Tux och jag har kommit med i en spårgrupp tillsvidare. Det känns bra, lite kluvet, men ändå bra. Kluvet för att nu har jag genast bokat upp mina lediga helger, visserligen bara en halvdag men ändå bokat. Också lite kluvet för att jag vet att vissa i gruppen har dragits med samma problem väldigt länge, tex hundar som inte kan ligga platsliggning. Det påverkar inte mig egentligen då Tux är är så pass rutinerad att han inte skall påverkas av sådant men det kliar i mina fingrar försöka få ordning på det. Positivt är vilket fall att jag får några att spåra med, lär känna nya folk i klubben och att alla tränar på ett positivt och trevligt sätt, vilket dessvärre inte är en självklarhet på vår klubb.

Igår tränade jag lydnad med bägge hundarna. Ozzy ligger i hårdträning inför nästa års klubbmästerskap, vi kommer att vara vassa. Med Tux försökte jag verkligen vara noga med vad jag vill ha och inte ha. Jag är rätt nöjd, Tux var väldigt på hugget och man såg riktigt hur han tänkte när han inte fick sin belöning som en självklarhet. Fast det har en bieffekt och det är att jag pladdrar. Jag märkte inget förrän den andra gruppen som var där gick in för att fika och jag blev själv på plan. Guuud, vad jag snackar, så pinsamt. Alltså jag snackar inte när jag kör momenten utan mellan och blir det då inte som jag har tänkt mig pratar jag med Tux. Det låter nog helt knäppt. Jag insåg det när en person stod och stirrade på mig från parkeringen. Saken är väl sådan att jag har små trix för att hålla mitt humör/min stämning i rätt läge och att småsnacka när det blir fel är ett av dom trixen. Det får mig helt enkelt att känna mig mindre frustrerad. Ett annat trix som jag använder som faktiskt är jättebra och det är att le .

Det började när jag och Tux strulade i lydnadklass 3 och jag märkte att Tux faktiskt blev låg på en tävling. Tux är verkligen en hund som älskar att tävla, träna och om han blir låg så är det illa. Det fanns bara en slutsats att dra och det var att han helt klart kände av min besvikelse över våra upprepade misslyckanden. Nästa tävling så hade jag bestämt att jag skulle tvinga mig själv att le oavsett vad som händer. Alltså inte storle  utan bara dra mungiporna uppåt . Jag vet att vi nollade något moment men Tux gick alla tiders och var sitt gamla vanliga superglada jag igen.  För det är något märkligt med att le, det går liksom inte att vara arg samtidigt som man ler. Så numera försöker jag verkligen, även om det inte alltid är lätt, att tänka på att le. Det är inte så att jag alltid klarar det men på lydnadstävlingar har det verkligen var bra hjälpmedel för mig.

Jag är lite nöjd med själv över att jag lärt mig lite nya saker. Tidigt i våras köpte jag en om Photoshop som fick bra kritik och verkade bra. Jag har kollat lite i den men den har nästan helt bara blivit liggande. Den största orsaken är förstås att jag har varit lat. Jag skulle verkligen behöva lära mig mycket mer om både Photoshop och min kamera, som jag typ bara utnyttjar till en bråkdel. Den här boken var på svenska och jag har förstås photoshop på engelska samt att alla bilder är från Mac, förstås, och jag har givetvis PC. Så det är här med att titta på bilder gick liksom fetbort. Hur lyckades jag egentligen få ihop en fil.mag. som inte ens orkar läsa en bildtext? Härom kvällen satte jag mig läste på lite, duktiga jag och jag lärde mig något nytt. Inget avancerat men jag kunde fixa några VM-bilderna till det bättre tycker jag. Nu njuter jag mest av att jag tog mig i kragen, vi får väl hoppas att det blir fler gånger.


Simic med Mettes gamla kunskaper


Simic med delar av Mettes nya kunskaper

Jag har en fråga om någon mer skulle snubbla in här…

Det här med att visa med egen hund när man är instruktör, vad tycker ni om det? Jag skall försöka fråga den agilitygrupp jag har nu hur de upplevde det. Jag har visat med Tux en gång och det kändes nog rätt positivt men jag är ändå rädd att de skall tycka att det är ‘skrytigt’, avskräckande eller så när man visar med sin hund som är mycket längre kommen… Jag skulle nog vilja visa mycket mer, ja nästan alla övningar för det känns som många av de som går kurs inte har sett så mycket agility och de tycker att övningarna är konstiga eller dylikt. Hur gör ni, vad har ni för erfarenheter?