Jag hänger läpp och vet inte varför….Det är ju bara så motigt men den är nog över till imogon eller nått..Det är så rått och kallt ute, det härliga vårvädret försvann tillsammans med mitt humör. 
Igår tränade jag ute på golfbanan. Ohh, cirkelträning är bra för fläsket. Tux tar inte det hela på allvar och studsar runt som världens största fjant. Jag testade lite lydnad oxå och insåg med en plötslig klarsyn att jag måste få honom att tagga ned lite inom det gebitet. Jag vet inte hur man gör för det med att belöningen skall utebli vi ljudande funkar inte så bra, tycker jag. Det känns dessutom bakvänt när han gör en sak bra, be honom göra om det och kanske belöna (för att han är tyst) något som är sämre. Nu är det inte så att han ljudar hela tiden men jag tror kanske att förväntningarna är för högt uppdragna? Kan dom vara det? Jag vill inte tävla en gång till där han går ur handen så på mig som på Malmö Int.
Jag vet bara inte hur jag skall göra, köra mer tävlingsmässigt och kräva fler moment innan belöningen kommer? Hur får jag honom att sluta hitta på så mycket bus på banan? Om jag skall vara ärlig så har han gjort det hela lydnadskarriären, han har tagit brukstegen/klätterhindret, hälsat på funktionärer, hoppat upp på bord där apporterna varit placerade och stulit saker som har legat i korgar vid plan…
Fast jag har trott att han skall växa ifrån detta, men nu börjar jag tveka. Han gjorde precis som han ville inne på banan i söndags och det är inte så kul att aldrig få visa vad vi faktiskt kan. Skithund….
Kan han inte bara göra som jag säger! 
Beslutsångest som måste botas, snarast..
Jag har lite problem med beslutsfattande vid banvandrande. Jag märkte det i Gundsölille och det var helt definitivt Malmö. Jag har grymt svårt att bestämma mig för hur jag skall styra Tux runt banan. Jag är allmänt yr när jag går banan och velar både hit och dit och det värsta av allt är att jag blir liksom inte klokare för det. Sen börjar jag titta på andra om de har något upplyftande att komma med. 
Det här funkar ju inte..Man kan liksom inte vara en velpotta när man skall springa agility och speciellt inte Tux. Nu skall jag bli bestämd och veta vad jag vill. Det får bära eller brista.
Jag tror det var mitt velande som fick mig att tappa tråden i hoppklassen i lördags. Jag ville göra en serpentin i situationen men så blev det lite halvdant med Ozzy så då blev jag tveksam. När jag sedan sprang minns jag att jag tvekade om vilken sida jag skulle vara om hindret. Nu så här i efterhand ångrar jag faktiskt att jag inte serpentinade, fegis är vad jag är. 
Om en timme skall jag åka till klubben och försöka bygga på den där kombinationen och se hur det går med serpentin respektive framförbyte.
Måste förklara lite bättre här, för det blir konstigt när jag skall skriva där ute i kanten. Så här tänker jag: Om jag belönar något mycket och frekvent så bygger jag ett värde för det. Ju mer jag belönar desto högre värde får det. Många saker är för Tux i princip självbelönande, han gillar att göra saker bara sådär, bara vi hittar på något är det skoj. Tux självbehärskning kan säkert bli bättre men jag kan trots allt ha belöningar som han gärna vill ha framme som retning på väldigt många sätt.
Min lekmanna (är verkligen inget proffs) upplevelse är mer att jag dragit upp motivationen för högt, om man nu kan det. Det är därför jag får ljudande, hans förväntan är hög om att det kommer komma något väldigt festligt här efter.
När Tux till exempel på dirigeringsapporteringen drar iväg över ett hopphinder, bort och tar apporten och tillbaka till mig så upplever jag det inte som frustration. Utan mer som att han är så himla besatt av apporten då jag generellt belönar det med boll vilket är hans hetaste belöning. Men eftersom han inte hittar på det på träning så hur lär jag honom att behärska sig på tävling?
Min tanke är inte att plocka bort belöningarna helt utan snarare kanske med mer regelbundenhet köra tävlingsmässigt vilket då innebär att ibland kör vi igenom ett helt elitprogram och ibland ett halvt. Vidare så lägger jag kanske in längre fria följ utan belöning, för faktum är att jag belönar ofta. Det är ganska sällan som vi kör hela moment.
