Igår kom Annika Falkenberg till vår klubb. Annika har skrivit denna boken:

Annika skulle hålla en föreläsning på kvällen samt göra 7 styckern funktionsanalyser idag. Första delen av föreläsningen var i första hand fråga om bakgrundsnack kring kroppen och det mesta hade man hört tidigare. Sedan efter fikan så kom den intressanta biten med de olika gångarterna, massage och syreväxling. Jag gillade denna biten mycket önskar att hon hade ägnat hela tiden åt detta. Det märks att hon är duktig på det, har mycket känsla för det samt att hon har lagt ned mycket tankeverksamhet på hur man skall komma åt hundens alla muskler osv. Föreläsningen var bra men som jag önskar att hon kortat ned första biten och lagt ännu mer vikt vid den andra delen för att det skulle full pott.

Idag hade Tux tid för funktionsanlys och det var förstås lite nervöst. Dels så var jag förstås rädd att hon skulle säga att han var ‘kasst’ musklad eller hitta någon skada och dels så var det lite nervöst hur Tux skulle uppleva massage som han inte har varit med om innan.

Massage gick väldigt bra, överlag njöt Tux. Några gånger reagerade han och visade att han var lite obekväm genom att lyfta på huvudet och slickas lite (lugnande kan jag tänka mig). Det var fascinerande att han slappnade av så fort, jag måste erkänna att jag blev lite paff. Tux har alltid varit lite känslig för beröring så jag trodde att han skulle vilja hålla koll mer, men han slappnade av ögonblickligen när Annika började. Därför blev det stor skillnad när Annika hitta muskler som var hårda och spända eftersom han direkt tittade till eller ändrade andning.

I princip hittade Annika samma saker som Freddy och det är i huvudsak muskulaturen i bak och då främst runt knäna och insidan av låren. På grund av hur hans muskulatur har utvecklat sig så Tux bakknän åkt utåt lite från kroppen, svårt att förklara men lite som han blivit hjulbent. Det syndes stor skillnad när hon hade masserat, för även när han låg på sidan avslappnad så låg knäna inte riktigt rakt i linje med benet utan lite uppåt, men efter massagen skönk hela det partiet ned.

Tux är jämnt musklad, har inte direkt några svagheter utan mer att musklerna är hårda och spända, vissa bitar värre än andra. Jag skall försöka köra lite stegövningar med Tux. Förutom den klassiska i stege så skall jag även göra en med bommar för att han skall länga sig. Vi testade den ut med agilitybommar och det var intressant att se att bara någon centimeters förlängning mellan bommarna gjorde att han inte kunde gå, men han var rätt duktig ändå, han var noga så länge avståndet var så han klarade av det. Roligt var att efter stegövningen så valde Tux att skritta och det tillhör verkligen inte vanligheterna.

Ja, jag fick en massa andra saker med mig oxå men det orkar jag inte skriva om. Jag skall nog försöka åka upp till Gbg under sommaren för att få en genomgång av honom igen. Det kändes skönt låta ett proffs gå igenom honom och jag kan rekommendera det.

Annars har det blivit 2 x 1,5 timmer promenad idag. Det svider lite i ansiktet från vårsolen. Najs…Dessutom har vi grillat, yummie…Imorgon skall vi till Danmark och träna kontaktfält , tävla skall man kanske kalla det.

Ha en fortsatt bra helg!

Har varit på återbesök hos Freddy idag. Han klämde, tryckte och drog. Tadaa… Tux muskelkontraktionen var bättre. Frambensmusklerna var till och med mycket bättre. Från att ha varit en hård klump så kunde man mer känna de olika musklerna och han var mjukare. Baksidan av låren var oxå bättre men inte lika stor förbättring som fram. Allra minst förbättring var det kring länd- och knämuskelatur.

Förbättringsskalan följer helt klart hur lätt jag har att komma åt med massage och stretching. Fram tycker Tux att det är hur mysigt som helst med både massage och streching. Då är det bara moore, moore, moore. Filéerna på baksidan av låret är rätt okej men är stingsligare och jag känner ofta att jag bryter innan han har blivit så där geléig i muskelaturen för att han flyttar rundor är lite orolig. Runt knä och upp mot länden är det likadant samt att när jag skall försöka stretcha så spjärnar han gärna lite och jag vill inte ha en dragkamp. Han stark som en björn i knämuskulaturen, som Freddy uttryckte det.

Kort och gott i bakkärran har jag en del kvar men ändå markant skillnad mot innan och i fram så är det mer keep up the good work.

En sak som Freddy upptäckte denna gången, som inte gick förra gången för att Tux var så hård och spänd i bakmuskulaturen, var att Tux har en tendens till olika muskling bak. Vänster är lite svagare, han dock fortfarande stark som attan. Vilket fall tyckte han att jag med jämna mellanrum kunde träna Tux lite på skrå i backar, typ grustag.

Det är ju rätt skönt att få bekräftelse på det man inbillar sig när man ser hunden. Tux travar nu och det nästan hela tiden, vilket är en stor skillnad mot innan. Han har sett fräsch ut efter träningar, inte så stel och trött som jag såg ibland innan. Nu har jag förstås kortat ned träningarna lite men ändå.

Peppar, peppar skall man väl säga…

Zoo?
När jag kom hem så hade jag hundarna ute i trädgården medan jag läste Brukshunden. Det var några på lekplatsen och de höll hela tiden på att tjata på ungen, titta vovvar, titta! Bah, jobbigt. Vilket fall stolpar ungen fram mot vårt staket och ställer sig där. Ingen av hundarna gör något utan de leker med sina bollar. Vilket fall kommer farmodern eller mormodern fram till ungen och jag tänker att hon skall ta bort den . Nädå, då ställer hon sig och hänger över staket  och jamsar på bäbisspråk.  Jag som aldrig förr har bott i villakvarter vet inte om det är legio att bara hänga in hos främmande folk utan att kolla om dessa tycker att det är ok. Men jag säga så mycket att jag gillar det INTE…Så jag fräste ifrån att om de vill hälsa på hundarna så kunde de vara så artiga att prata med mig för det är inget zoo det här.

