Mycket fikande denna helg, inte så bra men himla gott .

Fredag – då var de tre M:n (Mette, Martina och Emelie) ute och gick milen i Bokskogen. Det är alltid nyttigt, gillar den slingan. Sedan fick Martina se mästerdokumentären Plötsligt i Vinslöv…. Otroligt rolig, bekräftar alla mina hemska fördomar om skånska landsortshålor.

Lördag – upp och tränade lydnad hela förmiddagen. Jag hade med mig Ipoden och lyssnade på musik samtidigt. Det var rätt najs, kunde koncentrera mig bra och blev inte störd av andra kurser. Tyckte nog att Tux märkte av min ökade koncentration och gick bättre. Mycket var himla bra, vi körde igenom alla moment i eliten utom vittringen och platsliggningen. Mindre bra är fortfarande inkallningen men den är som den alltid har varit…Sämre än normalt var fjärren så den måste jag ta tag i pronto. Han tänkte väldigt mycket framåt och tassade både lite här och lite där. Jag har helt klart varit slarvig med kriterierna och så har jag nog belönat mycket framåt. *suck* Helt plötsligt blev jag sugen att gå lydnadskurs och få lite hjälp men jag vet inte för vem.

Sen bar det av på dop och kakkalas..yummie!

Sedan startade del ett av projekt perfekta kampleksaken till Tux. Det innebar att jag åkte till Hornbach och köpte rep och sedan till IKEA och köpte fleece. Tux drar grymt mycket, lägger all tyngd och kraft i kampen och det gör helt enkelt ont att hålla i leksakerna. Dessutom går de lätt sönder, handtagen brukar aldrig hålla. Sedan vill jag att kampleksaken skall ha en viss längd för det är jobbigt att vara böjd när han drar så in i norden. När jag hittade en hemsida med knutar på så tänkte jag skulle se om jag inte kunde tillverka kampleksaker till mig och Tux själv…men än så länge har jag bara kommit till del ett då, införskaffandet av material.

Söndag – mitt på dagen åkte jag och hundarna ut till Vomb och så la jag ett cirka 1000 meter långt spår i skogen till Tux. 7 apporter, flera vinklar och korsande över väg x2. Hundarna fick en promenad i skogen på en och halv timme innan vi gick spåret. Tux löste spåret finemang. I skogen känns han säker, jag hade önskat att han kunde gå lite långsammare. Det är jobbigt att hålla emot, han är stark och drar nästan omkull mig om jag inte hänger med. Nu skall jag försöka få till några spår på åker/äng framöver och sedan lägger jag nog ned spåret över vintern. Jag är fjärde reserv i Åhus den 10 november. De har rätt många spår så kanske, kanske men samtidigt har jag grymt svårt att tagga igång då det ändå har 4 hundar som skall falla bort för att jag skulle komma. Det enda som får mig att åtminstone försöka lite är det vore ju så snopet om de ringer kvällen innan och så kan jag inte tävla för att jag inte har tränat. Funderar faktiskt på att lägga ned spåret helt för det är så trist att alltid vara själv, att inte komma med. Hade jag haft någonstans att valla så hade jag nog roat mig med det ett tag istället, nu har jag inte det så vi får se helt enkelt.

Därefter blev det en kortare tur till klubben men lite, lite agilityträning. Jag jobbade Tux på hans ‘dig-kommando’ och det börjar bli riktigt bra. Sedan jag började använda den där speed bumpen så har han fått riktig kläm på det hela. Nu har jag själva bumpen bara ibland och så byter jag ut mot vanlig bom där kriteriet är att han skall trampa innanför. Han är riktigt duktig! Han är mycket snabbare i tassarna än vad jag har trott dessutom. Jag gillar hundar (och hästar) som har mycket klipp i frambenen och har väl inte tyckt att Tux har det men det kanske mer beror på att han sällan hoppar så att jag ser det. Nu när jag ber honom mer aktivt om att trampa om och hoppa av nära så ser jag att han är riktigt snabb i framtassarna. Jag trodde inte heller innan att vi skulle komma så långt som vi har kommit med denna övningen. Det är helt klart så att när Tux fick lite mer hjälp att reglera steglängden så började poletten trilla ned.

Ozzy fick träna kontaktfältshindren med mycket belöning på kontakfälten. Det är en bra övning säger Ozzy.

Innan hemfärd blev det Espresso House fika på Ilva iförd gummistövlar och byxor med tassavtryck. Man känner sig inte alls dum bland alla piffiga människor.

Nu skall ingen tro att det var slut på fikandet här, för Robert och jag lyckades även fika lite kladdkaka på kvällen. Vart skall detta sluta? Det får nog bli många varv på milen i denna vecka.