Fria följet är oftast delat i 5-7 delmoment, dumrutan körs i allt från 3 delmoment till att delas upp i ännu fler delar. Ja, så här är det rakt igenom. Jag checkar bara av hela moment ibland.
Nu tror jag inte detta får bort hans påhittighet på banan men däremot så kanske han förväntan hamnar på rimligare nivå?
Åhhh, vad jag önskar att det hade funnits någon duktig lydnadsmänniska typ Niina S i närheten…
Hmm, ja, jag är extremt förutsägbar gällande VAD han skall få. Boll på apport för det är det enda stället jag vågar att ha bollen på, kamp på de flesta andra ställen, ibland godis och kamp i fria följet. Saken är väl den att jag har en himla respekt för Tux driv efter belöningar, ja är nästan lite ‘rädd’. Det vill säga att jag tycker att han är oförutsägbar och därför så gillar jag att hålla mig till en belöning när jag märker att den fungerar. Detta kommer bland annat från den tiden jag hade problem med tex rutan efter att ha belönat med boll och han blev helt kokopelli i huvudet. Det var som om någon hade sugit ut hjärnan med vakumpump. Jag tycker helt enkelt inte att det är så lätt att hålla bra ordning på kriterier, belöningar, samt att jag tycker att han ibland hittar på knepiga saker för vissa belöningar och då känns det tryggt för mig att hålla mig till något som jag känner fungerar.
Jag som inte skulle vara en fegis….
Sofia:
Ska vi byta, jag har gärna haft en som hittar på bus istället för ta saker på fullaste allvar, nästan blodigt allvar
Du ska se att hängläppen stramas åt och ler
Louise:
Det kan inte vara pipande av frustration då? Utebliven belöning kan ju ge frustration och då känns kanske inte det som den bästa metoden.
Jag hade provat att under en period belönat oftare så han vet att han verkligen gör rätt (Belöna så tidigt att han aldrig hinner gå upp i pip) och upptill det göra passen längre så man ändå tränar uthållighet, men inte uthållighet utan godis.
Vad tror du om det?
Mette:
Fast jag är rätt säker på att det inte är frustration. Dels utför han momentet prickfritt, tex som hopp och metallapport men tjuter ändå när han skall plocka upp apporten som han förövrigt gärna plockar ur väskan själv. Likadant så kan jag säga ‘fot’ för att han skall komma in i korrekt position och det gör han klanderfrit med fullfart och så hummar han när sätter sig. Han låter inte i dumrutan vilken är det moment vi inte kan så bra, han låter inte när det blir fel i rutan. Jag kanske har missat något men vet inte riktigt vad han skulle vara frustrerad över, han gör som sagt väldigt mycket rätt och får mycket belöningar. Tror faktiskt inte alls på frustration.
Louise igen:
Ok, men jag hade nog ändå dragit upp belöningsmängden ett tag för att se vad som händer, det skadar ju inte att prova. Utebliven belöning tror jag i vilket fall inte direkt på, iom att det gärna drar upp aktivitetsnivån.
Med lugnare/tråkigare belöningar, vad händer då?
Varför har han så hög förväntan/ aktivitetsnivå tror du?
Angående allt bus, hur mycket jobbar ni med doggie-zen?
Mette:
Doggie-zen är ju knappast ett problem då han belönar sig själv genom att hitta på bus. Att sticka över brukstegen eller ta ett hopphinder på egetbevåg. Jag kan låta belöningarna vara synliga, hänga dingla framför honom och det är inga problem.
Jag är faktiskt rädd för att om jag drar upp belöningsfrekvensen som redan är mycket att han blir ännu mer taggad. Det jag kan göra det är byta belöningar mot typ mot tråkigare belöningar, typ frolic.
Sofia:
Appropå helt annat. Jag träffade en liten terrier som jag trodde var din Ozzy. Så himla lik och lustigt nog hetter han också Ozzy. Populär namn på terrier kanske?
Louise:
Fast doggie-zen kan ju vara med allt som hunden ser som en belöning, inklusive agilityhinder. Det handlar ju om självkontroll, att lära hunden att det är viktigt att kontrollera sig själv och göra det man ska för att få det man vill ha.