Annonsen till SM?
Är det någon mer än jag som tycker att hunden som kommer ut tunneln är lite lik Ozzy? Fast Ozzy har mer färg ned på kinderna…

Promenaddag idag, inget tränat alls. Har dock gått två längre promenader, däremellan har jag varit på kontoret i Köpenhamn och jobbat samt besökt IKEA. Med lite våld fick vi igen bilen när vi skulle hem från IKEA, Robert fick sitta ihop knycklad. Jag däremot satt rätt bekvämt, bra att vara kort i rocken. Nu har vi snart möblerat ett rum till i huset. Fattas lite saker och så har vi inte packat upp de vi köpte på IKEA men vi är på god väg.

Igår däremot blev det agilityträning. En klass 3 bana som var både ganska lätt, öppen, men ändå lite klurig. Jobbig för oss mattar för vi röra på vår vårstela lekamen. När vi kom i mål och skulle referera som det fantastiska som hände under de där 35 sekunderna vi sprang så fick man fram typ ett ord och sen var man tvungen att hämta andan och så ett ord och lite flås….. Det är helt enkelt illa med flåset.

Jag är riktigt nöjd med träningen. Tux förvånade mig så i starten att jag tappade tråden senare och var tvungen att börja om. Typiskt mig, dvs att börja reflektera vad hunden gör bra/dåligt medan jag springer. Starten var en sådan dära start som jag verkligen skulle ogilla att få på tävling. Inget konstig start men jag hatar dra runt grejjen där mellan 2-4, jag var väldigt övertygad om att Tux skulle hoppa 3:an felvinklad och få totalkass sväng 3-4. Men oj vad fel jag hade, han rundade 3:an som en lite ostbåge/krok och svängde hur fint som helst.

Renoir…Okej, en simpel banskiss.

Alltså, jag är fortfarande himla osäker på Tux och vet inte alls vart jag har honom i agilityn så som Ozzy. Det gör dels att jag har svårt att fatta beslut på banvandring och dels att jag försöker kompensera det jag tror brister hos oss/honom genom olika handlingsval. Det är ju inget bra utgångläge egentligen och jag måste försöka ändra strategi och våga testa vad vi kan/klarar. Jag gillar verkligen inte att jag faktiskt, utan att reflektera över det förrän nu, väljer handlingsval eller funderar över handlingsval som kompenserar saker som jag tycker att Tux brister på. Då lär han sig knappast och jag utvecklas inte ett smack. Dessutom tror jag att jag är lite ‘stuck’ i hur det var för ett år eller ett halv år sedan, dvs att han var mer svårsvängd.

Många saker att tänka på till helgen framöver…

Sen sist på träningsfronten..
Det har inte varit supermycket tränande här. Var i Ronneby två dagar och jobbade och då blev det bara promenerande. Jo, fixade med nosduttande på hotellrummet. Tux var riktigt duktig. Skall nog faktiskt föra över det på target, snart. Fast jag vill ju inte att han skall blanda tasstarget och nostarget, undrar om det räcker med olika typer av targets? Han är ju gärna där med nosen/bitande på vanlig target..Skall ju inte ha nosduttandet till något vad jag vet just nu men tasstarget hade jag tänkt använda till att få honom att göra bättre halter vid inkallningen. Så det senare är lite viktigt och det första bara en kul grej.

Igår morse så blev påkomna när jag tränade target på några plastgrejjor som golfarna har på utslagsgreen, det är några avståndsmarkerare, vilket fall som helst kom det två golfare på morgonkvisten. Jag blev så besviken av att möta golfare, vet inte riktigt vad jag har inbillat mig under vintern. Att jag skulle få ha hål 15-18 för mig själv? Jag och hundarna fick vacker lomma iväg och se oss besegrade, de vår the golfers are back, skit oxå….

Senare på dagen åkte jag till klubben och tränade agility med bägge hundarna. Tux fick träna lite kontaktfältshinder, försökte pressa honom att göra misstag. Inte lätt men en gång gick han faktiskt av innan mitt släppkommando. Eftersom jag kände mig irriterad så kände jag lite tillfredställelse när jag fick korrigera honom. Gah, sicken rutten människa jag är. Som en parentes kan jag säga att orsaken till att jag var på måttligt entusiastiskt humör var att jag har/hade/skulle pula-t med funktionärsschema, så drygt och tråkigt att göra på en helg.

Vi fortsatte från kontaktfälten till att jobba med svängar. Jag vill att han skall lära sig att trampa om på kommando så att jag kan få honom att svänga tight även när jag typ är bakom honom och inte kan visa med kroppen. Ibland tycks poletten trilla ned och då blir det precis som jag vill ha det. Det hade suttit som en smäck om jag hade kunnat stryka det där ibland innan förra meningen, tyvärr är det inte så utan nästan tvärt om en liten betoning på ibland. Jag har en känsla av att det här med att trampa om innan avhopp generellt är nyttigt för Herr Tux…Nöjd med träningen? Nja, var väl inte jättenöjd när jag körde därifrån men nu känns det bättre.

Med Ozzy jobbade jag mest på kontaktfälten och det går väl sisådär. Fort och slarvigt eller långsamt och noggrannt är nog den bästa sammanfattningen. Jag känner mig inte helt juste som har ändrat kriterier igen på A:et…Jag försökte även få Ozzy att jobba lite snabbare i slalomet, det har inte varit en jättevinst för honom med storslalom.