Och så var de där sex underliga sakerna med Slusken, det mest underliga är väl kanske att han kallas för Slusk, annars är han inte så underlig. Men här är väl lite personlig fakta kring Tux:

1. Tux är väldens solstråle på morgonen. Att ligga och dra sig finns inte i hans värld, helst borde alla gå upp klockan 5, 365 dagar om året. Han blir helt utom sig när man väl går upp och det kan vara lite lätt jobbigt, helt omöjligt att smyga upp kan jag säga.

2. Tux har tagit det här med att vara lik räv mer än bokstavligt då han jagar sork precis som en räv. Stora skutt när han dyker på sorkarna. Det har hänt mer än gång att han drar ned mig i ett dike när vi promenerar och han hör sork och skall jaga. Tror att han hade klarat sig rätt bra i det vilda.

3. Tux älskar barn. Det finns inget så ljuvligt som barn, att bara höra barnröster gör att han blir alldeles kollrig i kroppen.

4. Tux kallas även för slickepott för han tar alla chanser att slickas, han kan slicka på vem som helst som har lite bar hud och han kan hålla på hur länge som helst om ingen stoppar honom.

5. Tux drömmer intensivt. Han morrar, skäller, driver, hummar, piper och benen går. Detta göra han flera gånger om dagen, oftast varje dag.

6. Tux tycker om att slå sig själv i huvudet med kampleksakerna, det går oxå bra att släpa på dom och samtidigt titta på dom när man springer. Det har hänt mer än en gång att han sprungit in i saker för att han varit så absorberad av att titta på leksaken som han själv släpar på. Han leker mycket gärna själv och kan hålla på läääänge med det.

Idag var kiropraktorn Marianna Bendixen på klubben och i sista sekund bokade jag tid för Tux. Det var ett mycket plötsligt infall då jag blev så orolig när jag hörde om alla möjliga krämpor och jag kände direkt här kommer vi inte få sinnesro om inte jag oxå går in där. Är man hundhypokondriker så är man liksom….Ilfart till bankomaten och sedan tillbaka till klubben.

Först tyckte Marianna att Tux avlastade vänster fram och då slog mattes hjärta en stor volt i bröstkorgen. Sedan kollade hon igenom honom med värmekamera. Den visade att Tux över lag såg väldigt fin ut. Han var lite varm över revbenen och hon undrade om hade landat i något hinder eller så men det har han ju inte däremot är han väldigt vårdslös med sig själv så han bumpar in i saker med jämna mellanrum. Men det var inte så farligt. Sedan var han lite, lite varmare på vänster sida vid höften. Han var lite sned tyckte Marianna men inte speciellt mycket, hon rättade till honom. Hon trodde att han hade vridit sig lite när han typ har gått omkull eller något i den stilen. Tux gick faktiskt omkull två gånger tidigare i höstas, då när jag hade mitt senaste anfall av hundhypokondri….Marianna tyckte att den största faran med Tux var väl att han inte var så petig med sig själv och det kan jag hålla med om. Enda gången han är mycket noga med sig själv är om någon människa skall gör något som kan göra ont, det ÄR fruktansvärt!!!! Mycket känslig på den punkten, sen kan han gå ut och springa in i en cementvägg själv utan vara besvärad….

Summa sumarum tyckte hon att Tux var mycket fin, bra musklad, bra hull, fin päls och det var väl bara att tuta och köra!

Sedan blev det flams och trams på Hai! och jag äter fortfarande inte sushi, däremot har jag en jäkla koll på Malmös sushi restauranger. Märkligt….kanske vill jag försöka vara trendig och inne ändå?

Hundträning är materialsport! Ju mer onödiga  prylar man har, ju mer orörda leksaker som ligger och skräpar i lådor och i bilen desto bättre hundtränare är man. Nu har jag av en händelse bara slagit till på en Hit It Board, en av dom sakerna som man bara måste ha för att lyckas! Och jag är lika uppåt som vanligt när jag har satt sprätt på lite pengar, vad är det med shoppandet som gör en på så bra humör?

http://www.cleanrun.com/index.cfm?fuseaction=product.display&Product_ID=1332&ParentCat=133

En bra dag, lite lagom lugn med hundträning och hundpromenad i sol. Me like…

Idag var det dax för den fjärde VM-banan och det vore att ljuga om jag säger att det gick så bra. Det var inte så illa som i torsdags men inte bra heller. Det är bara att inse att Tux och jag är inte helt i sync i nuläget. Det har nog varit för mycket annat i mitt huvud.

