Jag har verkligen sett fram emot denna helg! Det är första helgen på länge som jag är hemma och inga aktiviteter är inbokade. Det innebär låååånga träningsdagar i lugn och ro, så himla nice. Jag har av någon anledning inte riktigt fått fram den där riktiga träningsglöden i agility så fokuset har legat på lydnaden. Jag har även kört lite flyball och så idag har vi kollat på Sveriges tävling i rallylydnad. Bilder från tävlingen finns här: http://photo.orcafat.com/rallyokt . Jag kommer inte satsa på rallylydnad men det verkade vara en skoj aktivering för dom som inte riktigt vill köra lydnad.

Lydnaden, det som stör mig lite är att jag inte får den där riktiga stadgan i momenten med Tux. En vecka så kan till exempel dumrutan sitta och han gör det verkligen super och sedan helt plötsligt så blandar han ihop stå och sitt igen. Nu sista tiden har det varit dumrutan som har strulat. Den var bra innan sista tävlingen och likaså strulade han från kon till ruta där han verkade blanda ihop ruta med apporteringsdirigeringen. Jag kan verkligen inte riktigt sätta tummen på varför det blir så här. Igår jobbade jag igenom alla moment i elit utom platsliggningen. Jag började med en 5 minuters platssittning och det gick ok. Jag såg att han hängde till några gånger med huvudet men ryckte upp sig. Sedan körde jag fritt följ som jag var nöjd med, det kändes riktigt bra. Någon enstaka bump in i varandra men på det hela taget riktigt fint.

När jag sedan skulle köra rutan så springer han ut till konen fint och när jag skall skicka honom till rutan så vänder han som han är på väg mot apporterna. Han ser inga apporter och återvänder till konen, jag kallar in och börjar om. Då springer han ut mot rutat efter konen men med en gir ut som om han måste kolla så att det inte ligger några apporter där denna gång. Kör en gång från andra hållet och då var det klockrent. Flyttar rutan till helt annat ställe och låter den vara för stunden. Kör igenom inkallningen som inte är så bra som den kunde har varit, tempot är det som sagt inget fel på men detta jäkla smygande. Jag har lagt detta moment lite åt sidan för jag behöver hjälp för att komma till rätta med vårt problem så nu underhåller jag det bara. Vi brukar pendla mellan 6 och 8,5 i betyg och det är jag väl inte riktigt nöjd med, ffa för att jag har själv pajjat hans fantastiska stopp som han hade från början. Grrr….tänk om man kunde backa tiden…

Jag hade, dagen till ära, även fått med två omgångar med vittringspinnar. Kors i taket! Första omgången gick finemang och jag gör om momentet en gång till med nya pinnar. Då var Tux ytterligt nonchalant. Han kan vara det på detta moment och jag har inte riktigt vågat säga ifrån. Överhuvudtaget så tycker jag att svårt att säga ifrån eller jag menar typ säga nädu, grabben det där räcker inte. Alltså jag menar inte att man måste säga något men jag är nog lite väl generös med att belöna – även sådant som jag faktiskt inte är nöjd med. För mig känns det hela tiden som en svår balansgång. Jag vill inte ha en hund som är osäker eller omotiverad samtidigt kan jag helt klart se att jag ganska ofta belönar sådant som jag inte riktigt tycker är okej. När Tux var lite nonchalant i vittringen så tar han rätt pinne men greppar den lite halvdant, rullar den i munnen och tappar den på vägen. Igår tog jag pinnen och la tillbaka den och när han gjorde det 2:a gången då greppade han ordenligt.  Det känns ju som han fattade att matte var inte nöjd  då han korrigerade sig, eller var det bara slumpens skördar att det blev bättre?

Jag tror att det som gör att jag är osäker på när jag faktiskt kan hålla tillbaka belöningen är att jag inte riktigt vet när hunden kan det som jag förväntar mig att den skall utföra. Det känns skitsvårt att veta, det känns helt okej att säga näe, jag vet att du kan bättre än så när det blir som ovan, hunden gör om och gör rätt. Dock tycker jag att det lika ofta resulterar i att frustrationen sprutar ur öronen på dom och då har man istället skapat osäkerhet. Svårt, svårt….