Vårtecken??
Efter träningen åkte jag och hundarna ut till Dalby Söderskog och letade vårtecken. Det var vi inte ensamma om. Varenda barnfamilj i hela Lund var där ute. Mot slutet av promenaden kastade sig Tux på alla i hopp om att de kanske hade gömt något lite barn han kunde pussa på, han var i trans och sket fullständigt om min arm kanske lossnade från kroppen. Bestämde mig för att barnfamiljer hör hemma i stan på lekplatser, nationalparker är till för att släppa hundar i..Va, inte….strängligen förbjudet med lösa hundar i nationalparker? Jaha, det var inte mina hundar som var lösa… Bildbeviset på lösa hundar nedan är taget precis utanför Dalby Söderskog, sådetså.

Lite vårtecken hittade vi, dock var jag besviken över blåsipporna, sådana såg jag minsann
i Blekinge…

Ozzy blir ifrånhoppad, hans blick är ju bara för söt säger ett oberoende institut i Schweiz..

Timmen som försvann..
Gillar sommartid men gillar inte denna dag då man förlorar en timme, allt blir bara så märkligt. Jag öppnade vilket fall hårt genom att börja morgonen med 2,5 timmes promenad runt byggden. Sen var det nästan lunchtid innan jag var tillbaka, jäkla timme.

Efter att ha glott en stund på funktionärsschemat, städat och fixat med tvätten körde jag och hundarna ut till Revingehed. Var väldigt, väldigt sugen på att åka till klubben men jag tänkte att det faktiskt kan vara bra att låta bli att träna lite ibland, speciellt inte när man inte har någon plan. Planlöst känns lydnaden just nu, fast jag har en hel del tankar och fick ännu fler från förra bloggen. Vet på ett ungefär hur jag skall strukturera upp det, för det är väl det…Jag måste försöka få till lite mer struktur i träningen i form av att jag planerar lite mer långsiktigt. Alltså att jag en eller par tävlingar och att jag lägger upp hur jag skall utforma träningen i form av belöningar, belöningsfrekvens i förhållande till den/de tävlingarna men oxå i förhållande till varandra så att jag kommer ifrån att vara så stereotyp. Det låter så fint när jag skriver det men jag har en känsla av att det inte är helt lätt, lilla slentrian och mister trygghet dyker nog gärna upp om de får chansen.

Därför blev det 1,5 timmes promenad till i vårsolen. Jätteskönt och hundarna klagade inte över utebliven träning.

Ett litet besök..
Ett litet besök fick mig att inse hur mycket viktiga saker jag faktiskt saknar. Att jag inte har insett det tidigare är väldigt märkligt. Tur för mig var de bara några musklick borta och förhoppningsvis på väg över Atlanten och mot Sverige, Malmö någon av de närmaste veckorna. Jag har varit på Clean Runs sida…till exempel blev det väldigt tydligt att jag inte kunde gå vidare med det här nosduttandet utan deras genomskinliga targets, helt omöjligt!! Inte visste jag vilken storlek som var bäst så jag köpte ett par från alla storlekar för att vara på den säkra sidan. Jag var väldigt nära att köpa en DVD om serpentiner och threadles men till min stora förskräckelse visade hon, Stacey då, med fel arm i serpentinen så där sparade jag några dollars…

FFF….full fart framåt…
Det känns som om nästa vecka är start på en väldigt busy, busy period.
1. Återbesök hos Freddy på torsdag.
2. Föreläsning Annika Falkenberg fredag.
3. Funktionsanalys Annika Falkenberg lördag.
4. Tävling Danmark söndag.
5. Gåsahoppet, fredag och lördag veckan därpå.
6. Susan Garrett-kurs, söndag, måndag, onsdag, torsdag.
7. Medhjälpare Susan Garrett, lördagen och söndagen.
8. London med jobbet måndag till torsdag.
9. Tävling Öland-Kalmar lördag och söndag.

Sen är det bara en helg kvar i april…äh, skall tävla då oxå..hahaha…

Snälla mattar lägger ut smickrande bilder på sina hundar, elaka mattar lägger ut sådana
här.

Ozzy leker med en sten.

En råbock som vi mötte ute på Revinge..

Jag hänger läpp och vet inte varför….Det är ju bara så motigt men den är nog över till imogon eller nått..Det är så rått och kallt ute, det härliga vårvädret försvann tillsammans med mitt humör.

Igår tränade jag ute på golfbanan. Ohh, cirkelträning är bra för fläsket. Tux tar inte det hela på allvar och studsar runt som världens största fjant. Jag testade lite lydnad oxå och insåg med en plötslig klarsyn att jag måste få honom att tagga ned lite inom det gebitet. Jag vet inte hur man gör för det med att belöningen skall utebli vi ljudande funkar inte så bra, tycker jag. Det känns dessutom bakvänt när han gör en sak bra, be honom göra om det och kanske belöna (för att han är tyst) något som är sämre. Nu är det inte så att han ljudar hela tiden men jag tror kanske att förväntningarna är för högt uppdragna? Kan dom vara det? Jag vill inte tävla en gång till där han går ur handen så på mig som på Malmö Int.

Jag vet bara inte hur jag skall göra, köra mer tävlingsmässigt och kräva fler moment innan belöningen kommer? Hur får jag honom att sluta hitta på så mycket bus på banan? Om jag skall vara ärlig så har han gjort det hela lydnadskarriären, han har tagit brukstegen/klätterhindret, hälsat på funktionärer, hoppat upp på bord där apporterna varit placerade och stulit saker som har legat i korgar vid plan… Fast jag har trott att han skall växa ifrån detta, men nu börjar jag tveka. Han gjorde precis som han ville inne på banan i söndags och det är inte så kul att aldrig få visa vad vi faktiskt kan. Skithund…. Kan han inte bara göra som jag säger!