Vilket fall som helst så testade vi att både ta till vänster och till höger om trean. Spontant, eller nja jag hade ju sett en hel del hundar på VM så var nog rätt färgad, att Tux skulle svänga vänster efter 3:an då det ger en kortare väg (ca 1,5 m) samt att jag trodde att vinkeln över 4:an skulle bli bättre. Tux läste väl av det hela okej åt det hållet, jag har inget att anmärka på egentligen. Sedan testade jag med en L.O.P (lead out pivot, inkallning med framförbyten) där jag var placerad vid bortre stödet vid 3:an. Linjen 1 till 4 kunde inte bli tajtare, helt klart en tydligare linje för Tux. Och jag måste erkänna att han kom inte så diagonalt som jag hade trott innan över fyran. Nu mätte vi inte tiderna men nu så här efterhand så vet i gudarna om inte det senare alternativet var bättre, vägarna fram till 4:an var så slimmade de kunde bli. 

Sen lämnade jag i slalom och gjorde framförbyte mellan 7 och 8, ytterligare ett framförbyte mellan 11 och 12. Vägen mellan oxern och tunnelingång, 14-15 blev klart bättre när jag lämnade ännu mer vid den andra tunneln, 13, och sprang upp för att göra ett framförbyte vid ingången 15.

Ozzy han bara nollar och nollar han.

****************

C.R.A.P var dagens rubrik, continuoulsy reinforcing ambiguous performances (från Susan Gs seminarium) det vill säga kontinuerligt belöna tveksamma/otydliga  prestationer.

Jo, jag tänker mig att hundens medfödda mentalitet är själva utgångspunkten där vi helt enkelt startar i olika lägen. Jag tror inte heller att alla hundar går att få sådär superheta på grund av deras mentalitet men i de fall som jag tänker på så lämnar hundarna en känsla av att det finns mer det är bara vi som inte hittat spakarna. Ett fall är det till och med så att hunden visar mer i en annan gren så där vet jag att det finns mer.

Fysiken, helt klart är den mycket viktig och ack så lätt att glömma bort.

Ruff Love tror jag absolut på, det som jag ibland har upplevt är att det är ett känsligt kapitel. Jag har vid ett par tillfällen upplevt att folk tar lite illa vid sig när man tar upp saken till diskussion, lite som att de tycker att man trampar in i deras privatliv. Det känns vilket fall som helst att man kan inte som instruktör trycka på om Ruff Love även om man kanske tror att det hade varit bra för hunden.

Men en sak som slog mig idag var att man ofta i agilityn är väldigt tolerant med saker man inte vill ha så länge det inte gäller hoppade kontaktfält, ibland även där. Om man nu liknar halvdan fart med halvslött frittfölj där hunden då och då halkade ett halvt steg bakom och dylikt. Det hade de många inte släppt igenom utan istället hade man gått tillbaka (jag hade vilket fall) och sett till att min hund hänger på. I agilityn händer det istället att man springer hela kombinationen och i värsta fall hela banan och sedan belönar man skiten fast det inte alls är det man vill ha. Det slog mig att man rätt ofta ser detta och jag antar att det är rädslan för att hunden skall göra det ännu sämre nästa gång som är den drivande kraften.

När man då belönar så blir det C.R.A.P…? På något sätt förutsätter vi att bara för att vi har en rolig belöning så skall hunden fatta att den skall springa fort och många hundar gör det. Men kan det inte vara så att vissa hundar inte fattar det för de får ju ganska till väldigt många belöningar för att springa mindre fort.  Bara en fundering…av väldigt många.

*******************

Självkänsla nu!

Tvära kast här, vet att jag för ett par år sedan la märke till Mia Törnblom när hon gav ut sin första bok Självkänsla nu! men köpte aldrig boken. Nu har hon kommit upp med en uppföljare så det stod lite om henne i tidningarna och genast drogs min blick till det. Jag brukar annars vara en sådan person som ytterst snabbt bläddrar förbi bli en bättre människa, öka tid sjävlförtroende och den typen av artiklar. De brukar inte vara givande tycker jag.  I veckan beställde jag en guidebok om Sydafrika, man måste förbereda sig, och var tvungen att kolla ovanstående författare. Det visade sig att hennes två pocketböcker kostade så lite som 40 kr stycket och sådana fynd har jag svårt att motstå. Nu har jag börjat läsa Självkänsla nu! och den är verkligen bra. Jag skall absolut börja försöka följa hennes program, tror det kan vara nyttigt för mig.

Så här skriver hon om själförtroende och självkänsla: ‘Om man slår upp ordet ”själförtroende” i ordboken står det följande: ”Stark tilltro till en den egna personlighetens förmåga att prestera.” Det innebär att jag tror mig veta att jag kan få saker gjorda, uppnå mina mål och så vidare. När vi slår upp ordet ”självkänsla” i ordboken står det ”Medvetenhet om den egna personlighetens värde.” Det vill säga mitt eget värde i mina ögon eller hur det faktiskt känns att vara jag.’

