötter är inget skoj!

Sedan köpte jag ett par agilitysockar för att vara riktigt chick och nördig !

För att livet inte skulle bli alltför orättvist så fick hundarna ytterligare en jordglob (har en sedan tidigare).

Jag har som väntat lite svårare att ställa tillbaka till svensk tid vilket gör att har svårt att somna på kvällarna. Igår kväll när jag hade legat och skruvat mig ett tag i sängen bestämde jag mig för att svara på ett antal frågor i Mia Törnbloms bok.

Förutsättningarna för frågorna är att man har bara 3 månader kvar att leva och man behöver inte bekymra sig om det ekonomiska.

Fundera över du skulle vilja leva dessa sista månader av ditt liv.

Jag tror att det är svårt att veta vad man skulle göra om man fick reda på att man bara har några månader kvar att leva, förmodligen är då rätt sjuk vilket begränsar en rätt rejält. Vilket fall så tänkte jag man kanske inte skall fundera så himla mycket utan spontant skriva vad man tror att man vill göra. Så jag skrev utan inbördes ordning:

*Promenera mycket i skogen, givetvis med hundarna eller generellt bara vara ute.

*Träna hundarna

*Umgås

*Ta det lugnt hemma

Vad är viktigt för dig?

Det här är en klurig fråga. Men jag skrev:

*Frihet

*Fritid

*Djur och natur

*Att få lära sig så mycket som möjligt.

Vilka människor och relationer är viktiga för dig?

Nära och kära människor och hundarna förstås…

Finns det någon eller något som du idag som du lägger mycket av din tid på som du helt skulle välja bort?

Jajamensan, jobbet och klubben.

Vilka saker är egentligen väsentliga?

Hum, ja det är väl familjen, hundarna och vännerna, när allt kommer omkring..

Skulle du arbeta?

Nej!

Skulle du resa?

Nej!

Nu är frågan om jag blev något klokare av detta? Nja, för 10-15 år sedan hade jag säkerligen sagt att jag skulle resa men nu känner jag att det är inte så viktigt. Att man inte vill arbeta är väl rätt självklart? Fast om man jobbar med något som känns mer livsuppfyllande kanske man vill jobba tills man dör. Saken är väl den att i livet måste man göra sådana saker som kanske helst hade velat slippa. Såsom att jobba, fixa med klubben. Jag tror nog ändå att jag är rätt duktig på att göra de saker som är viktiga för mig .

Det är bara att titta på gårdagen, värsta egotrippen. Jag var ute med hundarna mest hela dagen. Jag och doggarna var uppe i Varberg och Falkenberg för lydnad, agility och fika. Trevligt!

Med fotona från Florida går det sådär. Jag har kommit halvvägs genom Lightroom-träningen. Lightroom var lite mer spännande än jag trodde så jag skall försöka lära mig hela programmet. Men fotona kommer nog någon gång .

Ja, hur summerar man denna resa på ett vettigt sätt? Vilket fall kan man kort säga att det har varit väldigt inspirerande, lärorikt och kul! Helt klart värt mödan att vara ifrån hundarna, resan och allt annat.

Jag hade verkligen inga speciella förväntningar inför seminarierna. Jag kände att det kunde vara lite hur som helst. Vi visste inte mycket om de amerikanska hundarna, om kvaliteten på förarna och sådant där. Dessutom känner jag att jag var rätt påverkad av Gregs VMs prestationer som jag inte tyckte var så bra. Inte så att jag var negativt inställd utan jag blank, neutral i mina förväntningar…

Foton, jo jag har fotat en hel del men tyvärr har Photoshop kraschat här och Robert har åkt på skidsemester. Det innebär att för att jag skall få ut några foton på webben så måste jag lära mig Lightroom vilket inte är helt olikt Photoshop men tillräckligt olikt för att är tvungen att läsa på. Jag hoppas dock att jag skall kunna lägga ut lite till bloggen imorgon, eller nått. Så detta blir den muntliga versionen av resan.

