Tux status
Pratade med pappa i fredags om Tux och han ordinerade minst 14 dagars agilityvila och dylika aktiviteter så att eventuell skada i muskel får läka ut. Minst 14 dagar tar det för muskelbristningar/sträckningar att läka även om de är ohalta fortare. Det var ju bra att han sa det även om jag kanske innerst inne kunde räkna ut det själv. Det är dock lätt att sätta igång hunden direkt när de är ohalta och den risken hade nog varit stor med mig som gillar att träna, typ väldigt mycket. Dock var det som sagt okej att träna lydnad och spåra. Jag kunde ju vänta några dagar med de allra häftigaste momenten så som ut till kon och ruta, hopp.

Vilket fall som helst så morse iakttog jag Tux noga när vi promenerade på golfbanan och halt var han inte men han tar inte ut steget fullt i trav. Tux har ganska slängiga frambenen (briljaderar) när han travar på för fullt men nu slänger han inte med framtassarna och är något kortare i steget. Så han har väl lite känningar kvar men det är väl okej, blir nog mer orolig om det är samma status i slutet av nästa vecka. Han uppvisar ingen smärta när jag böjer igenom lederna och inte heller i musklaturen. Som sagt om han inte travar som vanligt vid sisådär fredag så tror jag beställer tid för undersökning på klinik med röntgen men just nu så känns det faktiskt helt okej att låta honom gå lite halvt på sparlåga och bara se om det läker av sig själv. Det får dock gärna gå fort tills jag ser att han travar på som vanligt..

Hur lär man en kängru att gå?
Jo, jag fick träna lydnad och spår. Pappa tyckte att det var om jag kunde hålla Tux från att hoppa under vilket fall helgen och början av veckan. Jag svarade att det skulle jag väl kunna. Idag insåg hur jäkla svårt det är. Tux hoppar grymt mycket och jag tänker nog inte på det i vanliga fall. Imorse hittade han en gren som hade blåst av något träd, ja då skuttade han iväg med den hoppelihopp. När jag skulle träna så studsar mest hela tiden mellan momenten. Jag har därför insett att Tux har fem gångarter: skritt, trav, galopp, pass och hoppåtallahållochkanter. Jag försökte tala om för honom att var sjuk men han tyckte det lät väldigt överskattat och fortsatte skutta framåt.

Kombo-spår
Igår skulle jag göra tusen saker utöver den sedvanlig hundaktivering. Dessutom skulle vi bort på kvällen så jag kände mig lite extra tvungen att hitta på lite saker med hundarna. Vilket fall la jag ett spår till Tux ute på ett fält och medan det låg och marinerade eller vad spår nu gör körde jag handlade leverpastej. När jag skulle gå spåret drabbades jag av dåligt samvete för Ozzy som skulle bli inlåst i bilen igen. Hundarna hade legat i bilen ganska mycket innan under dagen medans jag handlade ditten och datten. Därför fick jag för mig att jag skulle ta med honom i spåret och band fast honom runt magen. Ozzy är jätteduktig på att spåra, går mitt i spårkärnan och noggrann som attan. Dock har han inte gått mer än något enstaka personspår så jag visste inte riktigt om han skulle reagera på spåret som jag hade lagt. Det såg nog rätt konstigt ut när jag drog fram över fältet, en hund 10-12 meter ut och så en 1,5 meter framför och bägge med näsan i backen. Det var lite jobbigt när hundarna hade olika åsikter om vart spåret gick…Tux är stark, det liksom ingen nyhet men 7,5 terriervilja är inte att leka med det heller. Ozzy muskelknutte…

Spåret låg lite kors och tvärs och bland annat var det två vinklar som gjorde att det blev som ett U med ganska nära mellan. Då försökte Tux helt sonika gena rakt över. Han blev väldigt frustrerad när han inte fick gå rakt över utan var tvungen att gå ned i vinklarna. Han är en slarvpelle i spåret, ibland. Ozzy tyckte vilket fall att det var väldigt spännande att följa med på spår så jag får kanske börja spåra lite med honom oxå.