En sak som hon skriver om när man har låg självkänsla är att man ofta har svårt att ta plats i sociala sammanhang och i livet i sig. Vidare att man kan vara väldigt duktig och framgångsrik men att man själv ofta tänker på att bubblan snart skall spricka, att folk skall komma på att man är bluff . De och mycket annat känner jag väl igen mig i. (Blogtown har valt att byta storlek eller typsnitt här, är det ett tecken på att jag har skrivit för långt? ) Kul läsning är det vilket fall!

Idag körde vi igenom vår 3:e VM-bana, large individuell agility. Vi diskade oss typ en miljon gånger. Allt som kunde bli fel blev det.

Det började med att jag inte riktigt var med på att det gick så fort i tunneln så jag försökte mig på ett blindbyte och tänkte att Tux ser nog inte det… Tux hoppade tvåan baklänges när han kom ut ur tunneln så nog såg han allt. Jag insåg snabbt att jag skall bliva vid min läst och hålla mig till det jag kan.

Vid andra försöket var jag snabbare med att röra mig och göra framförbytet mellan tunnel och balans och springa för glatta livet. Och kors i taket vi kom hela ett hinder längre för sedan hoppade Tux 10:an baklänges, jag vet inte riktigt varför. Jag var rätt långt fram så det blev nästan lite flick, vet inte om det var för att jag pressade lite tidigt på linjen så att han stod lite väl mycket framåt. Gick tillbaka och skickade in honom i tunneln skippade framförbytet mellan tunnel och balans utan tänkte testa framförbyte efter balans. Nog hann jag upp men Tux var på kontaktfältet när jag var i framförbytes position, dvs jag hade inte börjat vända. Så om jag inte skulle låta honom vänta in släppkommando så var jag tvungen att släppa honom och snurra samtidgit, fort som attan oxå. Snurra fort som attan och samtidigt hålla koll på hunden är inte helt lätt, 10 baklänges igen….

Tredje försöket från hinder 1 och tillbaka till plan 1, det vill säga vänster sida om balans. Nu kom vi två hinder längre innan det blev fel, kanske ingen disk med ett superras i resultatlistan hade det blivit. Av någon anledning hade jag fått för mig att jag skulle med hela vägen upp till 7 och sedan stå kvar och bara dra Tux runt till 8 och in i tunneln (7 var mer vinklat av ngn anlening, inte riktigt 90 grader mer än på banskissen). Tux for vilket fall iväg rakt fram en riktigt bra bit efter 7:an, svajade lite för att kolla vart han skulle i språnget och rev.

Fjärde gången, fortsatt på vänster sida om balans men denna gången stannade jag nedanför 8:an när Tux tog 7:an och vips satt svängen som en smäck. Nu kom vi hela vägen till långhoppet och 17 då Tux fick för sig att hoppa snett på lången, vet inte varför.

Nu blev det paus…och ut kom mister Superloppa och nollar direkt.

Jag är lite envis av mig så jag kunde inte droppa denna bana till en annan dag med Tux så på’t igen! Fast först tränade jag lite på att han skulle svara på att trampa om innan trean så att den svängen blev tight.

Femte försöket, då kom vi till muren nummer 11. Här påbörjade jag mitt framförbyte så tidigt så Tux vek av innan muren.

Sjätte försöket, voilá, hallelluja, kors i taket och allt annat man kan säga. Felfria runt! Är vi inte fantastiska så säg….Enastående sammansvetsat ekipage. Måtte alla largeförare bäva..*not*

Vad mera i mitt not so exciting life…
Jag hade avslutning på lydnadskursen igår. Trevlig grupp! Dock är det skönt att få ytterligare en kväll till sitt eget förfogande igen.

Jag har spenderat mycket tanketid på att försöka komma fram till något vettigt kring hundar som inte riktigt vill tända. Där allt på pappret verkar rätt men där man känner att hunden ändå inte går till mer än 70-80 % av sin kapacitet. Allt är snyggt och prydligt, hunden leker intensivt, tar godisbelöningar villigt men verkar ändå inte tända fullt ut på sin uppgift. Tyvärr har jag inte kommit på något klokt. Kanske testa lite mer hur kvalitativa belöningarna egentligen är? Typ pockar hunden efter mer belöning om man upphör med belöningen. Eller skall man tro att den riktiga tändningen kommer med mer arbete? Jag har lite svårt att slå mig till ro med det senare då jag lite har känslan av att åtgärdas det inte så kommer det alltid bli så. Attans så svårt…Så fort denna blogg är klar så skall jag återgå till tankearbete genom att försöka läsa bok och se om jag blir nått klokare. Rulllar lite med ögonen…

Måst lägga in lite bilder på herr mimik…

Igår avverkade vi i klubben en officiell klass 1-tävling samt två öppenklasser som dessutom var klubbens KM. Tävlingen gick helt okej, trevliga banor och rikligt med priser. I klass 1 var det väldigt många hundar som var väldigt gröna. Helt klart var det en hel del hundar som inte var tävlingsklara än.

