Ja, här sitter man i ett hotellrum på Isle of Man och har det lite småtråkigt. Ensamt helt enkelt, och jag är inte sådan som kan gå ut och sätta mig själv på typ restaurang eller pub. Utan det blir jobb, jobb, promenad och sedan att uggla på hotellrummet, som nu då. Ozzy är på pensionat (min mamma som brukar ha hundarna är i Argentina på semester) och Tux är med husse på jobbet. Det är första gången som någon hund är med på husses jobb men det går tydligen kanon och husses kollegor verka gilla att Tux där och Tux sköter sig alla tiders. Nu tänkte jag fördriva tiden innan jag kryper ned med min superba deckare i sängen med att prata referenstider. Jag har i huvudet skrivit väldigt många inlägg som nog bör stanna just i huvudet, får passa min mycket vassa tunga och för att inte prata om hur det blir när jag skriver.

Fast först tänkte jag säga att jag tycker att det är kanon att FCI rekommenderar att man inte skall använda den nya kombinationen (läste hos Anna, pudelbus). Fattar faktiskt inte hur de tänkte, ffa drabbas small mest. En enkel uträkning, vid ett normal språng hoppar hunden av vid ungefär samma avstånd framför hindret som det är högt och landar oxå på samma avstånd bakom. Om det går fortare så hoppar den längre och ifrån och landar längre bak, dvs flackar ut. Smallhundarna har 2 meter mellan i sin kombination. Hundarna kommer ha 1 m till cirka 1.20 m på sig till avsprångspunkten och detta är ett väldigt kort avstånd för ett galoppsprång och väldigt långt ifrån för att studsa. Vet inte riktigt hur de har tänkt, om de ens har satt sig ned och räknat på det hela. Dessutom, är det ett förbaskat tråkigt hinder då det inte kräver någon handling utan man måste liksom vänta ut hunden tills den har hoppat färdigt. Sedan har förstås ytterligare en sak jag vill säga och det är att FCI har inte alltid rätt och att följa FCI-reglerna blint eller ens halvblint är inget vi skall eftertrakta.

Refenstiderna…

Det enda argument jag har kunnat hitta för att vi skall skärpa referenstiderna är att vi skall få fram snabbare hundar. Personligen tycker jag inte håller, jag tror helt enkelt inte att man får snabbare hundar genom skärpta referenstider.

Jag tror man får snabbare hundar genom bra träning.

Inte heller tror jag att träningen blir bättre för att man skärper referenstiderna, tvärtom!

För det första kan jag säga att jag ofta refererar till referenstider som jag har upplevt i klass 3. I klass 1 har referenstiderna ofta varit väldigt generösa, vilket är lite paradoxalt om man vill få fram snabba hundar. För det är ju lite sent att sända ut den signalen i klass 3.

Sedan är det en fråga om vilken funktion man tycker att referenstiden skall ha, om det är en tid som skall slå ut medelsnabba hundar eller om det är en tid som reglerar så att ingen kan gå in och verkligen ‘safe-köra’ för att få en nolla. Det är så jag ser på tiden, det har jag väl antagligen med från hästtiden, det är en tid som reglerar att de som startar sist inte skall gå och ta hur mycket tid på sig som helst för att få en nolla på hinder och därmed kanske få en framskjuten placering pga få felfria hundar.

Orsaken till att jag engagerar mig i referenstiderna är att jag vill att så många hundägare som möjligt skall aktivera sig med sin hund. Givetvis måste inte alla hålla på med agility men jag tycker att de som finner glädje i att träna sin hund i agility skall känna sig välkomna i sporten, även på tävlingsbanan. Så punkt ett är alltså att jag tycker att det är fantastiskt att träna och tävla med hundar och jag vill att fler skall uppleva detta.

Punkt två, jag tror att genom att ha en stor bred i en sport så får man  en topp. Dessutom får toppen dessutom en mycket stabilare grund att stå på genom att man rör sig med helt andra ekonomiska förutsättningar. Jag har kollat lite på nationer som Finland och Schweiz som helt klart är grymt framgångsrika i agility och en sak verkar rätt tydlig för mig – de har bredd. Både Finland och Schweiz har enormt mycket tävlingar vilket signalerar att de har många tävlande.