Fåtölj
Tux har aldrig gillat att ligga i hundkorg. Redan som valp blev han helt vansinnig när jag stängde inom i bur med korg. Det blev ett jäkla liv på honom och han var inte nöjd förrän hade fått upp korgen, filtarna i ett hörn eller längs med väggen så han kunde ligga på golvet. Jag ville väldigt gärna att han skulle ligga i korg för att inte få tryckmärken på armbågarna men det hjälpte liksom inte att komma hem med den ena dyrare korgen efter den andra. Waste of money…Däremot har han varit ganska förtjust i att ligga i möbler såsom sängen och soffan. Igår åkte husse till IKEA och köpte en Tux-fåtölj. Nu har Tux en egen fåtölj som han inte ligger i, än så länge… Min misstanke är att snart kommer den ockuperas av en liten vit fyrbent sak, framför allt om jag lägger dit någon riktigt gosig filt eller så. Ozzy tackar inte nej till att ta för sig av livets goda han…

Lydnad och lite lure coursing…
Idag blev det lite lydnadsträning på SBK Malmö, som lär vara Sveriges största brukshundklubb till medlemsantalet. De har vilket fall stooooora superfina planer, jordens sämsta agilitypark med hinder som inte borde vara tillåtna på en agilityplan. Nu skulle vi ju ändå träna lydnad så det spelade liksom ingen roll. Platsliggning och platssittning gick ok. Sedan kunde jag inte köra alla moment i lydnaden då Tux skulle ta det lite piano. Fritt följ, gå-runt-rutan, vittringsapport och fjärren blev det vilket fall. Jag är supernöjd med alla moment utom fjärren. Han var inte riktigt still utan åkte fram mer än vanligt. Lite tror jag att det beror på att han var piggare än vanligt när jag körde den och då var det helt enkelt svårare att hålla styr på alla benen.

Det skulle vara en uppvisning av servicehundar och lure coursing på klubben. Vi åkte iväg innan själva uppvisningen för kaffet på Espresso House lockade lite väl mycket men vi fick ändå se en sväng lure coursing. Det var en Italiensk Vinthund som testkörde banan, dom är snabba små rackare dom där…Jag skall nog försöka åka och kolla på det någon mer gång, även vanlig hundkapplöpning är jag sugen på. Fast det får gärna vara lite varmare och skönare än nu.

Efter Espresso House så fick Ozzy köra lite agility, spontan-agility. Det är när matte inte har någon plan utan kör på det som är uppställt av någon annan.

I lördags så gjorde Tux något drastiskt ouppvärmd och jag kommer ihåg att jag svor över att han aldrig kan hejda sig och ta det lite lugnt. Han verkade obekymrad och vi forsatte helgen som planerat med massor av träning. Jag har under veckan och i söndags tyckt mig sett, men inte alls varit säker, en tendens till stelhet när Tux reser sig efter att ha sovit. Verkligen sådär marginellt att man inte riktigt kan säga att det är något men ändå har man en magkänsla av sådär brukar det inte se ut. Igår kväll efter agilityträningen, inte direkt i anslutning utan senare på kvällen, var Tux halt. Så det var helt klart något. Han värmde ur det mer eller mindre på morgonpromenaden och min misstanke är att det är en muskel som är sträckt, överanstängd för ledproblem brukar de inte värma ur. Dessutom med tanke på mina iakttagelser tidigare så stämmer det med att det är någon muskel som stelnar till och så fort han tänjt ut den så känner han inte av det. Men jag vet ju inte med full säkerhet och då blir man sådär hysteriskt orolig som jag är nu. Det jag tänker på är Tuxens väldigt äckliga vurpa av balansen för några veckor sedan. Vilket fall så skall han få helgen på sig med koppelpromenader och lugna aktiviteter, skulle han inte bli bättre så får vi ta oss ett veterinärbesök. Känslan säger att man vill bara kasta sig iväg och få hunden genomsökt i alla upptänkliga vrår men förnuftet säger mig att sannolikheten ändå är störst att det är muskel och han behöver ta det lite coolt i några dagar och avstå agility helt den kommande veckan. Jobbigt att ha is i magen och jobbigt att gå med spattig Kelpie i koppel. Antagligen känner han inte av det när han är uppvärmd och fattar inte alls varför han skall behöva ta det lugnt.

Jag som hade så stora träningsplaner inför helgen. Tyvärr har jag en miljard andra saker som jag nu inte har någon ursäkt att skjuta på längre. Jag har skickat massor av foton på framkallning och den del har jag fått tillbaka. De skall in i ramar och hängas upp, sedan måste jag iväg till IKEA och köpa fler ramar. Jag har framkallat bilderna hos www.crimson.se Det har varit supersmidigt och det är inte speciellt dyrt heller. Jag beställde första omgången med bilder i söndags och hade dom i brevlådan i tisdags. Då var det mest 13*18 och 18*24 men nu har jag även beställt större bilder, bland annat 3 30*40. Nu kanske vi kan få upp några tavlor på väggarna, jag tänkte jag skulle ställa tavlorna på vägghyllor så det är lätt att byta ramar utan att behöva göra nya upphängningar osv. IKEA hade snygga sådana men givetvis så är de slut i Malmö det materialet som jag vill ha, typiskt. Sedan skall jag försöka fixa till några nya championatstavlor till klubben oxå, skall köra till Gallerix och se om det inte finns färdiga passpartouter där eller om jag måste beställa.