Mindre bra var jag, tyvärr. Jag uppfyllde inga av de mål jag satt upp för tävlingen. Snopet! Min tanke var att jag skulle köra offensiv handling, våga göra de svåra sakerna även det bara var en inofficiell tävling, att hålla mig till planen när jag kör och sådana dära tankar. Jag lyckades inte hålla mig till planen i en enda klass och dessutom glömde jag banan i sista klassen och visade Tux fel.

Först tänkte jag att det var för att jag var trött efter allt förberedande jobb och funktionärande. Men när jag kom hem kom jag på att jag hade gjort mitt kardinalfel, glömt att äta. Om det blir lite stressigt så är ätande det jag sorterar bort först, speciellt om det är mat som inte tilltalar mig så mkt. Sedan tror jag att det är okej bara för att jag inte är hungrig. Sedan jag började blogga och föra lite mer anteckningar kring mitt tävlande så har jag kunnat se att det påverkar mig himla mycket, jag har till exempel väldigt mycket lättare att glömma banan när jag slarvar med maten. Jag borde verkligen tänka på att ha med mig egen lunch till alla tävlingar då jag är lite kräsen av mig…Sen är jag lite lat oxå och tycker att det är jobbigt att förbereda. Sicket dilemma…

Hoppklassen nollade vi vilket fall och vann! Tux räddade matte då han bestämde sig att ett hinder var med i banan när jag glömde att visa det. Det var snällt av honom. Jag höll mig inte till min plan från banvandringen och jag tror att det hade gått ännu bättre om jag inte varit så trögtänkt.

I agilityklassen var jag lite orolig för en sekvens där det var mycket framåt och jag ville försöka hinna med ett byte. Tyvärr stannade jag lite tidigt när jag skulle skicka in honom i en tunnel varvid Tux blev förvirrad och trodde han hade gjort fel och vände tillbaka mot mig. Sådant som händer. Värre var att när vi kom till de sista hindren så skulle jag skicka honom rakt in i en tunnel men istället tog jag upp motsatt arm som jag använder för att han skall svänga av mot mig. Vid tunnel så brukar det ju oftast vara omvänd tunnelingång. Tux vek mycket riktigt av mot mig och sedan kom jag på mitt misstag och skulle få tillbaka honom och då blev Tux riktigt förvirrad. Ja, två vägringar fick vi i den klassen på grund av klantmatte.

Jag blev himla besviken på mig själv, lite märkligt, länge sedan jag blev sådär besviken men jag tyckte att jag var riktigt klantig. Framför allt sved det att jag sa till honom en sak som han åtlydde perfekt och sedan ändrade jag mig, kändes bara orättvist mot Tux. I sådana lägen önskar man att man vore lite mer kylig och att man bara skickade hunden mot fel ingång när man ändå har visat det.

Robert sprang med Ozzy, de nollade hoppklassen. Det såg fint ut! Sedan hoppade lill-Loppan kontaktfälten i agilityklassen…

Apropå vår klass 1-tävling. Jag tycker att det är heldumt att SBK har tagit bort möjligheten att söka klass 1-tävlingar 3 månader innan själva tävlingen. Den här nya ansökningen i två omgångar har inte generellt kortat ansökningstiden. Visst om man söker till sista delen av perioden så blir ansökningen något kortare än innan men generellt är det så att man fortfarande måste bestämma sig i väldigt, väldigt god tid och för åtminstone vår klubb är det inte helt lätt. Vi har ont om funktionärer och att bestämma sig ett år innan själva tävlingen är ganska svårt då man inte vet hur läget på klubben är. Vi vet inte hur mycket kurser vi kommer ha. Jag kan inte riktigt fatta varför man måste söka alla tävlingar så tidigt och hur detta bara kunde beslutas utan någon direkt offentlig diskussion. Vilket jobb gör SBK som kräver så lång framförhållning? Är det ifyllandet av deras Excel-ark som är det besvärliga? Borde inte SBK vara glada att folk vill arrangera tävlingar så de kan stoppa mer pengar i fickan. Ca 4000 kr får de för vår tävling igår, för vad?

Här är en som kan springa fort vilket fall: http://www.youtube.com/watch?v=9vVGWaxU6Ks

Om man nu skall vara lite cheeky så kan man väl säga att framförbyten rules : http://www.youtube.com/watch?v=NHkoNQkBr5c&mode=related&search=

På VM gjordes det kontrollmätning av medium- och smallhundar. Och det är väl bra, men jag funderar på om man verkligen kan göra det?