Beslutsångest som måste botas, snarast..
Jag har lite problem med beslutsfattande vid banvandrande. Jag märkte det i Gundsölille och det var helt definitivt Malmö. Jag har grymt svårt att bestämma mig för hur jag skall styra Tux runt banan. Jag är allmänt yr när jag går banan och velar både hit och dit och det värsta av allt är att jag blir liksom inte klokare för det. Sen börjar jag titta på andra om de har något upplyftande att komma med. Det här funkar ju inte..Man kan liksom inte vara en velpotta när man skall springa agility och speciellt inte Tux. Nu skall jag bli bestämd och veta vad jag vill. Det får bära eller brista.

Jag tror det var mitt velande som fick mig att tappa tråden i hoppklassen i lördags. Jag ville göra en serpentin i situationen men så blev det lite halvdant med Ozzy så då blev jag tveksam. När jag sedan sprang minns jag att jag tvekade om vilken sida jag skulle vara om hindret. Nu så här i efterhand ångrar jag faktiskt att jag inte serpentinade, fegis är vad jag är. Om en timme skall jag åka till klubben och försöka bygga på den där kombinationen och se hur det går med serpentin respektive framförbyte.

Måste förklara lite bättre här, för det blir konstigt när jag skall skriva där ute i kanten. Så här tänker jag: Om jag belönar något mycket och frekvent så bygger jag ett värde för det. Ju mer jag belönar desto högre värde får det. Många saker är för Tux i princip självbelönande, han gillar att göra saker bara sådär, bara vi hittar på något är det skoj. Tux självbehärskning kan säkert bli bättre men jag kan trots allt ha belöningar som han gärna vill ha framme som retning på väldigt många sätt.

Min lekmanna (är verkligen inget proffs) upplevelse är mer att jag dragit upp motivationen för högt, om man nu kan det. Det är därför jag får ljudande, hans förväntan är hög om att det kommer komma något väldigt festligt här efter.

När Tux till exempel på dirigeringsapporteringen drar iväg över ett hopphinder, bort och tar apporten och tillbaka till mig så upplever jag det inte som frustration. Utan mer som att han är så himla besatt av apporten då jag generellt belönar det med boll vilket är hans hetaste belöning. Men eftersom han inte hittar på det på träning så hur lär jag honom att behärska sig på tävling?

Min tanke är inte att plocka bort belöningarna helt utan snarare kanske med mer regelbundenhet köra tävlingsmässigt vilket då innebär att ibland kör vi igenom ett helt elitprogram och ibland ett halvt. Vidare så lägger jag kanske in längre fria följ utan belöning, för faktum är att jag belönar ofta. Det är ganska sällan som vi kör hela moment.

Fria följet är oftast delat i 5-7 delmoment, dumrutan körs i allt från 3 delmoment till att delas upp i ännu fler delar.  Ja, så här är det rakt igenom. Jag checkar bara av hela moment ibland.

Nu tror jag inte detta får bort hans påhittighet på banan men däremot så kanske han förväntan hamnar på rimligare nivå?

Åhhh, vad jag önskar att det hade funnits någon duktig lydnadsmänniska typ Niina S i närheten…

Hmm, ja, jag är extremt förutsägbar gällande VAD han skall få. Boll på apport för det är det enda stället jag vågar att ha bollen på, kamp på de flesta andra ställen, ibland godis och kamp i fria följet. Saken är väl den att jag har en himla respekt för Tux driv efter belöningar, ja är nästan lite ‘rädd’. Det vill säga att jag tycker att han är oförutsägbar och därför så gillar jag att hålla mig till en belöning när jag märker att den fungerar. Detta kommer bland annat från den tiden jag hade problem med tex rutan efter att ha belönat med boll och han blev helt kokopelli i huvudet. Det var som om någon hade sugit ut hjärnan med vakumpump. Jag tycker helt enkelt inte att det är så lätt att hålla bra ordning på kriterier, belöningar, samt att jag tycker att han ibland hittar på knepiga saker för vissa belöningar och då känns det tryggt för mig att hålla mig till något som jag känner fungerar.

Jag som inte skulle vara en fegis….

Jag blev nästan lite rörd av denna video, vinnarlydnad Crufts: http://www.youtube.com/watch?v=CEA3RzqItJk
Inte som våra lydnadsekipage men texten var så himla söt.

Flyball, märkligt att denna sport inte slagit mer i Sverige, jag är lite sugen: http://www.youtube.com/watch?v=n4CSGtllyuQ
Man får ha sådana där smått ‘kultiga’ namn, ja sådana som ishockeylag mm har, Oxie Hurricanes…

Och lite agility:
http://www.youtube.com/watch?v=bivm3sBAsy4

Bättre kvalité men samma hund…

http://agilityvision.com/videos/crufts-large-singles-winners

Hade velat hitta mer agility men jag måste ju jobba lite oxå…Kanske någon annan har tips om fler videos från Crufts?

Igår gick vi milen i regn och rusk. Jag skulle börja med funktionärsschemat till tävlingarna men jag slocknade typ en halvtimme efter det att jag kom hem. Fast det är rätt skönt när man blir sådär supertrött så man inte har något att välja på, inget slötittande på tv eller hängande vid datorn. Somnade ifrån Plus och Sverker, det är förstås lite illa…

Appropå milen så heter min nya kompis Tanita. Och det är inte Tanita Tikaram om någon minns henne? Tanita är en stegräknare och det är riktigt roligt. 28 000 steg gick jag en dag det är rekord än så länge, den dagen jag gick som minst blev 12 000 steg. Enligt Folkhälsoinstitutet skall man minst gå 10 000 steg per dag. Jag skall ha på mig den på några tävlingar, kan vara kul att se hur mycket man går då. Jag brukar vara trött i benen ibland när jag kommer hem men vet ju inte om det beror på det dåliga flåset eller om jag faktiskt går en del. Tanita är vilket fall skoj, just nu står hon på 5700 steg efter morgonpromenaden.