Trots smolket med Tux skada så gick träning bra igår, kul bana som var klurig utan vara vara krånglig. Tux går bra i agilityn tycker jag just nu, framför allt så är balanshindren riktigt grymma. Ozzy fick inte träna någon agility för han tränade dagen innan utan det blev lite lydnad för honom istället. Så jäkla orättvist säger Ozzy, jag blir ju aldrig lydig ändå, det är emot min personlighet – jag gör som jag vill.

Jag har anmält mig och betalat till Susan Garrett oxå. Så nu återstår det bara att fixa ned någon ur familjen Svartberg. Det är ytterligare en sak jag kan ta tag i helgen så det blir gjort. Här skall det tränas.

Det blåser en hel del här men storm tror jag inte att det är, fast det värsta har kanske inte kommit än? Man får onekligen känslan av att media har haussat upp det hela eller har vi bara sluppit det värsta.

Läste igår att John Ausonius har sökt om nåd. Jag blev helt förvånad när jag läste det för det känns som att det var inte alls länge sedan och man kan väl inte få nåd så fort? Fast det var faktiskt ett tag sedan insåg jag efter en stund, man börjar bli gammal helt enkelt. Han är inte beviljad och det verkade inte heller så sannolikt att han skulle bli det. Han hade vilket fall skrivit att han var en annan människa nu, inte längre psykiskt sjuk, att han hade familj utanför fängelset och så vidare. Detta är en av livets märkligheter, tycker jag, att kriminella som sitter i fängelset verkligen verkar ha värsta ‘köttmarknaden’. Vad är det med vissa tjejer egentligen?

Och lite till och lite senare…
Jag fick Hundesport, som är Norges Hundsport och blev lite glad. Det behövdes lite uppmuntran, här. Jan Egil hade skrivit snällt om min sida och så var denna bild med: http://photo.orcafat.com/lordag/L25

Ibland när jag surfar lägger jag märket till att vissa får så fina priser i lydnaden och rosetter vid LP/championat. Jag har aldrig sett det här nere i Skåne. Oftast är det sådana där vanliga sportpriser á la typen glasägg med något blått i som jag fått 5 gånger tror jag eller vanlig buckla. Inte fick jag någon rosett eller dylikt heller när vi tog Lp III. Är det regionala skillnader eller har jag bara otur? En rosett när hunden blir champion hade varit kul, brukar man få det? Jag kom på att man kanske måste säga till om att hunden tar ett Lp/championat….det låter ganska logiskt nu när jag tänker efter.

Här ett exempel på jättefint pris och jätteduktigt ekipage förstås : http://www.blogtown.se/blog.php?id=tomik
eller till hemsidan www.tomik.se Den apportbocken är himla fin och jag har nog minsann sett de har fått fler fina priser och rosetter, sånt som jag aldrig ser här nere.

I Höganäs för man föstås fina priser, där fick jag en fin skål från Höganäs Keramik. Det är nog det enda stället jag kan komma på här i Skåne.

Senare..
Okej, fick besked från Åhus att jag inte kom med till deras lägre spår. Det var 64! anmälda och jag blev förstås bortlottad. Det var 5:e lägre spåret som jag inte har kommit med på.

Upptäckte igår att det inte alls var så mycket lydnadstävlingar kvar i år som jag trodde. Jag avstod som sagt en tävling igår och så har jag förmodligen betalat in försent till en här i Malmö, grr så klantigt. Tror jag kan skrapa ihop 4 lydnadstävlingar i år. Skall kolla om jag får efteranmäla till ett ställe oxå. Jag hade inte så tydliga mål för i år men hade nog hoppats på ett lydnadschampionat och då får jag lägga på ett kol. Sedan är det frågan om lydnadstävlingen på My Dog. Jag tycker att det hade varit kul att testa att tävla lydnad inomhus men av skiljda skäl så tvekar jag lite kring My Dog. Allra viktigast är att det är på lördagen och de/den som jag åker med troligen inte vill stanna till lördagen. Det känns inte så lockande att köra själv eller typ släpa alla saker till stationen plus hundar för att ta tåget hem. Kan man lura Susanne att det kommer komma Foxterriers med väldigt lååååånga och fina nosar lördagen? Dessutom kommer jag nog känna mig dum i den konkurrensen, har liksom inget där att göra. Får kanske ta inomhusdebuten på Malmö Int istället.