Med en snäv referenstid tror jag folk (bredden) tappar motivationen till agility, de kanske tränar på hobbybasis men tävla – ja, det är inte lönt eftersom hunden ändå inte räcker till. Och visst kan man säga till folket att de skall åka hem och träna mer…men det fungerar enbart de gånger personen ifråga antingen själv får fart på hunden samt att hunden fysiskt faktiskt klarar av att springa fortare. Till alla andra kan vi säga att tyvärr vill tävla så kan du se dig i stjärnorna efter en nolla.

Att träna motivation är ofta svårt, många hundar är svårtmotiverade och många som kommer till agilityn har inte speciellt stora kunskaper om hundträning. SBKs utbildning av agilityinstruktörer räcker knappast till och fortbildningen är totalt obefintlig. Sedan har vi alla de hundar som inte har den optimala fysiken för göra dom riktigt snabba, skall direkt deklarera för dessa ekipage att när du kommer till klass 3 kan du lägga av för hur bra din hund än är så kommer den aldrig klara av referenstiden?

Jag är inte heller speciellt rädd för att det skall gå inflation i agilitychampions. För det första tror jag att folk lätt överskattar hur lätt det är att bli agilitychampion och hur många agilitychampions vi har. Orsaken till att jag tror folk överskattar är att vi rör oss i en väldigt snäv krets av vänner och där har de allra flesta hundar som är agilitychampions och deras hund nummer 2 och 3 blir champion snabbt. Men om man försöker kolla runt lite utanför sin vanliga agilitykrets så tror jag man upptäcker att det finns många som får kämpa många år för att få hunden till champion och att det är många hundar som aldrig blir det. Om jag råkar få tid över någon sen natt så skall jag banne mig räkna efter med Årets Agilityhund som utgångspunkt.

Min ståndpunkt är således, vill man få fram snabba hundar måste vi utveckla utbildningen av instruktörerna, få fram en fortbildning för färdig instruktörer samt skapa ett brett intresse för agilityträning och agilitytävling.

Sist men inte minst hoppas jag att mina klubbkompisar har haft en utvecklande kväll i Vappus händer.

Hej från ett regnigt Isle of Man!

Hej,
Jag vet inte om ditt inlägg avspeglar synen på mig/oss som inte delar din syn på referenstider eller om det skall tolkas som något sorts kåseri (över vad eller vem då)? Det hade tillfört debatten så mycket mer om du hade presenterat fakta, argument istället för att göra dig löjlig över andra personer. Det är enbart kränkande och för den illvilliga kan man ju säga att det kanske avspeglar dig som person. Nu är jag inte illvillig däremot tycker jag att det var ett tarvligt inlägg som visade på extremt dålig argumentation, faktiskt riktigt pinsamt.

Mitt svar kommer du enbart få när folk kommer skvallra och det är jag rätt övertygad om att de kommer göra. Tyvärr tror jag inte du kommer förstå hur kränkande sådana inlägg är för i sådant fall hade du inte skrivit det.

/från lalaland där alla är en stor familj utan några som helst ambitioner

lalalalalalalalalalalalalalalalalalalalala……………………

Okej, hon är proffs (dvs försörjer sig på hundträning) och som proffs bör man ju faktiskt vara snäppet värre än amatörerna . Och nog är fröken Trkman duktig: http://www.youtube.com/watch?v=QS9d2Q1_jHM

Det var ju en hel del diskussioner kring tränare, deras resultat och hur mycket de tar betalt innan Susan-kursen. Jag tyckte som sagt att den diskussionen var riktigt otrevlig och nu så här i efterhand blir jag bara riktigt irriterad när jag tänker på den. Dock brukar jag ofta fundera på frågan om det är viktigt att instruktören har tävlingsresultat att visa upp. Det är ingen lätt fråga, för jag tycker att det är viktigt att instruktören tävlar då en hel del problem som dyker upp kommer ofta som följd av tävlandet. Om instruktören inte har någon erfarenhet eller kunskap inom det så är det en brist. Sedan kan jag mycket väl tänka mig att man som instruktör kan vara mycket kompetent genom att man har ‘öga’ för vad som brister och/eller har goda teoretiska kunskaper utan att man själv är aktiv tävlingsförare. Vilket fall som helst tycks Sylvia kombinera mycket att det man söker, duktig på att träna hund oavsett om det är agility eller något annat, god teoretisk kunskap och grymma tävlingsresultat.