Vi har precis till vår tävling (imorgon) fått reda på att vår danska domare inte är betrodd att utföra mätning av hundarna.  Orsaken som jag har fattat det är att vi vet inte vart danskarna mäter mankhöjden och därmed kan det bli fel. Det hela beror som sagt en hel del på hundens exteriör men i specifika fall är det förstås helt avgörande vart man mäter.

Är detta inte reglerat i de internationella reglerna? För om inte, hur kan man då göra en kontrollmätning? Gäller värdlandets mätpunkt eller hemmalandets mätpunkt? Märkligt tycker jag att det är. För om det finns internationella regler om var den exakta mätpunkten är så finns det ju ingen anledning till att en dansk domare inte skall få mäta svenska hundar, kan man tycka.

Som jag skrev innan tycker jag hela den här grejjen med att de lägger sig startrutiner med mera är rätt dum. För det första var det så uppenbart orättvist att Sylvia Trkman med lagkompisar blev diskade för godis i målfållan med Storbritannien kunde ta lagbrons då Greg kampade som en tokig med sin hund i starten. Nu tycker jag inte att Greg gjorde fel utan tvärtom, han satte sin hund i första rummet och gjorde det som var bäst för hunden. Sylvia gjorde väl på sitt sätt detsamma samtidigt som hon ville heja på sina lagkamrater. Enbart den ena blev diskad, kan inte tycka att det var speciellt rättvist.

Vidare blir det lite konstigt när man sätter speciella regler på ett VM. Vad spelar det för roll om folk inte få trycka ned sina hundar på VM när det gör det de andra 364 dagarna. Jag tycker att man skall få ‘kasta’ tillbaka sin hund i starten, ta den i nackskinnet för att kunna dra av halsbandet utan att dra av huvudet på hunden, jag tycker att man skall kunna ge godis i målfållan till hunden, kampa i starten. Jag tycket att det är rätt uppenbart när folk går över gränsen och försöker trycka till sin hund och kring det bör det finnas tydliga regler. Dessa regler skall gälla på ALLA tävlingar. Jag förstår absolut arrangörernas tanke, det jag hugger på är att det inte redan finns regler som reglerar det man vill komma åt redan nu.

Jag kanske har fel men känsla är att de internationella reglerna lämnar en hel del övrigt att önska….korrigera mig gärna om jag har fel.

Nya hinder, kombinationen och bordet
Bordet som var med på VM var aptråkigt. Det är inte svårt utan enbart tråkigt tycker jag. Det är dax att plocka bort det som hinder och plocka in nya hindertyper istället. Det finns massor av intressanta hindertyper som vi skulle kunna plocka in. Här är några exempel: vinglösa hinder, plank, trippelbarr, svinrygg (en typ av oxer som kan hoppas från bägge hållen, låg bom i fram- och bakkant och hög bom i mitten), lätt rivna bommar av naturtyp, wishing well har man i England samt smalt hinder där ekipaget verkligen måste sikta på mitten. Dessa olika hindertyper skulle utveckla agilityn, göra den mer intressant än bordet tror jag.

En annan sak, den nya kombinationen med fasta avstånd. Måste erkänna att jag tycker att den är boooooooring. Den bjuder inte på så mycket handling, den är lite så bordet, man måste liksom vänta ut tills hundarna har tagit sig igenom de tre hindren och det måste de sköta själva. Inte heller har den varit speciellt utmanande som vissa trodde innan den infördes.

Nä, nu skall jag ut i det fina höstvädret med hundarna!

Tid är kanske det dyrbaraste vi har och jag blir så trött på andra som tar sig friheten att slösa på min tid. Vissa människor är så fräcka och nonchalanta att man aldrig slutar att häpnas. Jag förstår faktiskt inte hur man skall förmedla att underlåtenhet att meddela mig att man till exempel inte skall vara med på vår tävling som man har anmält sig till innebär att jag måste göra om funktionärsschemat, dubbelt jobb som tar dubbelt så mycket tid. Min tid…Jag antar att det har med response cost att göra, för att prata hundträning , skulle tro att vissa hade fått eld i baken om jag fakturerade dom för varje extra timme jag måste lägga ned på klubbarbete…Det hade faktiskt varit intressant att testa vad som händer med det ideella arbetet på våra klubbar om folk fick alternativet att antingen betala för vad det kostar att träna på klubbens hinder, plan osv eller jobba av kostnaden genom att hjälpa till.