Därefter började vi på den efterlängtade apporteringsdirigeringen. Nu hade jag bestämt mig för att jag inte skulle acceptera annat än att han ställer sig vid konen ordentligt, inte en meter bort från konen mot apporterna. Detta tyckte Tux var mycket jobbigt, han blev osäker och gnydde lite. Jag blev nervös att jag hade pajjat mitt moment. Vilket fall som helst så fick väl till ett par skick med en korrekt kon och bra dirigeringar. Idag körde jag dirigering x2 och de var helt perfekta! Inte en tvekan om att vända upp tätt intill konen och säkert med fart ut till apporterna. Så återigen är det kanske bara en fråga om att jag måste vara bestämdare om vad som är okej och inte okej?

Rutan, andra omgången blev sista lydnadsmomentet och det fungerade mycket bättre i första omgången. Märkligt det där…

Jag avslutade träningen med agility, vi tränade balanshindren. Att Tux skulle klara att ta dom helt oberoende av mig och det fungerar enormt bra på hemmaplan. Jag vet dock sedan förra Greg-kursen att dessa färdigheter inte riktigt sitter på tävling eller tävlingsliknande förhållanden. Jag skall försöka tänka på träna detta alla gånger som jag har möjlighet så att jag får samma beteende på träning och tävling. Jag är dock väldigt nöjd med hur Tux gjorde det på träning, han är mycket säker här. Ozzy hängde med på agilityträningen.

Idag har jag varit ute på klubben från 8.30 till 16.00 så vi har vilket fall fått frisk luft.

Innan rallylydnadstävlingen drog igång körde jag lite flyball med hundarna. Min tanke var att jag skulle börja träna om Tux som har nose touch på plattan till flyballmaskinen. Förra året när jag fick ett ryck att lära honom flyball så pekade jag på själva plattan och Tux satte dit nosen och vips så kom bollen. Sedan dess har det varit kört.  Jag har visserligen inte tränat det så många gånger men han är mycket envis om att nosen skall dit först, ibland tar han hjälp av en tass.

Tux satsar på att bli mops…

Även Ozzy flyballar sig, fast han har vilket fall underbara miner….

Efter rallylydnaden spann jag vidare på lydnaden. Gjorde först en platsliggning tillsammans med Troya vilket förlöpte helt okej, som vanligt. Idag fungerade rutan bra igen, inga tendenser att förväxla den med apporteringsdirigeringen. Och som jag skrev innan var apporteringsdirigeringen riktigt kanonfin. Det jag var mindre nöjd med var den långsamma marschen där han inte riktigt var med på vänster om och även fjärren. I den senare så gick det bra först men sedan så fick han för sig att han inte skulle sätta sig upp. Då surnade matte till lite så hon tog Tux till bilen och tog ut the grand master of lydnad, Ozzy… Vi fokuserade väldigt hårt på metallapporten. Ozzy spottade och fräste förut när han såg metallen men nu efter mycket träget arbete så har vi kommit så långt att han faktiskt kan apportera den.

Jag är lite lätt i gumpen sedan mina tyngder försvann…

men det går bra ändå…

Jag avslutade dagen med lite agility för bägge hundarna. Tränade en liten detalj från en bana i Rönne med Tux och sedan körde jag en del på balanshindren, ffa vippen. Ozzy blev bara spontankörd med massor av bollkastande och skojsigt värre. Nu är vilket fall killarna nöjda och sover gott…

Funderar på om jag skall se om jag kan efteranmäla mig till inofficiell agilitytävling i Falkenberg i samband med landslagslägret för att sparka upp motivationen lite. Men eftersom det är landslagsläger så kan det få motsatt effekt, att man känner sig ännu kassare…En agilityvitamininjektion är vad jag behöver!