Jag har lagt ut lite bilder från Malmö int. Det är agility på lördagen. Lydnad och freestyle från söndagen. Utställningsfolk göre sig icke besvär………

http://photo.orcafat.com/mars07

Det är bra med Tux, lite svullen och lite öm. Kanske lite stel i det bakbenet men inte halt.

Ikväll blir det milen för flocken och sedan skall jag börja knåpa ihop funktionärsschema. Får se hur långt jag hinner komma men kanske, kanske kan jag ha med mig ett lite utkast till inskrivningen så folk kan få se hur det ser ut.

Han ÄR FAKTISKT lydnadschampion ville jag bara säga till publiken idag…..dagens pinsammaste uppvisning med en totalt överhettad Kelpie.

Det började så himla vackert med hällregn på morgonen, en Ozzy som inte vill gå ut. Jag satte på honom täcke, gick för att sätta på mig stövlar och när jag skulle koppla hundarna hade Ozzy försvunnit. Jag hittade honom inne i soffan ovan på en ihop knölad fleecefilt. Därifrån vägrade han gå, så han blev kvar inne när Tux och jag gick en sväng runt golfbanan.

Det innebar att när jag kom tillbaka var jag tvungen att gå en extra sväng med honom och vips var jag lite sen. När jag väl kom ned mot Västra Hamnen och mässan var det MASTODONT köer mot parkeringen. Käckt! Tur att man har en del lokal kännedom så jag lyckades faktiskt köra förbi kön en jättebit och in på parkeringen. Annars hade jag aldrig hunnit. Sedan fick jag springa förbi den gigantiska kön till veterinärbesiktningen oxå. Jag var på plats 9 minuter innan start, näst sist.

Vi fick nummer 5 av 8 på lottningen. Tux fick avdrag på platssittningen för att han hade trampat om med fram och sedan på platsliggningen hade han lagt över sig på en skinka så även där åkte ett poäng. Jag har nog inte gjort någon platsliggning sedan jag tävlade sist så jag får väl skylla mig själv. Inte hela världen, egentligen. Jag har funderat på att lära honom platsliggning med hakan i backen. Kan ju inte påstå att platsliggning har varit något problem för oss men man måste ju utvecklas.

Sen kommer det roliga eller vad man nu skall säga. Jag var lite orolig att Tux skulle vara trött då han hade tävlat igår och dagen blev ganska lång då jag tog en långprommis när jag kom hem. Ojojoj, vad jag hade käpprätt åt helvete fel.

Det var inga hundar som gick sådär bra, innan jag kom in men dom visade att de hade något sånär hum om vad elitlydnad är för något. Ingen hade hittat varken konen eller rutan innan jag gick in på banan. Dessutom var själva upplägget eller utsättningen av rutan, konerna mm speciellt snällt gjord. Bland annat så hade man två koner inom 10 meter radie från utskickspunkten till rutan. En kon som stod mitt på plan som hundarna såg klart och tydligt och en kon som dom då skulle till längst ute vid kanten, svårupptäckt. Alla hundarna drog till mitten konen och de innan mig hade inte fått hundarna därifrån. Flera hundarna var uppenbart påverkade av miljön, lite låga och långsamma. Det var mycket publik runt om och det var svårt att höra. Kort och gott kan man säga att det var svårt.

Tux var inte trött, han var fan komplett galen, övertänd, helt bortom all rimlighet. Sååååå pinsam men så glad.  Inget gick som det skulle, han gick ur min hand precis hela, hela tiden….I fria följet skällde han vid vändningarna och hade väl ett snett sättande. Jag missade prisutdelningen så jag har inte poängen men de var generellt låga eller obefinliga. Domaren säger kommentarerna i högtalarna efter varje moment så de vet man ju ändå. Men minns jag rätt så var det skällandet som var det allvarliga i fria följet. Dumrutan, Tux sätter sig inte. Detta ÄR ett problem som jag måste göra något åt för nu kan han det men väljer att inte göra det. Detta är väl det enda jag känner riktigt sur över.

Inkallning, var som vanligt lite extra steg. Domaren sa att det är meningen att det skall gå fort i inkallningen men då måste de kunna stanna fort oxå. Ja, ja, ja……bla, bla…Tror att vi fick en åtta trots allt. Därefter var det rutan. Tux fixade konen utan extra kommandon, han girade lite ut till den andra konen men fick syn på den rätta och ställde sig snyggt. Sedan skickade jag ut till rutan. Nu var det inte koner rutan rutan utan några vita träsaker som såg ut som gräddklickar. Tux hade lite svårt att hitta rutan, han plockade upp en bit silvertejp på vägen men till slut var han vid rutan och när jag skulle få honom att backa så skällde han igen. Men han var inne vilket fall som helst. Tyvärr fick jag en nolla för domaren sa att han hade tjuvstartat på inkallningen *suprise*. Han kom som en jäkla projektil på inkallningen, for förbi mig och så började han hoppa framför mig…*suck*

Jag försökte, luuuuuuugna ned honom mellan varje moment men då började han dra i mina ärmar och gå upp kamp. När jag skulle gå ned till utgångspunkten för inkallning så hoppade han jämfota hela hela tiden, till slut var jag tvungen att tala om för honom att han skulle gå fot. Han brukar kunna gå löst och ledigt på transporterna, inte idag.