Jag har den senaste tiden inte hunnit träna i den utsträckning som jag vill, tyvärr. Igår fick jag dock sprunget med bägge hundarna på vår träningstävling. Loppan var jätteduktig och nollade bägge loppen. kändes superbra. Tux gjorde ett mycket fint agilitylopp, det var jag mycket nöjd med. I hopploppet klantade jag till det när jag började vela om jag skulle göra bakombyten eller om jag hann göra ett framförbyte, sådant som man skall ha klart för sig innan börjar springa *suckar över mig själv*. Blev en disk där men sedan uppstod det ett större problem då Tux lite halvflickade ifrån mig efter slalom. De skulle rakt fram efter slalom och diagonalt åt höger stod ett hinder som de skulle passera. Tux envisades med att ta hindret åt höger och jag vill inte ta upp ‘kom-hit-armen’ för jag tyckte han skulle följa med mig. Fick springa om flera gånger innan det lossnade. Bakombytena i den sekvensen som jag diskade mig i först satt väldigt bra bara jag var beslutsam från början.

Om att ha en avvikande åsikt..
Hundvärlden, agilityvärlden, denna lilla, lilla klick av galna människor på jorden är väldigt mycket tjenis och bundis. Det sociala är förstås en otroligt viktigt. Vidare bygger det mesta av det som sker på klubbar, på tävlingar och på en hel del andra platser oxå på ideella insatser. Detta gör att det ibland är svårt att framföra kritik även om det är vänligt formulerad och ack så konstruktiv. Det är som att vissa enbart vill ha ryggdunkande även de endast behöver skaka ack så lite på ytan för upptäcka att det kanske finns fog för kritiken.

Ofta tycker jag att folk eller kompisar runt omkring tar kritiken lite för personligt. Vidare är det ofta så att när någon framför en sak som kanske inte var så bra så tror folk gärna att ALLT var kasst.

Man måste kunna tala om vad man inte tycker är bra, vad man anser är felaktiga beslut, att alla banor ser likadana ut utan att folk blir putt. Om man har bra argument till varför man har tagit det beslutet så är det bara att framföra dom, har man inte det så får man kanske reflektera i om det ligger något i kritiken. Och det är faktiskt mänskligt att fela!

Ett ställe där det har varit väldigt, väldigt känsligt att framföra kritik till har varit den svenska domarkåren, agilitydomare då. Ofta refereras det till hur dåligt betalt det är och hur slitsamt det är, även om sakfrågan inte alls har med det att göra. Det har väl nästan kommit till den punkten att man inte vågar säga något för då får vi inga domare som ställer upp. Först vill jag säga att JA! Ni domare får på tok för dåligt betalt och något borde göras.

Men en sak har jag funderat på, hur framförs de tävlandes åsikter till vår domarkår? Är det AGIF som gäller då? Domare har en väldig makt över utvecklingen i agility och idag känns det som det inte riktigt finns kanal eller forum för att de tävlande skall att få föra fram sina åsikter. Istället blir det så att någon enstaka, gärna i ett lite ‘upprört’ tillstånd säger något som kanske är lite överdrivet provokativt.  En dialog behövs, inte  bara för att hitta vart domare/tävlande skiljer sig åt utan kanske även var åsikten är den samma. Och ja, jag vet att en hel del av våra domare både är tävlande och domare men jag tror ändå det vore bra med en tydligare kanal/forum för de tävlande att föra fram åsikter, påverka framtiden osv.

Vart blåser vindarna? Vi har kunnat konstatera att banorna på VM detta året och även förra året inte alls är så tekniska som många av banorna i gamla svedala. Man funderar ju lite på varför det har blivit så. En orsak som jag ser det är vi har på tok för få domare, det är banne mig inte lätt att vara fantasifull när man dömer på sjuhundraelva tävlingar. Fler domare åt agilityfolket! En annan sak, det är inte så lätt att veta vart vindarna blåser om man aldrig kommer utanför gamla svedala. Om domarna nu inte kan få mer betalt så kanske de efter trogen tjänst kan få åka iväg på välvalda tävlingar utanför Sveriges gränser för att förkovra sig eller att man faktiskt bjuder in någon lämplig person som kan ha vidareubildning.

Mer reflektion och diskussion utan sura miner!

Vår helg..
Idag har varit lata dagen för hundarna. Jag har jobbat och fikat, helt enkelt gjort annat än träna hund. Jag hade hoppats komma med på Lunds spårtävling men icke sa nicke. Igår var vi Sjöbo och tävlade inofficiellt. Ozzy har börjat med att springa förbi hinder, han har gjort det någon gång med Robert och nu gjorde han det mig oxå. Ett i vardera klassen, lite konstigt tycker jag. Tux öppnade med att köra en riktigt fin agilityrunda fram till A:et. Jag vågade släppa iväg honom långt ifrån mig och han var ändå lyhörd för mig och tog balansen väldigt självständigt. Men på A:et kunde han som vanligt inte invänta släppkommando. Jag är inte riktigt komfortabel med detta men inte riktigt hur jag skall tackla det på annat sätt än att ta av honom. Men satan i gatan vad grymt han gick innan dess och jag är riktigt nöjd med att jag vågade köra så offensivt. En annan sak som verkar ha sjunkit mer än vad jag trodde är min verbala svängsignal, körde den när han var inne i en tunnel till råga på allt en rak tunnel och han slickade verkligen kanten när han kom ut.