Tux och jag har tävlat i Vallensbäck i Danmark idag. Det har gått lite upp och ned men jag är rätt nöjd, överlag.

Började med Agility 3 och de första 11 hindren gick SUPERbra, sedan tappade jag honom lite i en sväng och sedan tappade jag honom mycket i ytterligare en sväng och till sist fick vi en rivning då Tux slirade lite på mattan, pga att jag tappade honom i ovan nämnda svängar. Kontaktfälten var perfekta så jag hängde väl inte så mycket läpp över rivningen. Det var länge sedan vi sprang på matta och Tux anpassade väl sig inte riktigt. Det visade sig att han faktiskt behövde ytterligare lopp för att komma i fas med mattan.

Nästa lopp var hopp öppen där man hade 2 chanser på samma bana! Riktigt rolig idé, vet att några svenska klubbar har haft revanschen men detta gick till så att man sprang samma bana 2 gånger där bästa resultat räknades. Ett sätt att spara tid och priser som är skoj för oss tävlande. Det är rätt ofta som man vill gå in och göra det har gjort fel. Efter fösta omgången erbjöds de som ville att komma in och gå banan i 8 min, sedan körde man hela klassen igen med samma startordning. Första gången ut rev Tux två hinder men hade mycket bra tid, den ena rivningen såg jag inte riktigt vad som hände men jag tror han helt enkelt kom för nära och hann inte upp och det gick väldigt fort efter en lång lead out. Efter det hoppade han för snävt så han slog i huvudet i ett stöd med rivning som följd.

Hopp öppen, röd fyrkant lead out 1 och blå frykant lead out 2.

Andra försöket gick bättre för Tux, dock pajjade jag mitt knä. Jag ändrade två saker, något kortare lead out och sedan tog jag ut två framförbyten istället för att göra serpentin 9, 10 och 11. Det var 10 Tux nockade med med huvudet då han hoppade så tight mot stöde, därav tog jag ut framförbytena. Jag vrickade foten när jag skulle svänga 5 till 6 och mitt knä wobblade till. Jag förlorade lite tid för jag hoppade lite på ett ben och haltade några steg så jag hade ändå aldrig hunnit en serpentin tror jag. Vilket fall räckte tiden till en andra plats efter Peter Crone med Tempo (Emenem), Peter blev även trea med sin hund Max. Jag var nöjd med det, speciellt som det mycket väl kunde ha slutat med att jag inte kunde springa något mer den dagen. Fick för den delen tips av en kille där att jag inte skulle springa med löpskor då de är lätta att vricka fötterna i, de är ostabila i sidled. Får väl ta tag i det där med skor någon dag..

I hopp 3 var en trevlig bana med ett riktigt låååååångt upplopp, något som de danska hundarna gör så bra. Upploppet var över hela diagonalen och över 6 hinder. Tux och jag nollade och hamnade 2:a igen. Loppet var bra men inte super, vi tappade lite i två svängar och framför allt drar Tux inte på som de danska hundarna. Jag tappar mycket där. Jag har inte heller tränat upplopp då det är något som ytterst sällan existerar på svenska banor, TRIST! Certet gick till hunden som vann, det var 2-3 tiondelar mellan men det känns verkligen helt okej att det inte blev något cert då loppet kändes sisådär. Jag skall vilket fall träna upplopp med Tux så jag får tillbaka släppet som sakta men säkert har jobbats bort.

2 andra placeringar på de lopp som jag troligen är minst nöjd med, så kan det vara. Knäet repar sig säkerligen, dessutom blir det ingen agility på två veckor nu då jag åker till Isle of Man på onsdag morgon och är borta till den 30/11.