Sen kommer kröningen, dagens skratt. Dirigeringsapportering. Jag fick vänster apport och i linje från apporten och upp till vår utgångspunkt stod ett lydnadshinder. När jag säger konen, far Tux iväg över lydnadshindret, till apporten och tillbaka med apporten. Så har vi aldrig tränat….Hopp och metallapport, har skulle vi ju kunna lyckas få ihop något litet poäng vilket fall. När Tux dyker ned för att ta apporten var han bara tvungen att säga oooiiiiii, vad kul detta är…hysteriskt roligt.

Vittringsapporten, kunde han först inte sitta still när jag skulle vända mig utan följde med runt. Gör en klockren vittring, slänger upp pinnen i luften fångar den och galopperar in och lägger den vid mina fötter…plockar upp den igen och sätter sig fot. Ja, jag vet inte vad man skall säga. Är det en tröst att han tog rätt pinne?

Ett moment kvar innan jag skulle få kliva banan och jag bara bävade för vad han skulle hitta på. Så pinsamt. Han tyckte att han hörde lite dåligt så det första han gör är att gå fram en bit sen gör han alla skriftena okej. Till och med domaren tyckte att han behövde ursäkta hunden nu och sa att detta är ju som alla ser en arbetsvillig hund så han ville förstås vara närmare matte….

Tävlingsledaren sa att det är ju en förbaskat bra hund om han inte hittade på en massa hyss, konstant…No shit!

Vet inte om jag vågar mig ut på lydnadplanen efter detta. Hur kunde det bli så här?

Efter det smög jag mig bort till freestyleringen för att titta. Där blev vi nästan kissade på av en freestylehund. Jag hade Tux med mig och han låg snyggt och prydligt bredvid mig. Helt plöstsligt fick en av hundarna syn på Tux och sprang fram men jag var snabb att plocka bort honom, sedan lyft hunden på benet. Oooops…Det var skoj att se på freestylen dock hade de fått en himla trist ring. Synd. Jag tog en del bilder som jag lägger upp när jag har tid.

Igår var en annan dag…
Vi tävlade agility igår på mässan och det gick både bra och dåligt. Ett halvdant resultat blev det.

Parklassen blev det disk med bägge hundarna, kontaktfältsträning för hela slanten.

I agilityklassen hoppade Ozzy kontaktfältet på A:et  så det var ju inte så bra. I överigt var loppet okej. Jag får nog revidera min  kontaktfältsträning på Ozzy för det fungerar inte så bra helt enkelt, jag får gå tillbaka till 2+2. Tux och jag fick en fnurra direkt då han inte riktigt fattade vad jag hade tänkt när jag försökte trycka lite på linjen. Jag var dåligt placerad då Tux var strulig i starten och jag tappade lite fokus, han reste sig och vägrade sätta sig igen. Han stod bara och glodde på första hindret och sket i vad jag sa till honom. Däremot satt kontaktfältshindren som en smäck och det är jag riktigt nöjd med. Nu skall det banne mig fortsätta så. Jag tappade honom senare banan så det blev disk. Men dom där kontaktfälten förgyllde min dag så det kändes rätt ok ändå…

Hopploppet med Ozzy blev hackigt och konstigt. Det började bra men sen tappade han fart när han skulle in i slalom och ökade inte inne i det. Skulle nog ha gått på honom lite där. Sedan blev det orytmiskt och jag fick två byten ganska illa tajmade. Vi var dock nolla i mål. Vi slutade trea men i och med att det inte kändes så himla bra, loppet alltså, var jag måttligt nöjd.

Till Tux la ja om strategin lite och det började rätt bra. Han missade lite i en sväng i början men sedan rullade det på bra tills jag tappade banan bråkdelen av en sekund och blev sen samt illa placerad i ett byte. Tux rev då han blev störd av mig och sedan gjorde jag en halvdan ‘flick-aktig’ sak som han inte riktigt förstod och snurrade två varv. Det hela slutade med 10 fel. Han satt i starten . Som sagt det var fint tills det sket sig.

Jag har lite svårt att fatta beslut om hur jag skall ‘handla’ Tux och det är lite jobbigt. Jag är fortfarande rätt osäker på vilka val som är de bästa och kan vela långt efter banvandringen.

Hur Tuxen mår..
Jag är väldigt överraskad över vilken skillnad lite massage och streching har gjort på Tux. Han travar mycket mer nu än vad han har gjort innan, det tror jag åtminstone. Nu går han bara pass när han går i koppel på och de går mycket lösa så det blir inte så farligt mycket. Han skrittar till och med och det har jag nog inte sett honom göra.  Han har sett fräsch ut efter agilitytävling och träning, ingen stelhet eller hälta.  Peppar peppar skall man väl  säga.

Vi har bokat Annika Falkenberg till klubben. Hon kommer ned den 30 mars för föreläsning och dagen därpå skall hon göra funktionsanalys på ett antal hundar. Tux är en av dom, jag hoppas då få ännu mera hjälp med att hålla honom i trim. Han är lite svår att stretcha (spänner emot) så jag  känner att  det hade varit stor nytta för mig att lära mig mer om massage och syrväxling. Sen vill jag få lite tips om hur jag skall hålla hans bakbensmuskler i trim för det är ju dom som Tux lätt överanstränger.

Det känns dock väldigt taggande att så lite kan ge så stor effekt, att det ger sådan skillnad.