Jag vet inte, att dra upp belöningsfrekvensen brukar göra hunden lugnare, men jag antar att det är individbundet med, min terv blir iaf mycket lugnare om jag drar upp belöningsfrekvensen.
Mette:
Ja, Ozzy är nog numera ett ganska populärt hundnamn tror jag.
När jag drar upp belöningen så får jag intensivare beteenden, ffa på Tux som är väldigt intensiv i sina belöningar, typ som när han kampar. Han tjuter och drar så man nästan åker i backen.
Mari:
Som jag uppfattar det du skriver är du lite stereotyp i din belöning (oftast bollar efter apportering till exempel) och ganska generös med belöningarna. Vissa hundar (sällan taxar 😉 dock) behöver man faktiskt lära att vara lite allvarliga också, om de tycker att det är så roligt att de “går ur hand”. Och då särskilt när man börjar plocka bort förväntade belöningar. Oftast är vi ju jäkligt bra på att dra upp hundar i hög förväntan, men inte alltid lika bra på att lära dem att hålla ihop under ett helt elitprogram. Särskilt inte med hundar som tycker att momenten är självbelönande. Vore jag som du skulle jag definitivt testa att minska belöningarna och inte “släppa honom” mellan momenten och hela tiden se till att variera belöningen så mycket som möjligt. Det vill säga belöna nån gång efter ett helt moment, nån gång mitt i moment och nån gång mellan moment. Hela programmet är ju ett långt moment egentligen. Var noga med att bara belöna rätt sinnesstämning och attityd, men belöna inte exakt när han förväntar sig det. Börjar han låta låt honom coola ner sig en stund.
Martina:
Jag tror ökad belöning fungerar på en hund som är frustrerad, men jag tror inte Tux är frustrerad. Tror bara han är superlycklig för han gör något som han tycker är otroligt kul. Tror Mari har rätt när hon skriver att han kanske måste lära sig vara lite allvarlig. Inte så lätt när man är en lycklig kelpie i lydnadsringen och livet leker
Petra:
Min träningskompis har en övermotiverad lycklig softishane,(som oxå tävlar i elit) och som har/haft problem med ljud för han är bara sååå glad att få jobba, ung. som Tux som jag uppfattar. Hon började köra mer med externa belöningar, längre/fler moment på rad, “time outs” vid ljud och la in många tydliga passiva vila-pauser i träningen. Han har blivit mkt mer koncentrerad och allvarlig när han ska utföra sin uppgift. Alltså mer regler, tex. att gå in på plan tävlingsmässigt och kör på “allvar” och sen vila. Bara en tanke om hur hon nu börjar få kontroll över hans ljud och egenbelöningar…
Anna:
Jag har också haft problem med att Icka går upp i stress och går ur hand på tävlingar.. Pratade med lite Elitllydnadsfolk på Stora stockholm (var dum nog att anmäla dit 🙂 nollade en del moment pga stress skall och ur hand…) deras åsikt var att jag aldig skulle släppa kontrollen.. Dvs även mellan momenten skulle hon gå fot osv.. Belöningen blev ett litet bra en klapp och sedan fot till nästa moment.. Vi provade redan dagen därpå och det blev mycket bättre.. sedan hade hon inte orken ett helt program igenom utan gick upp i skall mot slutet ändå men en avsevärd skillnad var det.. och inte heller lika pinsamt som första dagen..
Nu tränar jag lite så också.. Extern beölning och sedan kör jag allt från del av ett moment till tre fyra moment på raken utan belöning mer än ett bra..
Till saken hör att jag slutat tragga momenten.. går det bra första gången kör vi inte det mer! Är det mindre bra kan hon ev få göra om eller så bryter vi helt enkelt går därifrån och tar paus. Jag plockar bort belöningen för gör man fel kan man inte få den.. Efter paus läggs belöningen ut igen och vi provar på nytt..
Tycker faktiskt att det fungerar.. ljudar hon bryter vi också direkt.. men då får hon altid en ny chans efter att jag sagt tyst till henne..
Vet inte om det hjälper dig men men..
Ps Flyballen låter kul! Jagvill vara med i sommar 🙂
Anna med icka
Petra igen:
En annan sak…för ett tag sen pratade vi om tider för hinder, den tid som är ultimat det ska ta för en hund att utföra ett hinder, kommer du ihåg? Har du hittat några än? *Nyfiken*