Bloopers från VM: http://smoothmovesagility.com/index.php?option=com_content&task=view&id=85&Itemid=113

I morse när jag gick morgonpromenad och var sådär lagom mosig som man är när man inte riktigt har vaknat mötte vi en gris! Vi gick där på cykelvägen och solen hade inte riktigt gått upp så det var väl inte direkt ljust. Jag började närma mig en minnesplats (en person som avled då han körde in sin moped i en parkerad lastbil) och jag brukar alltid kalla på Tux för att han inte skall klampa in där. Precis bortom minnesplatsen som jag vid första anblicken liknade Tux (förlåt Tux ) men som jag nästan direkt upptäckte var alldeles för tjock för att vara Tux. Tog ett par steg till innan jag fattade ett det var en gris, ett hängbukssvin. Försökte lokalisera om det fanns någon annan på cykelvägen som  kunde tänkas äga grisen men det var helt öde och tyst.  Grisen åt  fallfrukt från ett äppelträd och verkade nöjd med läget. Tux vågade sig fram för att kolla in grisen men det gillade inte grisen alls utan började grymta åt Tux som retirerade.

Jag stod en bra stund och funderade på om jag skulle lämna grisen där eller om jag skulle försöka hitta någon ägare. Efter några minuter hör jag en mansröst en bit ifrån ropa Piggy, PIGGY!!

Från söndagens och måndagens träning….
Tux är komplett överladdad, vet inte vad jag skall göra med honom. Det blir nog bra att han får lite semester när jag är borta så kanske han coolar ned lite. När han arbetar är det väl okej men så fort något blir fel eller nått i den stilen blir han helt spritt språngande galen och börjar gapa. Noll och obefintligt tålamod har han och tyvärr är mitt tålamod lika obefintligt, suck. Jag har utvecklat allvarlig och akut allergi mot ljud.

En sliten mattes önskelista:
Snälla lilla tomten ge mig en liten nätt Kelpie som är tyst när man skall vänta, som är på G när det är jobb men inte totalt galen, som inte far iväg i ett illtjut så fort han får chansen och sedan i bästa fall börjar fundera på vad det var matte pekade på. Framför allt önskar jag mig en liten Kelpie som släpper kampleksakerna så jag slipper montera loss dom ur munnen på honom. Åh, jag vet att allt detta är upp till mig men att önska och drömma är fritt! ;o).

I söndags började jag med lite fritt följ och gå runt rutan. Det gick väl rätt okej, lite hummanden när han skall vända på stället och backa. Försökte med att göra om när han lät men jag vet inte riktigt om han fattar och jag känner att dessutom att det stressar mig lite. Men på det hela taget gick det väl bra.

Sedan blev det agilityträning. Jag har kollat Jenny Damms DVDer och var sugen på testa några av de kombinationer hon använder sig av. Vi körde denna:

Om någon nu blir upprörd över att jag lägger ut Jennys banor så kan jag säga att de ligger på nätet
redan, däremot får man köpa Jennys DVDer för att se hur hon vill att man skall lösa övningen.

Orsaken till att jag valde denna övning var att jag var tvungen att köra bakombyten på ett ställe som dessutom skulle vara ett bakombyte som skulle klassas som svårt för mig. Egentligen är hela passagen efter A:et fram till tunneln, 11, ett pest avsnitt för mig. Rädsla nummer ett är 7 till 8 där jag hade varit rädd för att Tux skulle flyta ut i svängen. Rädsla nummer 2 är då bakombytet för att få in dom i tunneln, just sådär svårt när Tux har fått upp hög fart är bara pestigt.

Första lösningen var skitkass, jag tänkte att jag aldrig hinner runt A:et så jag måste göra ett framförbyte mellan A:et (6) och nummer 7. Svängen 7 till 8 blev så himla kass. När jag upptäckte att jag hade rätt mycket tid att förflytta mig medan Tux gjorde 4-6 så valde jag andra sidan av A:et och sprang diagonalt mot 7:an och då blev svängen till 8:an mycket bättre. Konstigt egentligen, fattar nog inte riktigt varför han läser av det bättre? Det enda jag kan komma på är att när jag gör framförbytet blir jag kanske lite stillastående när jag släpper honom från A:et och fram till det att han tar sjuan. Medan när jag kommer på andra sidan börjar jag bromsa så fort han har låst på 7.an..