Nu skall hundarna få en långpromenad, vilket innebär att jag inte orkar läsa igenom det jag har skrivit. Alla eventuella försvunna ord, felstavningar beror på ett monster som finns här på blogtown som äter bokstäver…

Tillbaka från promenaden. Tux blev attackerad av annan hanhund. Vi var ute långt ute på fälten, på en ridstig och helt plötsligt kommer två hundar springande över fältet. En blandras och en Leonberger, Tux går in mellan Leonbergern och mig/Ozzy. Leonbergern flyger på Tux, biter honom i låret och släpar iväg med honom. Jag sparkar Leonbergern och den släpper tillfälligt Tux som kan sticka iväg. Ozzy lät hundarna vara och de lät honom vara. Efter det fick jag Tux och Ozzy med mig och de andra hundarna sprang iväg till sin gård igen.

Tux har ett sår av en hörntand och lär väl bli rejält öm från bettet. Skitledsamt men jag är så glad över att det inte blev värre än så. Jag försökte lyfta Leonbergern från Tux och jag rubbade den inte en millimeter…Fyfan säger jag bara, trodde att jag skulle få plocka upp bitarna av min hund. Jag banne mig beväpna mig så man kan försvara sina hundar för när hunden är så stor som denna var så är man maktlös.

Vi får hoppas det inte blir någon infektion för det är en liten ficka där hörntanden har gått in, har tvättat med massor av vatten och tvål.

Vi var även upp till gården där hundarna kom ifrån och de har inte märkt något. Gubben verkade mest tycka att det var lite roligt. En olycka kan ju hända men man kan väl åtminstone ta saker på allvar. Nu var vi vänliga nog att åka dit och prata med dom, kunde gjort en polisanmälan om han nu tycker att det är så roligt.

Igår var jag på föreläsning i tävlingspsykologi. Det var Niina Svartberg som höll i den och Jeanette hade fixat biljetter.

Tävlingspsykologi är väl en sådan sak som man tänker att man borde bli bättre på men sällan gör något mer än halvhjärtat åt. Nu skall ni få en inblick hur mitt lilla huvud fungerar… Jag är väl lite av ett nutcase, det är rätt tragiskt egentligen om man nu skall se det från den sidan. Det gör jag inte utan tycker mest det är lite komiskt fast med en gnutta allvar.

Igår betonade Niina vikten av att ha uppgiftsmål i första hand och resultatmål i andra hand. Tror att det är en stor del av mina problem. Jag vet fasiken inte vad jag har för mål alls och det gör faktiskt att jag aldrig är nöjd. Jag är väldigt hårt driven när det gäller träning så man skulle kunna tro att jag målet är att vinna VM. Men jag har inget sådant mål, jag banne mig inte skriva vad mitt mål är. Om man utgår från mitt sätt att förhålla sig till saker så måste det vara resultatmålen som driver mig ändå. Niina menade på att det är inte speciellt bra för resultaten är inget man kan styra över själv. Hunden gör en kalasrunda på lydnadsplanen och är domaren på dåligt humör och man får dåliga poäng ändå. Om målet då var att få 300 poäng i den tävlingen och man fick 285 så blir man besviken trots att hunden gick kalas.

Jag är nog väldigt mycket sådan även om jag mycket sällan tänker, nu skall jag vinna så är det nog det slutgiltiga målet och det är det som styr mig mycket. Senast i Gundsölille kände jag att det inte riktigt står rätt till. Tux och jag kom tvåa i klass 3 och min känsla var faktiskt mest att second place is the first loser…Ibland kan jag till och med nästan glädjas mer åt komma 6:a 7:a men med en påtaglig miss än att göra ett bra lopp och bli slagen. Det är ju trist att man inte kan glädjas åt det fina loppet.

Likadant kan jag uppdikta nya mål längsmed vägen utan att egentligen reflektera speciellt mycket över det. När jag började träna Tux i lydnad så var målet att starta elitklass, inget annat. Jag hade aldrig tävlat lydnad, inte sett speciellt mycket lydnad och träningsmöjligheterna i form av instruktörer på klubben var väldigt knapphändiga. Jag ville helt enkelt ha lärt en hund alla momenten för att få lite mer kunskap om lydnad och hundträning. Någonstans påvägen dit, utan att egentligen fundera på det så mycket, blev målet vi skulle ha lydnadchampionat med höga poäng. Det innebar att när vi tog sista 1:a priset och Tux blev SLCH så var jag inte vidare värst nöjd.

Nu låter detta som jag är jordens mest tragiska människa och så illa är det inte. Jag har rätt roligt oxå men allt kan ju bli bättre. Jag har jätteroligt när jag tränar med hundarna och jag tycker att det mesta som har med hundarna att göra är superskoj. Dock är det ett litet problem att jag sällan blir speciellt glad för framgångar.

I tävlingssammanhang är det viktigt att istället ha uppgiftsmål, mål som vi kan styra över. Som att ‘hitta en bra känsla hos hunden’, ‘få en bra inkallning’, ‘sitta i starten’ eller ‘ta kontaktfälten.

Detta med resultatmål och uppgiftsmål är nog det som är allra, allra viktigast för mig. Men jag tänkte jag kunde gå igenom lite mer av vad Niina sa.

Koncentrationsförmåga…
Om jag förväntar mig att hunden skall vara 100 % koncentrerad så skall även jag vara det. Att prata med träningspolarna medans man tränar, hälsa på folk som kommer in plan är att säga till hunden att det faktiskt är okej att släppa fokus ibland.

Att tänka på uppgiftsmålen ger koncentration för det är något som händer här och nu. Resultaten kommer senare och det är slöseri med energi och tid att tänka på dom innan tävling.

Att hålla koncentrationen hela vägen, man är inte i mål förrän sista hindret/momentet är gjort. Om man har problem med det kan man se till att man faktiskt har en uppgift efter sista moment/hinder som skall göras innan belöning och jubel för utbryta.

Störningskontroll, ta med i beräkningarna att olika störningar kan ske och fundera ut hur du skall agera för att din hund inte skall bli lidande. En störning skall inte göra att du tappar koncentrationen.