Hoppklassen vann vi, loppet var okej. Det var inte lika tight och fint som agilityloppet. Det berodde dock på att jag började bli trött. Jag har varit grymt förkyld sedan Norge och legat hemma med feber och jag är väl inte helt återställd än. Det innebar att jag var lite sen i handlingen och jag kunde märka en klar skillnad på Tux, jag fick genast ett eller två språng extra i svängarna. Jag fick dessutom en sak att träna på, det var en serpentin där Tux på det andra hindret kom väldigt rakt mot mig. Han läste av lite dåligt att han skulle svänga och jag var lite sen.

Hindren där o är tunnelöppning:
I  6
7
o    o   ___               ___
8                              5

Jag skulle gärna se att Tux har påbörjat vinkeln redan innan 7, det gjorde han inte går och jag vet inte om det var för att jag var sen eller om vi är lite ‘svaga’ i dessa serpentiner.

Hursom haver så känns Tux så mycket bättre att köra än han någonsin har gjort. Innan har det ofta känts lite som viljornas kamp och en rusande pansarvagn för han har velat köra på så mkt framåt. Nu är han mycket mjukare vilket gör att jag inte behöver, åtminstone just nu, kämpa så förbannat för att få honom att svänga utan istället kan jag arbeta på min placering. Det får gärna hålla i sig… Roliga banor var det i Sjöbo.

Fler klubbar borde ordna öppenklass. Ett bra sätt att tjäna pengar och där domarna kan skippa allt knölande utan istället satsa på öppna och snabba banor.

Denna kanske fler borde se, misslyckat blindbyte:

Alla som med handen på hjärtat kan säga att de är väl insatta i ett annats lands hundhållning och hundträning, räck upp en hand nu!

När jag såg japanerna på uppvärmningen på VM så slog det mig att det såg så trevligt ut. Många hundar var mycket duktiga och väl genomtränade, jag tyckte mig se stor skillnad på förra året. Dessutom var de duktiga på att hålla kriterierna under själva tävlingen trots att det var VM. Jag tror på Japan! Jag tror att de kan bli mycket giftiga, tror väl inte att deras hundmaterial är så slående bra men jag kan tänka mig att de importerar. När jag såg dom på träningen så slog det mig hur positiva de var i sin träning, jag fick lite känslan att de enbart har läst den allra nyaste litteraturen om hundträning. Lite så här: Jaha, nu skall vi träna hund och hur man det? Vi köper lite litteratur och hyr in ett gäng kända instruktörer och lär oss. Typ något sådant…Inte så mycket gammalt bagage om hur man borde göra..Men vad vet jag egentligen? Ingenting….Detta är enbart baserat på mina fördomar och iakttagelser.

Och det är väl så det är lite grann rent generellt, eller? Vi vet egentligen väldigt lite om andra länders hundhållning och hundträning. Vi ser lite på semestern och vi ser folk en gång om året på VM och så drar vi en hel del slutsatser från det.

Hur många gånger har vi inte hört att fransmännen är så elaka mot sina hundar? Jag har då hört det massor och av gånger och det har nästan blivit en sanning för mig trots att jag inte har sett en enda elak fransman. Tvärtom, det jag har sett när jag har besökt Frankrike är ett land som formligen älskar hundar. Hundar är välkomna över allt och de är grymt mycket fransmän som har hund.

Det är väl inte så att jag vill ha sagt något speciellt med det här men att jag vill poängtera att vi faktiskt vet väldigt lite om andra länder, oftast, dock tycker jag att vi kanske är lite snabba på att döma och dra drastiska slutsatser baserat på vad??

Det är också så att en hel del av de länder som till exempel kommer till VM har varit till bara för ett par år sedan mycket fattiga. Och det är från vad jag kan se ett oundvikligt faktum att djurhållningen är väldigt beroende av människornas välstånd. I takt med att välståndet ökar så kommer förhoppningsvis även djurens förhållanden bli bättre.

Jag har väl egentligen ingen aning om hur andra länder uppfattar vår djurhållning i Sverige. Dock anar jag ibland att vi själva tycker att vi är mycket duktiga och andra länder är sämre. Som sagt jag anar det och jag faller lätt in i de tankarna själv, trots att jag bara några meningar här ovan sa att jag egentligen vet väldigt lite om andra länders djurhållning.  Min tanke är väl att man inte skall utgå ifrån att andra gör saker sämre utan istället fokusera på det man själv gör och att utvecklas därifrån.

Förkylnings- och feberyra kanske…

Ha det bäst!