Spår, ja här händer det inte mycket. Jag har inte kommit med på några tävlingar, har varit reserv men långt ned alla gånger. Är anmäld till en lägre klass senare i höst och har inte fått besked därifrån än. Jag spårar väldigt lite så det kanske är likabra att jag inte har kommit med. Fast nu skall det bli nya tag. En chans återstår i år vilket fall och om vi inte kommer till start så är det vilket fall inte mitt fel.

Agilityn, två tävlingar kvar i Danmark. Det kommer vara två mycket tuffa tävlingar konkurrensmässigt så vi lär väl inte ha så mycket där att göra men det kommer vara skoj ändå. Jag skall tävla Gundsölille sista helgen i november och klasserna innan NM i Ölstykke. Jag ser verkligen fram emot dessa tävlingar, vet inte riktigt varför men det brukar helt enkelt vara skoj där. Utöver det så är det kurs i början december för Greg D. Det är mer med skräckblandad förtjusning, muntergök.

Jag och Robert skall hinna med att åka till Barcelona i december oxå.

Inte fullt så tomt i kalendern som jag trodde i går ändå!

Igår när jag tränade vågade jag knappt göra platssittning för hade Tux lagt sig så hade jag lagt mig på backen och skrikit. Han fick dock sitta 2 gånger 2 minuter med belöning och han satt fint. *phew* Sedan körde jag dirigeringsapporteringen som verkligen går helt super just nu. Rutan går oxå riktigt bra, jag har en liten target som inte syns förrän än han är i rutan. Det gör att han inte väntar på dirigering utan ställer sig korrekt. Tux tycker att dirigeringen är rätt rolig så jag kan tänka mig att han inte är så noga med vart han ställer sig men det blir lätt en dum ovana känner jag. Jag var tvungen att testa vittringen och den var bra, tyvärr ett omtag på vägen in men annars bra. Lite inkallningar hann vi med oxå. Sen var det agility för hela slanten. Lite dubbelboxträning och sedan filade jag på balanshindren. Oj, vad jag är nöjd med Tux balans och A-hinder på träning. Nu skall de bli precis lika bra på tävling vilket inte är det lättaste. Vippen är okej men jag vill ha honom lite snabbare ut till kanten på vippen. Han är väldigt självständig på balanshindren nu, jag kan i princip röra mig helt oberoende av honom när han utför dom. Det är lite häftigt.

Såg för den delen att Tux ligger på 39 plats på årets agilityhund, mycket högre än vad jag trodde för vi har bara ett resultat i agility. Näst bästa Kelpie för tillfället, Olle ligger på 20:nde plats. Jag är helt klart förvånad, skulle ha gissat att vi låg på plats 100 eller däromkring. Ozzy ligger fortfarande på 10:nde plats.

Leverpastej i spåret..
Jag la ett spår ute på ett stort fält till Tux idag. 750 meter långt, 8 pinnar plus slut. När jag hade lagt det så åkte jag till ICA för att köpa batterier till hunden, nej förlåt till pannlampan. Jag köpte riskakor oxå, de hade fått tillbaka rätt sort så nu överlever jag ett tag till. Det var en liten krissituation här när jag köpte de sista av den rätta sorten. Passa er för dom, riskakorna alltså, när man har passerat 30 så kan det bli som en drog. Alltså, när jag pluggade så jobbade jag extra på diverse vårdinrättningar och tanterna som jobbade där åt alltid riskakor. Jag fattade aldrig riktigt det där men nu är det kört…Tillbaka till ämnet, när jag var på ICA så köpte jag även en tub leverpastej. Den tog jag med ut i spåret och Tux blev totalt galen eller nått åt det hållet. Jag har inte belönat så mycket i spåret, kampat med pinnarna men inte så mycket mer. Tux har tyckt att det är helt okej och att det är skoj ändå men det här med leverpastej var ändå något extra.

När vi kom i mål så hade vi 7 pinnar plus slutet och en tom tub leverpastej med oss. Den där tappade pinnen var efter en vinkel när Tux for på för långt ut och så vände han inte utan fick spåret i nosen och drog diagonalt tillbaka dit och då missade han pinnen. Ett problem vi har är att Tux far iväg när jag skall släppa på honom på spåret igen efter pinnarna, han far bara iväg utan egentligen ta upp spåret. Han hittar det men det känns som det blir onödigt svårt då han får vända, gira. Jag får klura lite på hur jag skall få bukt på det.

