Det har varit jätteskoj. Jag har tagit massor av ganska kassa bilder och det kommer att ta evigheter att gå igenom alla känns det som. Jeanette var väldigt snäll som inte gnällde en enda gång trots att hon inte fick så mycket sällskap av mig.

Bilderna kommer ligga i detta album: http://photo.orcafat.com/basel
Än så länge är bara söndagen hyffsat frädig. Kvalitén är väl inte så mycket att hänga i julgranen men ljusförhållandena var sisådär. Jag kommer att fylla de andra albumen efterhand som jag får tid.

På plussidan från VM:
* Att alla verkade så trevliga mot sina hundar. Såg inga fulheter mot hundarna.
* Engelska large-lagets fantastiska kontaktfält under lagtävlingen.
* Smallhundarna var överlag väldigt duktiga, de var snabba som attan och höll jämn klass.
* Vårt boende och Basel som stad och arenan.
* Sarah med Simic, über-woman…helt klart en alien!
* Svenska large-laget härliga satsning, som höll.
* Den juckande pudeln underhöll oss..

På minussidan från VM:
* Jag blev otroligt besviken på både på det ameriksanska och kanadensiska laget. Jag hade verkligen väntat mig så mycket mer. Mycke snack och lite business känns det som…Helt klart största besvikelsen..
* Maten, fet åttitals-mat kändes det som. Kostade som svensk restaurang mat men höll mycket sämre standard.
* Det dåliga utbudet av försäljare, lite saker och lite försäljere.

Får skriva mer sedan…skall ta hundarna ut på prommis och försöka återgå till arbetet.

Senare och lite mer om VM….

Den juckande pudeln..
Ja, reda förra året hörde jag talas om denna hund som juckade helt ogenerat på husses ben under prisutdelningen och när helst det passade den. Det hade vad jag förstod varit lite av en snackis då. Jag hade lite sådär halvt om halvt glömt bort det där. Under själva invigningen hamnade Schweizs trupp längst ned där även jag satt i godan ro. Men vad skådade mitt norra öga, något som inte stämde in i den högtidliga stämningen…Jo, en pudel som tok-juckade mot husses ben. Direkt kom jag ihåg vad jag hade hört från förra året och visste förstås vem det var. Jag kunde ju förstås inte låta bli att dokumentera detta, lite diskret sådär…

Humpeli, hump…

När jag kom upp till läktaren så var det typ det första som Jeanette sa – Såg du den juckande pudeln? Alltså, husse måste väl veta vad som försigår vid hans ben? Är det hans gimick? Tydligen tycker han inte att det är genant vilket fall och några av oss tycker att det är hysteriskt kul. Fast jag måste erkänna att jag var rätt nervös för att den skulle tokjucka hela prisutdelningen för det hade blivit för mycket. Denna pudel är alltså världsmästare i agility small…

Smugglarna….
Jag hade lovat Emelie och Eva att ta hem en väska med böcker (det är så det heter numera ) från Susan Garrett som någon extremt lång person i det kanadensiska laget. Den långa personen skulle dessutom springa med Sheltie, som om det nu skulle göra saken bättre. Så helt plötsligt stod det en safarimönstrad väska på läktaren bredvid Jeanette. Väskan var så chick att man skämdes att gå den, leopardmönster och vilda djur. Vilket fall så på flygplatsen så insåg jag att jag inte hade något väldigt bra svar på frågan -Har du packat dina väskor själv? Jag kunde ju i smyg säga nej och peka lite diskret på Jeanette men det kändes inte riktigt som någon helgjuten plan-B. Sen funderade jag på om man kunde kolla fingeravtryck på väskan, DNA-test…Nu frågade inte incheckningsflickan mig vem som hade packat väskorna så jag slapp det problemet. Inte heller blev jag stannad i tullen och polisen har inte knackat på än…

VM, Basel och de försvunna partypinglorna…
Vi bodde som sagt himla bra, ganska mittemellan arenan och centrum. Basel var en trevlig lagom stor stad. Själva VM hölls i en ishall som låg vid ett idrottscentrum. Det fanns en ridanläggning där campingen var, fotbollplaner, ishallen och en annan inomhushall. Det låg även en botanisk trädgård nära och ett shoppingcentrum. Vad mer kan önska sig egentligen? Hallen var väl lite dunkel, dessutom så svalde den mörka mattan en hel del ljus. Arenan var fullsatt på söndagen och nästan full på lördagen. Luften i hallen blev väldigt dålig. När man gick upp på svenskläktaren så var det som en bastu med väldigt lite luft i. Det gjorde att jag allra helst stod nere vid banan bland fotograferna.