Vi började resan med att besöka Sea World i Orlando. Det var min andra gång där, när jag var där första gången hade jag inte börjat träna hund ännu. Så denna gång var annorlunda för man ser på uppvisningarna på ett helt annat sätt. Får man chansen bör man absolut besöka någon av Sea World-parkerna. Roligast att se på var showen med sjölejon, tror jag. Det var en humoristisk show medans de andra två showerna med delfiner respektive späckhuggare var typiska amerikanska ‘sentimentaldravelshower’. Sådant där tårdrypande dravel, fast djuren var förstås roliga att titta på och som sagt imponerande träning. I parken har man även möjlighet att se alla möjliga typer av sjödjur, sjöodjur, fåglar och de har även ett par åkattraktioner. Man kan även mata delfiner samt klappa dom, om de vill, vilket vi förstås gjorde. Jag tycker att delfiner känns som blött gummi, de är alldeles släta men huden är inte hal så som många vattenlevande djur är. Jag har dykt med delfiner för ett antal år sedan och det var lite creepy.

Därefter åkte vi till Vero Beach där de två seminarierna skulle vara. Vero Beach visade sig vara en lite halvtrist väldigt typiskt amerikansk/florida ort. Ute vid havet låg stora hotell och gated communities, centrum var nästan obefintligt då alla affärer hade flyttat till ett shoppingområde med flera snabbmatskedjor mm som låg i utkanten av stan. Själv seminarierna hölls en bit utanför stan på ett område som ägdes av kommunen där det fanns en belyst basketbollarena, stora gräsmattor, inomhushall samt en grusplan som låg under tak (för skugga). På den senare hölls agilityträningen.

Första kursen på 3-dagar var för ekipage som inte hade kommit så superlångt men ändå hade grunderna färdiga. Alla deltagare var indelade i tre grupper så att alla var aktiva för var och en av instruktörerna under hela dagen. De körde halvdags pass, dvs 2 instruktörer per dag. Man fick en mapp vi kursens början med banskisser, allmän information, grunderna i Gregs handlingssystem och lite andra tips. Dessutom hade de frågestund två kvällar.

Trots att gruppen var rätt grön kände jag att jag fick med mig väldigt mycket. Det var bra övningar som jag skall försöka arbeta igenom. Det som repeterades om och om igen var:

1. Reinforcement zone

2. Blindcrossbodyline

3. Deceleration

4. Active plane – vägranslinje

Deceleration var väl det som var ‘nyast’. Eller rättare sagt så kändes det som de tryckte väldigt mycket mer på det. Väldigt okomplicerat och självklart egentligen. I grova drag kan man säga att hunden skall genom förarens fart eller icke fart lära sig att moderera sin hoppning så att den anpassas vad som komma skall. Jag har inte riktigt utnyttjat detta med Tux men det är något som vi absolut skall jobba på då Tux just har haft problem att modifiera fart och hoppteknik innan vissa svängar. Jag upplevde väl även att de pratade mer om blindcrossbodyline än sist då jag tyckte att det var väldigt mycket om vägranslinjen och hur den påverkar handlingen.

Positional cue och deceleration känns som grymt viktiga instrument för att tala om för hunden vart den skall. Jag har tyckt att positional cue ibland kännts lite vekt då man inte alltid kan hinna till denna plats men nu när jag fått lite mer grepp om deceleration så känns det väldigt mycket bättre.

Efter kursen åkte vi till Everglades för att kolla på alligatorer, vi åkte svävare hos Gator Park. Därefter blev det övernattning i Naples och en hel del shopping på mall och outlet. Vi hann även med en swamp buggy tour som inte var fullt så rolig som svävaren.

På söndagen var tillbaka i Vero Beach för att kolla på agilitytävling. Det var en liten tävling, förvånansvärt få starter. Det var en tävling som USDAA höll i. De har ju lite andra klasser än vi och jag orkar inte gå på de olika men jag kan konstatera att de två snookers klasser jag såg var inte speciellt roliga, helt enkelt blev det ingen rolig agility för hundarna. Jag skall se om jag kan lägga ut banskisser från tävlingen senare.

