Solen har skinit mest hela tiden, inte resultatmässigt utan bokstavligt. En liten lätt bränna känner man absolut av.

Jag var so not sugen på att åka på dessa två tävlingar. De sista tre veckorna har jag i princip inte varit hemma mer än att jag har legat i sängen några nätter. Först var det vår tävling och alla förberedelser inför den. Direkt efter det var det Susan G-kurserna (vilket gjorde att man var borta från tidig morgon till långt in på kvällen), i måndags flög jag till London och kom hem torsdag vid elva tiden på kvällen. På fredag eftermiddag begav vi oss mot Kalmar. Jag ville faktiskt verkligen vara hemma men hotell var bokat och medresenärer fanns. Jag kände mig dock som jordens sämsta flickvän, det var verkligen hej och hejdå till Robert.

Tux starter
En annan sak var det där med Tux starter som jag inte hunnit träna så mycket och flygande starter kändes inte lockande. När jag ändå är inne på ämnet så var det en hel del som undrade vad jag höll på med i helgen (körde inte springande starter) så jag tänkte jag kunde förklara. Susan tyckte verkligen att Tux starter är en springande punkt för Tux och min agilitykarriär och vad skall man säga? Jag håller med även om jag har haft jätteknaggligt att få ordning på dom, det har blivit ett så känsligt ämne. Samtidigt så vet jag vad som hände när jag fick ordning på Ozzys starter. Ozzy klättrade från att hela tiden sedan han kom upp i trean ligga på cirka 30 plats på Årets Agilityhundlista till 10-11. Visserligen bidrog kontaktfälten en del men starterna har varit lika avgörande, absolut, så jag om någon vet hur viktigt det är med harmoni här. Vilket fall är det viktigt för mig och det är trots allt så att jag många gånger, även under nollade lopp, har velat strypa Tux för att kryper, åker på rumpan fram i starten eller skiftar position så nog är det är väldigt störande element. Dessutom är man rätt låst, tänk om man kommer till en bana där man måste sätta hunden nära pga banförhållande, inte skoj med en hund som inte kan vara stilla. Susan satte även tummen på det jag har iakttagit på många hundar, dvs att om det inte är stilla så blir de i många fall framtunga och får problem med första hindret eller de tidiga svängarna.

Programmet blev vilket fall att Tux skall komma ned i ett sitt genom att ge en hand touch . Sittet skall vara tight och fint, dvs han skall sitta med rumpan under sig och med vikten på den annars får han göra om hand touchen. När han gör hand touch kommer han gärna upp i lite sitt fint och det gör ju att han får rumpan in under sig. När han landar får han någon sekund att rätta framtassarna om de skulle ha hamnat snett. Från det att jag går får han inte röra eller ens lyfta en tass.

Om han gör det så skall jag gå tillbaka, ta hans halsband och hålla honom tätt mot mitt ben. Detta fungerar som en time-out för Tux. För att tagandet i halsbandet sammankopplas med obehag gör jag många repetitioner där jag tar i halsbandet och enbart belönar. Det som skall kännas surt för Tux är inte att jag tar i halsbandet utan det faktum att jag tar bort möjligheten till att springa agility. Time-outen även om den enbart är 10 sekunder är otroligt jobbig för Tux, hans ögon åker ihop till små springor och man ser på honom att detta var inte alls vad han ville.

På träning belönar jag hand touchen, den blir belönad både genom godis samt att om han håller kriterierna så får han hitta på något mer skoj, typ kampa, springa agility eller nått. Förutom själva sittandet så har hand touchen en annan väldigt bra funktion för oss och det är att Tux måste släppa blicken på hindren vilket är skitsvårt för honom.

På tävling kommer han få två chanser, sedan går vi av banan för jag vill inte få ett mönster av trassel.

Vilket fall så förklarar det varför jag håller handen över Tux huvud vilket många undrade över, vidare undrade många varför jag gick av banan idag (hans två chanser var förverkade).

