:o( :o(

Det gick inge bra för oss och jag känner mig bara så hängig. Jag skulle försöka köra lite budföring med Tux om utifall att…Tux har alltid haft svårt att fatta budföringen trots att det känns som ett rätt lätt moment eller vad man nu skall säga. Kan inte sätt fingret på vad det är men han fattar verkligen inte poängen med att springa till någon annan när allt skoj är hos matte ändå. Fast jag vet egenligen inte vad som är orsaken. Han fattar att han skall springa men har grymt svårt att förstå vart han skall springa, om inte mottagaren typ är jättetydlig med att det är hit du skall annars kan han antingen springa och ställa sig någon annanstans eller så gapskäller han i frustration. Detta trots att han kan ha varit uppe och fått belöning precis. Inte är det lättare åt andra hållet heller utan han är lika förvirrad. Ibland får jag verkligen känslan av att han tror att det är något superkomplicerat så han liksom missar att det inte är mer än att springa fram och tillbaka. Att han inte ser skogen för alla träden, eller nått i den stilen…..Idag blev han så stressad att han gjorde riktiga överslagshandlingar, sprang och tog en agilitybom och skulle iväg och hälsa på ett barn mitt under träningen (ngt som han skulle kunna göra när han är fri men inte när han jobbar). Jag har provat korta avstånd och längre avstånd och det är svårt hur vi än gör. Otroligt märkligt är det och jag blir så frustrerad själv. Nu är det inte så att jag har tränat det massor för varje gång jag börjar stöter jag på dessa problem och så orkar jag inte riktigt jobba igenom dom, mest för att jag behöver en person som hjälper mig.

Mer depp då
Det där gula kortet har verkligen satt sig på hjärnan och jag börjar känna mig lite stressad. Att jag måste få honom att tagga ned lite är helt klart men nu börjar jag stressa om att det kommer bli mer ljud och att jag inte kommer kunna tävla mer lydnad med honom. Detta gör att jag blir ännu mer frustrerad och känner att jag blir lätt irriterad när han piper lite. Inte bra helt enkelt. Saken är att jag har inte brytt mig så mycket om dom där små lätena innan, jag har nästan tyckt att det är lite sött. Tänk så snabbt det kan svänga, nu stressar det mig som fasiken. Eller rättare sagt, jag är lite stressad för att jag märker att Tux är lite väl uppe i varv när vi tränar lydnad. Han trycker på och kan inte koppla av om jag gör något annat och när jag berömmer honom så ser jag hur han nästan skakar av spänning då han förväntar sig att det skall kampas eller att bollen kommer. Sen kommer ljuden ovan på som grädde på moset.

Dessutom tyckte jag att han borde ha fattat (han är ju så intelligent ) att det är mindre av kamp- och bollvaran numera. Att jag bara har tränat en gång spelar mindre roll, han borde väl förstå, jag har ju tänkt på detta hela gårdagen och idag….får kanske ge det några till dagar.

Allra mest känner jag mig depp för att jag har blivit irriterad på Tux flera gånger idag, irriterad för att han gapar när han blir frustrerad, irriterad för att jag är så kass på att träna och att jag alltid är ute i sista minuten, irriterad för att jag låter en surkartsdomare sätta griller i mitt huvud. Inget av detta är ju hans fel och nu sitter jag här med mitt sketna dåliga samvete. :o(

Kvällens läskigaste
Min största skräck när det gäller hundarna är att de skall bli attackerade av annan hund, framför allt är jag rädd för större hundar så som rottweiler, amstaff, pitbulls och pitbull-look-a-likes. Jag är fullt medveten om att detta troligen är mycket fördomsfullt. När det gäller amstaff och pitbulls så är det faktiskt framförallt att de är terriers och när en terrier tänder så kan vad som helst hända. Idag när vi skulle gå av våra hundar kom en amstaff eller vad det nu var fram till mig och hundarna. Jag såg den inte förrän den började öka farten mot Tux. Jag blev verkligen skiträdd då den visserligen inte så arg ut men dominant. Det såg ut som den var på väg att lägga hakan på ryggen på Tux och då hade Tux fräst i från och sedan vet man inte vad som hade hänt, jag har som sagt respekt för terriers. Tack och lov vek den av när skrek, fast mest tror jag att den blev distraherad av Martinas hundar. Sedan gick den vidare till en tredje person innan ägaren bemödade sig att ta hand om sin hund. Jag blev verkligen skiträdd för att något skulle hända, sedan den där leonbergen släpade iväg med Tux ute på fältet så har jag insett hur maktlös man är när det smäller. Normalt så håller jag alltid koll för att försöka undvika sådana här situationer men idag var det mörkt och dessutom oväntat så jag såg inte ens hunden förrän den var nära. Läskigt! Hade det varit ute på planen hade jag varit mer förberedd och dessutom hade Tux varit lös vilket gör att han hade kunnat gå undan.