Roligt var dock att se Susan springa med sina två hundar. Men allra roligast var att se Greg springa med Encore! Om jag tyckte att hans prestation på VM var mycket tveksam så rockade han loss ordentligt med Encore. Jag hoppas Susan lägger ut filmen från loppet för det var riktigt snyggt med tight bakombyten, framförbyten och snygga serpentiner. Riktigt jäkligt snyggt lopp! Det var även kul att se Lynda Orton-Hills Spirit som var riktigt snabb, mycket snabbare än vad jag upplevde henne på VM.

På måndagen började nästa kurs med mer erfarna ekipage. Upplägget var detsamma från föregående kurs fast det var förstås andra övningar.

Allt var kanonbra men det som gav mig allra allra mest dessa dagar var bakombytessessionerna med Susan. Jag är så kass på bakombyten och jag hade hoppats att jag skulle få lite, lite mer koll efter denna kurs men det var som sagt mest en förhoppning. Jag fick med mig mer än vad jag hade hoppats på, mycket mer strategi i själva bakombytet än vad jag har haft. Bakombyten har för mig varit något man gör när man inte hinner framförbyten och egentligen inte så mycket mer. Det har helt enkelt saknats en hel del i utförandet. Nu kommer jag när jag går banorna verkligen planera mina bakombyten, ta diagonalerna och verkligen planera min väg lika noga som vid framförbyten och serpentiner. Det var helt otroligt vad duktiga hundarna blev på bakombyten bara Susan justerade lite på förarens väg. Och inget dragande av linje och flickande i bakombytena men ändå supertighta vägar. Jag skulle behöva hur många rear-x days som helst men det känns så mycket bättre nu ändå.

Vad mera…upplägget var som sagt väldigt bra. Jag tycker att Susan är en väldigt bra instruktör. Hon ger väldigt väldigt mycket och hon är väldigt duktig på hund. Susan är väl rätt vass i munnen och har humör men jag uppfattar henne som en väldigt snäll person, hon försöker verkligen att hjälpa alla oavsett nivå. Greg är inte jordens mest charmiga instruktör – han sitter mest och rapar; early, late, positional cue, mother-fatherflicker osv osv. Men jag är väldigt övertygad om att om man inte har gått kurs för honom så kan man inte riktigt förstå det här med hans system, hur otroligt kunnig han är och hur konsekvent det är. Laura, till skillnad från Greg har begåvats med lite fler ord i sin vokabulär och blir därmed väldigt mycket trevligare än sin make . Susan är hundtränaren med stort H och det gör henne allra mest intressant. Om man har specifika problem som man kanske inte tror är relaterade till själva handlingen så får man väldigt bra hjälp av Susan medan Greg nästan alltid svarar att det är relaterat till grundträningen, circlework. I många fall har säkerligen rätt men jag är fullt övertygad om att det inte alltid är så att mer circlework löser allt.

Vi fick se Susan jobba DeCaff, Encore och ‘lilla’ Feature och det var förstås en upplevlse . Hon är utan tvekan en grym hundtränare. Vi fick även se att Encore har springande kontaktfält på både balans- och A-hinder, numera. Även ett par och Susans elever tränar in springande balanshinder…Feature var en långbent dam som var väldigt het men säkerligen kommer bli väldigt mycket vassare än Encore. Enligt Susan har hon mer stamina och kan därför jobba mer samt att hon enkelt ser snabbare ut, är hetare och Susan är förstås en duktigare tränare än med Encore. Vi fick även träffa Buzz och han kunde inte ens vara tyst när han skulle hälsa på folk så man förstår att det är ingen överdrift det som står i Shaping Success. Sist och minst fick vi även träffa lilla lilla Twister.