Bakombytet till tunneln, 11, blev rätt bra när jag uppmärksammar honom på att vi skall byta. Jag är ju lite lätt paralyserad och känner att jag istället för att arbeta hela vägen genom bytet gärna bara blir ståendes och tittandes på honom tills jag byter. Måste verkligen försöka tänka på det där, Tux är inte så oäven om han får chansen.

Under måndagen körde jag 6 till 11 igen och då gick det ännu bättre för då var jag säkrare på min sak. Sedan jobbade jag vidare på att befästa mitt ‘trampa om och hoppa av nära inpå hindret’-kommando. När jag har bom som stöd fungerar det riktigt bra, tror han bara missade en gång igår trots att han hade lång raksträcka innan och hög fart. Jag varierade min position, min fart framåt osv. Måste försöka lägga en upp en plan för att ta bort bommen utan att förlora det vi har jobbat upp. Jag har någon gång försökt plocka bort bommen men då har jag glömt att backa tillbaka till lättare situationer utan gått direkt till utan bom och mycket fart framåt men det blir inte speciellt pedagogiskt.

Tux med den norska apporten, greppet saknar tyvärr en del..

Grepp var det ja!

Tux tränar freestylemooooves..

Fick en utmaning av Mari att skriva sju sanningar om mig själv, hmm, sanningar och sanningar, sådant beror nog på vem som säger det…:o)

¤ Skeptisk akademiker, på gott och ont. Med det menar jag att jag vill ha belägg för olika påståenden och de måste följa logiskt resonemang. Jag är otroligt skeptiskt till sådant som det inte finns belägg för inom forskning. För att ta ett exempel, hund/hästpratare, humbug om någon frågar mig. Överhuvudtaget tycker jag att det finns en hel del riktiga kvacksalvare inom equi/hundterapeut och kiropraktor branchen. Ja, denna skepsis gäller förstås inte bara inom ovanstående branscher utan generellt, dock håller jag väldigt ofta tyst istället för att ifrågasätta.

¤ Jag har blivit feg med åren eller kanske normal? Som liten och rätt långt upp i åren var jag totalt orädd för det mesta. Kastade mig upp på vilka hästar som helst, ut på vilka fälttävlansbanor som helst, ned för vilka slalombackar som helst, körde bil galet fort och så vidare. Numera tänker jag mig för både en och två gånger, satan jag börjar bli gammal…:o(

¤ Skulle nog kunna leva på kakor, godis, bakelser och tårtor om jag bara fick! Mat är mer av ett nödvändigt ont men godis och kakor är gott.

¤ Tävlingsmänniska på mitt vis! Vinna är inte det viktigaste för mig, det är mycket viktigare för mig att jaga det perfekta samspelet eller hur man nu skall säga. Därför händer det att jag kan känna mig rätt missnöjd fast jag har vunnit. Överhuvudtaget är att nå så långt jag kan när det gäller samarbete mellan mig och min hund en verkligt stor drivkraft för mig, väldigt mycket större än eventuella tävlingsframgångar.

¤ Hade lätt kunnat bli världens överliggare. Det är mycket möjligt att om jag skulle bli eknomiskt oberoende så hade jag spenderat min vardag med att plugga. Vad som helst går bra, det mesta är skoj. Jag gillar att vara student och jag gillar att plugga. Hade väldigt svårt att lämna universitet och tittar ofta efter diverse kurser som jag skulle kunna gå.

¤ Jag tycker att moral och etik är väldigt intressant. Inte bara att veta vart jag står i enskilda frågor utan även hur andra resonerar. Älskar moraltestet på P3 och tycker att Bengt Brülde har många intressanta poänger att komma med. Jag blir ofta mycket förvånad över hur lite många högt uppsatta politiker har på fötterna, argumentationen är ibland så dålig att man bara tappar hakan. En fråga som oftast ställs under moraltestet är om det är okej att äta kött även om man misstänker att djuren lider under själva slakten. Ätandet av kött är en ganska komplex fråga om man väger in alla aspekter och det är ytterst få som har någon som helst vettig argumentation. Ofta får man höra att vi har alltid ätit kött så därför kan man inte ändra på det, precis som om det skulle göra det moraliskt riktigt. Vojne, säger jag bara.  Man kan lyssna på en del gamla moraltest här: http://www.sr.se/cgi-bin/p3/programsidor/artikel.asp?ProgramID=1652&Artikel=714683

¤ Jag har grymt dålig självkänsla. Jag lekte med tanken att jag skulle ändra denna utmaning till att skriva sju saker som jag är bra på och det sket sig direkt, kunde inte komma på en ända sak! Vilket skämt..