Ögonkontroll, genom att ha bestämt vad du skall titta på håller du lättare koncentrationen. Tittar vi på omgivningen i tex fria följet så tappar vi lätt koncentrationen genom vi lätt tar in vad som händer eller vad vi ser i omgivningen.

Mål…
Resultat- och uppgiftsmål har jag redan gått igenom.

Utöver dessa så kan man även ha känslomål och träningsmål. Det första kan vara att känna sig glad när man tävlar, vilja tävla eller hitta koncentrationen på tävling och den typen av mer känslomässiga mål. Träningsmål är de mål som ger oss resultaten på tävling.

Nervositet…
Det är inte meningen att man skall veta hur det skall gå på en tävling, nervositet är bra och behövs. Nervositet är motiverande.

Vår inställning till nervositet är väldigt viktig. Det finns dom som är väldigt lite nervösa men som ändå på grund av deras tankar kring nervositeten inte kan prestera och det finns motsats, folk som är riktigt, riktigt nervösa men som ändå gör bra ifrån sig på grund av att de tänker de rätta sakerna.

Ett sätt att styra nervositeten är att göra det man trivs med på tävling och inte göra det som andra gör. Det vill säga alla går promenad med sina hundar innan men jag mår bäst av att sitta på läktaren så bör jag göra det. Uppvärmning av hunden får jag lösa på annat sätt.

Att skapa nervositet på träning är nyttigt. Det kan vara att be folk titta på en, spela in videofilm eller vad som nu får igång en. Då får man vänja sig och framför allt så får hunden lära sig att föraren kan bli lite knäpp ibland.

Rikta blicken utåt, istället för att fokusera på hur nervös jag är så kan jag fokusera på att göra dagen så bra som möjligt för min hund.

Kroppsspråk/andning, le. Det är svårt att vara nervös, arg eller vad det nu är när man ler. Att le är helt enkelt ett bra verktyg för att kontrollera känslor som man inte vill ha.

Om att sätta mål som är realistiska och som inte skapar ångest.

Att ha rutiner innan tävling minskar nervositeten.

Tävlingsattityd…
Se tävlingen som möjligheter och utmaningar.

Våga äga planen, gå in med attityden att du har rätt att vara där och ta planen i besittning.

Fundera på hundens upplevelse. Hunden skall älska att tävla och det är ditt ansvar som förare att se till att den gör det.

Det är okej att klappa sig själv på axeln när det går bra. Hitta en balans mellan det positiva och negativa. Visst måste man hitta det dåliga för att bli bättre men det är lika viktigt att hitta det bra och vara nöjd över det.

Ja, det var i väldigt grova drag det som hanns med igår.  Nu får jag försöka jobba lite oxå..

Jag har sett fullt av tussilago idag – de måste vara vår!

Vad har vi pysslat med sedan i torsdags då?
Först och främst, tack för all support. Tux har varit olidligt pigg och sprungit som han har eld i röva..

I fredags blev det promenader, en sådan innehållandes cirkelträning. Det är inte så dumt det där med cirkelträning känner jag. Nyttigt för fläsket och även bra för Tux. Hans flamsar gärna när han tycker att det
lite svårt, höger sida är svår för honom.

I lördags lyste flitens lampa över mig och jag tog först långpromenad med hundarna. Sedan stor städade jag huset. Därefter åkte jag till klubben och tränade lydnad. Det gick väl lite halvdant. Tux var väldigt fixerad vid konerna, det kändes som han ville kolla mycket på dom och tänka på dom. Magiskt med koner tydligen. Konerna har inte varit framme på ett tag så det kanske var det. Tyvärr fick han något totalt hjärnsläpp vid vittringsapporteringen. Nosen var inte i närheten av att kopplas på och det är faktiskt ovanligt. Den enda
förklaring jag har är att jag placerade om rutan precis innan och han inte riktigt kunde släppa den. Skall
göra en vittring här hemma imorgon på lunchen och se. Robert kom förbi och han fotade oss lite, några av bilderna ligger på fotosidan: http://photo.orcafat.com/10mars

Idag blev det lite lätt agilityträning med bägge hundarna. Serpentiner, kan ju inte få nog av dom… Kontaktfältshindren kördes igenom dom oxå. Tux gör dom så stensäkert och bra på träning, tänk om jag kunde komma till det läget på tävling som jag är på träning. Det blir dock lätt att man släpper lite tidigt för man är rädd att de inte stanna och vänta på släppkommando och det resulterar att de ställer frågan tidigare nästa och gång och så är osäkerhetsspiralen igång.

Rent generellt har Tux haft enormt mycket spring i benen sedan i torsdags och Ozzy är inte sen att hänga på. I fredagseftermiddag när jag skulle släppa hundarna ute på golfbanan så löpte de amok och försvann som två projektiler. Jag är glad att ingen var där för de var allt annat än lydiga. Tux har varit grymt taggad på träning och nu är det vårt minsta problem annars så det är nästan lite väl bra.

Jag har varit flitig med masserande och stretchandet. I mitt huvud finns det många planer och tankar om hur jag skall lägga upp våra veckor framöver men än så länge är allt inte klart.

Landslaget…
I torsdags bestämde jag mig för att jag skall söka till landslaget med bägge hundarna. Jag har tvekat väldigt mycket tidigare men när vi åkte tillbaka från Freddy så kände jag bara att man vet inte när man har chansen och att man bör passa på när man har den. Sagt och gjort så har jag fixat alla papper i helgen och nu ligger de i ett kuvert som skall skickas. Orsaken till att jag har tvekat är kort och gott att jag inte tycker vi är bra nog. Fast det är väl det man har uttagningstävlingar till så det är kanske inte upp till mig att avgöra.