Jag fick med mig så mycket mer än vad jag hade vågat hoppas på. Jag känner mig mer övertygad om att Gregs handlingssystem är det system som passar mig bäst. Jag tror att jag genom att försöka lära mig det så bra det går ger min hund den bästa chansen att bli så bra han kan. Jag kom på under kursen att det var just det mål jag sa till Greg när jag gick min första kurs för honom. Han frågade då alla kursdeltagarna vad de hade för mål med sina hundar och jag insåg att jag hade inte tänkt på det och blev väldigt stressad. Först försökte jag lyssna på vad de andra sa och det var typ vinna VM och dylikt och jag kände direkt att det kan jag inte säga för det är inte jag. Så spontant sa jag att jag vill utbilda min hund så att kan bli så bra som möjligt och göra sitt bästa. Det var helt klart en av mina ljusare stunder, haha!

Jag skulle kunna skriva tusen spaltkilometer till om kurserna och allt vi har sett och ändå glömt en massa. Mer lär väl dyka upp efterhand som jag bloggar men nu måste jag gå kvällspromenad med hundarna så det får räcka så här så länge.

sa har vi detta att saga:

1. Reinforcement zone

2. Blindcrossbodyline

3. Deceleration

Jag och hundarna var på My Dog igår och guuuuuuuuuud var jag är glaaaaaaaaaaaaaad att det inte var idag. Detta väder är inget skämt. Man kan ta på sig skridskorna här och åka, inga problem. Rena blankisen! Hoppas det går bra för alla som skall ta sig hem idag.

My dog då, jo Tux gick strålande, Ozzy och jag var mindre strålande. Första klassen hopp 3 började Tux och vi öppnade starkt till 3:e hindret från slutet då jag släpper Tux lite och vips satt han som en katapult i fel tunnelingång. Han halkade lite i första svängarna men sedan anpassade han sig fint, var väldigt nöjd med honom trots disken. Ozzy halkade ur slalom i slutet.

Sedan var det öppenklassen, körde bara Tux. Detta lopp började inte lika bra som första för jag tvekade lite i handlingen så han gled ut i svängarna. Sedan hände väl något lite tråkigt, en tunnel låg helt kloss intill en pelare och när Tux sprang in i tunneln så körde han huvud eller bog rakt in i pelaren. Jag såg hur tunneln böjde sig runt pelaren. Tux vände och kom ut, sedan hoppade han riktigt illa vilket är superduper ovanligt för Tux. Lite groggy?? Tror han körde huvudet i pelaren…Kunde inte hitta något som ömmade och ser inget på honom idag.

Agilityloppet gick Tux återigen superbra tills vi kom till de sista hindren, då ballade matte ur för man var tvungen att göra flera tighta bakombytet. Innerst inne hade jag hoppats på att jag skulle hinna springa så långt fram att jag skulle kunna göra en serpentin men jag såg redan innan jag startade att det var omöjligt att nå det. Ändå springer jag på så långt fram att jag inte kan göra bakombytena utan hamnar i sådant där läge där det nästan inte går att handla hunden eftersom man typ får knuffa bort från en själv.

Man kan bli lite lätt trött på sig själv iblan, hur jäkla svårt är det? Det enda jag begär av mig själv är att jag skall konctrera mig i cirka 30-40 sekunder….Tydligen är svårt att springa och tänka samtidigt.

Grymt nöjd med Tux är jag vilket fall!

Ozzy diskade sig agilityklassen pep iväg till en tunnel som han inte skulle till, dessutom hoppade han A:et igen. Grr..

Inte blev det något shoppat heller, hittade inget skoj direkt.

Det blev en otroligt lång dag, jag åkte hemifrån klockan 5 och lämnade Göteborg/mässan klockan 20.30, hemma 22.45.

Nu är jag packad och klar för Florida och för Derrett och Garrett! Det känns skönt att lämna detta pissväder dock är det jobbigt att lämna mina bästa polare Tux och Ozzy ännu en gång (och Robert förstås!). Tux skall vara med Robert, dvs hemma och på hans jobb och Loppan får bo på pensionat igen.

Hej då!