Utmana andra då, det jag hatar mest för det är alltid så svårt att hitta några som inte är utmanade. Nu tänkte jag vi skulle få veta sanningen om kelpiefolket Sofia med Casey, Catrin med Härja, Petra med Lira och Louise med Nemi.

Skulle skriva om min helg men min dator har fått spunk så det får bli någon annan gång för annars riskerar jag att mista allt jag har skrivit.

Höll på glömma min polare Bush:
”The most important thing is for us to find Osama bin Laden. It is our number one priority and we will not rest until we find him.” –Washington, D.C., Sept. 13, 2001

”I don’t know where bin Laden is. I have no idea and really don’t care. It’s not that important. It’s not our priority.” –Washington, D.C., March 13, 2002

Måste bara fortsätta att gnälla lite. Jag tycker att det är så synd att landslagsuttagningarna ligger samtidigt som European Open 2008. EO går i Tyskland nästa år och det är för mig ungefär samma avstånd som till Karlstad där det är landslaguttagningar.  Förutom att Storbritannien väljer att satsa på EO nästa år så verkar det som både Kanada och USA tänker sig att skicka lag dit. Jag har varit sugen på EO flera år men det har krockat med något viktigt eller varit väldigt långt borta. Nu är det vilket fall inte så långt borta och jag funderar faktiskt lite på att skita i landslaget och satsa på EO istället! Det är svårt att komma med till landslaget, båda uttagningarna ligger väldigt långt borta för oss i södra Sverige och till EO borde jag väl ha större chans att komma med (fler platser o färre sökande misstänker jag). Tål att funderas på, helt klart.

Håller tummarna för alla agility-svenskar i Finland för övrigt!

( (

Det gick inge bra för oss och jag känner mig bara så hängig. Jag skulle försöka köra lite budföring med Tux om utifall att…Tux har alltid haft svårt att fatta budföringen trots att det känns som ett rätt lätt moment eller vad man nu skall säga. Kan inte sätt fingret på vad det är men han fattar verkligen inte poängen med att springa till någon annan när allt skoj är hos matte ändå. Fast jag vet egenligen inte vad som är orsaken. Han fattar att han skall springa men har grymt svårt att förstå vart han skall springa, om inte mottagaren typ är jättetydlig med att det är hit du skall annars kan han antingen springa och ställa sig någon annanstans eller så gapskäller han i frustration. Detta trots att han kan ha varit uppe och fått belöning precis. Inte är det lättare åt andra hållet heller utan han är lika förvirrad. Ibland får jag verkligen känslan av att han tror att det är något superkomplicerat så han liksom missar att det inte är mer än att springa fram och tillbaka. Att han inte ser skogen för alla träden, eller nått i den stilen…..Idag blev han så stressad att han gjorde riktiga överslagshandlingar, sprang och tog en agilitybom och skulle iväg och hälsa på ett barn mitt under träningen (ngt som han skulle kunna göra när han är fri men inte när han jobbar). Jag har provat korta avstånd och längre avstånd och det är svårt hur vi än gör. Otroligt märkligt är det och jag blir så frustrerad själv. Nu är det inte så att jag har tränat det massor för varje gång jag börjar stöter jag på dessa problem och så orkar jag inte riktigt jobba igenom dom, mest för att jag behöver en person som hjälper mig.