Jag och Jeanette skulle som sagt gå ut och roa oss…oj, oj, det skulle drickas paraplydrinkar och dansas nätterna långa. Dom där partypinglorna måste ha tagit något annat plan för inte kom de till Basel vilket fall. Min personliga teori är att det är matens fel. Den var stenåldrig eller vad man skall säga. Alltså, var och varannan restaurang serverade pasta med tusen olika såser *väldigt exotiskt* och all mat så flåååååtig….smöret bildade pölar på tallriken. När man då äter sådan mat så blir man trött. Det är alltså hela förklaring till varför jag och Jeanette gick och la oss före klockan 23 varje kväll.

Vad har jag sett?
Jag tycker att small-hundklassen är ett riktigt getingbo. Otroligt många jämna, snabba hundar. I large finns det förstås många duktiga oxå men det äre n större klass, fler starter och det finns helt klart rätt många mittemellan hundar där. Min åsikt just nu är att i small har vi endast ett fåtal hundar som konkurrerar i världsklass i Sverige. I large har dock fler hundar som skulle kunna vara med. I medium var det några riktigt grymma hundar i topp men inte riktigt den jämnhet som man såg i small, tycker jag. Allt sådant här ändras ju säkert från år till år. Jag har ingen riktigt bra förklaring till varför small var så duktiga men kanske är det för att agility är en av de få aktiviteter som erbjuds för små hundar eller är de helt enkelt bara så att de har fler bra små hundar i övriga europa….Jag tänker då främst på hur de är att motivera och så. Kamp och kastande av bollar användes mycket såg jag. Lite intressant tycker jag..

Under första lagklassen hade engelska largelaget de allra finaste kontaktfälten. De var ingen tvekan vart de skulle och trots att de höll hundarna i 2+2 så hade riktigt bra tider. Snyggt helt enkelt. Jag har oxå sett en hund utföra nose touch. Tyvärr så är jag inte så imponerad, faktum är att jag är riktigt lättad att jag inte började trassla med detta. Japp, nu trampar jag säkert flera på tårna men jag funderat mycket på nose t. och jag tycfker att det lägger enorm belastning på frampartiet. För att fatta mig kort så har hunden vikten fint tillbaka ända tills den skall börja dippa nosen,  då viktar den om på frampartiet för att kunna komma ned med nosen. Hunden blir låg i hållningen vilket i sig är en poäng men det borde väl gå få fram utan nose t.? Den hunden jag såg var tvungen att spjärna så med sitt framparti att baken lättade av farten framåt. Nu är detta enbart en hund men som jag skrev innan så har jag funderat en hel del på själva mekaniken, om det verkligen blir viktning bakåt tidigare och inte fått ihop det och den hund jag såg bekräftade mina tankar. Som gammal fälttävlansryttare så vet jag vad som händer om hästen kommer med nosen i backen i en nedförsbacke, det är sådant man bara gör en gång om man inte leker kamikazepilot.  Ja, ja jag förstår dock vad Susan vill åstadkomma men är nog inte riktigt överrens med henne om hur man skall göra det. Det finns dessutom en sak till som jag inte heller är helt säkert på att jag håller med om och det är placeringen på kontaktfälten. Men det får jag väl ta en annan gång…

Sarah Lorentzon är helt klart inte från denna planet. Så himla avspänd där hon satt med de andra danskarna på läktaren. Hej och hå, fröken stålnerver.

Svenskarna då, jo det flera som var duktiga. Maria och Ginza gjorde den allra snyggaste starten på Laamanen-banan och threadle situationen som vållade mycket problem. Det går nog inte att få det tightare än så, sen blev lite fnurr senare i banan. Jenny hade otur att få en rivning i samma situation men gjorde en kanonfint lopp i övrigt. Martina och Troya hoppas vi få se på VM nästa år, tredje gången gillt blir det medalj. Det är jag helt säkert på, dom har farten som krävs, nu behövs bara en gnutta flyt oxå. Maja var väl den small-hund som imponerade mest, orutinerad men visade ändå prov på att farten finns där. Dilba verkade dessvärre lite berörd av miljön och kom inte till sitt rätta jag.

Summa sumarum så har det varit trevligt och lärorikt!