Om någon besserwisser undrar varför jag inte bara säger ifrån på skarpen eller korrigerar honom ut av helvete, typ ger honom en nära döden upplevelse så kan jag bara säga att ni har inte fattat något. Min veka hund (det har jag papper på) skulle ta så jäkla mycket stryk och sedan skulle bara säga var är agilityhindren, låt mig komma så nära hindren. Motivationen eller driften som vissa  lite hippt vill kalla det för är så pass stark att han tar stryk bara han får springa agility.

Kalmar
Hopp 3 – Jag beslutade mig för att inte köra flygande start för Tux erbjöd starten enligt ovan med fin stadga trots att vi har gjort väldigt lite träning på framhoppningen. Det kändes bakvänt att köra en flygande start i det läget. Istället bestämde jag mig för att göra min start men endast ta ett steg diagonalt ut från honom och släppa om allt gick som det skulle. Tux satt verkligen helt superstilla och i snygg position, inte ens en ryckning. Loppet i övrigt var okej. Jag tappade tyvärr honom i sväng där han for ut på jorden runt turné och sedan störde jag honom i ett byte så han rev. Var så jäkla fokuserad på starten så när den gick vägen var det svårt att droppa den. Är dock nöjd med loppet, Tux gjorde det bra men matte var inte fullt så bra.

Ozzy gjorde ett fint lopp och nollade. Han kom trea efter Stumpen och Zoe. Tappade honom i två svängar lite men jag är nöjd med loppet.

Agility 3 – Ozzy gjorde ett fint lopp till sista balanshindret, A:et där han hoppade. Jag tog av honom från banan, när jag väl fått tag på honom. Vill inte ta om för det har blivit ett mönster, Ozz hoppar, jag säger ifrån och han springer in 2+2 och det ger ju inga resultat.

Tux satt, igen i starten och denna gång gick jag flera steg. Sedan missade jag ett hinder av bara farten. Kontaktfälten hindren var .

Öland
Hopp 3 – Tux, lyfte en tass så jag gjorde en liten time-out och sedan satt han som en staty. Jag var tvungen att gå förbi första hindret. Tyvärr fick jag akut blyfot efter andra hindret och Tux tog 3:an åt fel håll. Grymt svår start som jag måste sätta upp och träna på, push through 1 till 2, runda (helt runt) 3 för att hoppa den från ‘fel’ håll. Nu fastnade mina tunga fötter och breda arsle vid tvåan. Resten av banan gick han så grymt vackert så det var ju rätt tragiskt.

Ozzy det lilla odjuret ‘flickade’ istället och hoppade 4:an när han skulle runt och ta trean. Kan väl tilläggas att jag visst glömde att titta på hunden, kan kanske ha haft något med saken att göra.

Agility 3 – Snopet sa Tux. När vi kom in på banan i denna klassen så vägrade Tux först släppa blicken från hindren, han ville inte göra en hand touch. Såg verkligen att han tyckte, jag vill inte och jag testar om jag verkligen behöver. När det inte fungerade så gjorde han en hastigt och när jag skulle lämna honom så åkte en tass upp direkt, time out. Gjorde om proceduren men återigen så åkte en tass upp när jag skulle gå och då tog jag på kopplet och gick av. Det sved förstås både för mig och Tux. Det kändes inte skoj efter flera lyckanden men det hade varit en ännu större förlust om jag hade släppte igenom det.

Ozzy var ett större odjur än i hoppklassen, han blindbytte på mig. Där fick jag för mina inkonsekvenser. Kontaktfälten var däremot väldigt tjusiga, till och med A:et.

Men vi har som sagt haft sol mest hela tiden så det kunde ha varit värre…6 disk och sol är bättre än 6 disk och regn.

Dessutom skall jag få vara hemma ett bra tag nu!

För den delen, jag lovade någon att lägga ut min msn-adress här: m@orcafat.com adda mig om du känner för det!

Så här såg starten ut i hoppklassen där jag fick den vanliga sjukdomen blyfot:

3
____

I 5                   I4

____           ____
2                  1