Mer depp då
Det där gula kortet har verkligen satt sig på hjärnan och jag börjar känna mig lite stressad. Att jag måste få honom att tagga ned lite är helt klart men nu börjar jag stressa om att det kommer bli mer ljud och att jag inte kommer kunna tävla mer lydnad med honom. Detta gör att jag blir ännu mer frustrerad och känner att jag blir lätt irriterad när han piper lite. Inte bra helt enkelt. Saken är att jag har inte brytt mig så mycket om dom där små lätena innan, jag har nästan tyckt att det är lite sött. Tänk så snabbt det kan svänga, nu stressar det mig som fasiken. Eller rättare sagt, jag är lite stressad för att jag märker att Tux är lite väl uppe i varv när vi tränar lydnad. Han trycker på och kan inte koppla av om jag gör något annat och när jag berömmer honom så ser jag hur han nästan skakar av spänning då han förväntar sig att det skall kampas eller att bollen kommer. Sen kommer ljuden ovan på som grädde på moset.

Dessutom tyckte jag att han borde ha fattat (han är ju så intelligent ) att det är mindre av kamp- och bollvaran numera. Att jag bara har tränat en gång spelar mindre roll, han borde väl förstå, jag har ju tänkt på detta hela gårdagen och idag….får kanske ge det några till dagar.

Allra mest känner jag mig depp för att jag har blivit irriterad på Tux flera gånger idag, irriterad för att han gapar när han blir frustrerad, irriterad för att jag är så kass på att träna och att jag alltid är ute i sista minuten, irriterad för att jag låter en surkartsdomare sätta griller i mitt huvud. Inget av detta är ju hans fel och nu sitter jag här med mitt sketna dåliga samvete. (

Kvällens läskigaste
Min största skräck när det gäller hundarna är att de skall bli attackerade av annan hund, framför allt är jag rädd för större hundar så som rottweiler, amstaff, pitbulls och pitbull-look-a-likes. Jag är fullt medveten om att detta troligen är mycket fördomsfullt. När det gäller amstaff och pitbulls så är det faktiskt framförallt att de är terriers och när en terrier tänder så kan vad som helst hända. Idag när vi skulle gå av våra hundar kom en amstaff eller vad det nu var fram till mig och hundarna. Jag såg den inte förrän den började öka farten mot Tux. Jag blev verkligen skiträdd då den visserligen inte så arg ut men dominant. Det såg ut som den var på väg att lägga hakan på ryggen på Tux och då hade Tux fräst i från och sedan vet man inte vad som hade hänt, jag har som sagt respekt för terriers. Tack och lov vek den av när skrek, fast mest tror jag att den blev distraherad av Martinas hundar. Sedan gick den vidare till en tredje person innan ägaren bemödade sig att ta hand om sin hund. Jag blev verkligen skiträdd för att något skulle hända, sedan den där leonbergen släpade iväg med Tux ute på fältet så har jag insett hur maktlös man är när det smäller. Normalt så håller jag alltid koll för att försöka undvika sådana här situationer men idag var det mörkt och dessutom oväntat så jag såg inte ens hunden förrän den var nära. Läskigt! Hade det varit ute på planen hade jag varit mer förberedd och dessutom hade Tux varit lös vilket gör att han hade kunnat gå undan.

Ibland är det tur att folk inte ser och inte fattar vad man håller på med. Igår efter träningen hände en sak som får mig att fundera om det verkligen står rätt till här i hjärnkontoret. Jag hade tränat färdigt med Tux och skulle gå den vanliga ‘gå-av-svängen’. Jag går till bilen för att hämta Ozzy, det var som sagt inte så käckt väder då det blåste kallt så han väntade i bilen medan Tux var ute och tränade. Jag öppnar bilen och tar Ozzys koppel och säger varsågod till honom. Jag stänger och låser bilen och går iväg. Jag går där och funderar på träningen och håller koll på Tux som är lös. När jag har kommit en ganska bra bit på promenaden ser jag att det springer en JR på planen och tänker att det är en av de hundar som kom när jag gick därifrån. Jag går en liten bit till och så vänder jag mig om för att kolla på Tux. Då ser jag att jag inte har någon hund i kopplet, det är liksom bara en sele som släpar efter mig! Hunden på planen är med andra ord Ozzy…

Jag vill gärna skylla min tankspriddhet på att jag har mycket att göra men jag vet inte jag…

Dagens Bush: ”See, free nations are peaceful nations. Free nations don’t attack each other. Free nations don’t develop weapons of mass destruction.” —Milwaukee, Wis., Oct. 3, 2003

High five to that Busken!