Vi avslutade sen med en promenix på golfbanan i mörkret, pannlampa är bra fast man ser inte bunkrarna förrän det är försent fick jag erfara när jag helt plötsligt trillade ned i en. Hundarna tyckte det var roligt och jag svor…

Dagen började med att jag sov till klockan 10 , det måste vara något slags rekord. Sedan efter morgonpromenad och frukost åkte jag från Kvarnby till Kvarnby för att kolla på vallhundstävling med Martina. Själva tävlingsplatsen ligger på promenadavstånd, ja en lite längre promenad men det tar nog inte mer än 30 min att gå dit om man genar över golfbanan från där jag bor. Men nu skulle jag ha med alla träningspryttlar plus att golfarna hade fräckheten att vara ute på min golfbana. Det var kul att kolla på vallning fast det känns lika pinigt varje gång att komma med fel ras. Tux är vilket fall en bra staketvallare då han faktiskt följer vallningen med intresse från staketet.

En som gick bra tror experten Mette , lite problem vid fållan men annars så det tjusigt ut…

Working Kelpien bröt dessvärre…

Efter att ha kollat på x antal vallhundar så frös vi ganska så rejält och därmed åkte vi iväg till Espresso House som ligger i möbelbutiken ILVA för en stor latte och macka innan själva träningen. Där satt vi i våra hundträningskläder bland allt folk som var ute och shoppade. Det är oxå lätt pinsamt..men gott och varmt var det. Vi hann till och med låtsas vara som alla andra på vägen ut, vi kollade på saker som man kunde shoppa. Men denna sinnesförvirring varade inte så länge utan vi for iväg till klubben för träning.

Jag började träna lite lydnad med Ozzy och det gick inte så bra. Han var inte riktigt med på noterna idag fast jag hade smaskig leverpastej. Han ville helst till agilitybanan och tyckte att lydnaden var måttligt roande.

Sen när det var Tux tur så skulle jag börja med platssittning. Jag har aldrig haft mycket problem med varken platsliggning eller platssittning, på det hela taget, men jag kan säga att det tog vi igen idag. Först la han sig efter ca 2,5 min, jag går ut och sätter om. Tux sitter full tid, jag börjar gå ut och när jag kommer runt planket så har han hunnit lägga sig. *suck, grr* Jag blir irriterad och tar Tux till bilen. Tar ut honom en stund senare för att göra om, sätter honom och gömmer mig. Jag står och kollar genom en liten springa och ser hur han helt plötsligt bara tokrusar iväg . När jag kommer runt planket så har husse kommit på besök och traskat ut på planen. Han kunde förstås inte veta att Tux satt platssittning då han inte håller på med hundträning. Fast då hade jag blivit så upphetsad att både husse och Tux fick skäll. Husse blev sur och åkte sin väg och Tux fick sitta igen. Denna gång var jag bara tvungen till att få till ett lyckande och han fick sitta kortare tid. Jag delade helt enkelt upp platssittningen i två omgångar och då gick det bra. Fast det slutade förstås inte där…när jag hade tränat färdigt lydnaden så tänkte jag, envis som jag är, att jag nog skulle göra en platssittning till. Den här gången lägger sig Tux direkt . Trött och flåsig som han var så hade jag verkligen bäddat för ett misslyckande. Sen lyckades vi även bli lite ovänner jag och Tux, jag menar varför inte när vi ändå är på gång. Ibland skall man bara lägga ned, gå hem och dra täcket låååååångt över huvudet. Men hör och häpna, efter detta fick vi faktiskt till två lyckande…

Jag skulle tävla imorgon……valet att avstå kan jag säga är väldigt lätt. Jag har tränat platssittning sedan förra tävlingen och det har gått bra, inga konstigheter alls men idag hade vi både otur, dålig planering, dåligt genomförande och allt annat på en gång och nu känner jag mig helt deprimerad, besviken på mig själv och på Tux.

Jag fick be husse om ursäkt när jag hade kommit till sans…

Det fanns väl en och annan positiv sak idag även om det känns svårt att se i den här skogen av misslyckade platssittningar. Rutan gick superbra, dirigeringsapporteringen känns som om den har lossnat. Det vill säga han verkar ha fattat att han måste göra konen ordentligt för att få sticka till apporterna. Inkallningen var helt okej och vittrings apporten var väl okej oxå. På den senare så tyckte jag smällde till en apport med tassen när han sprang ut då de inte syndes i det höga gräset fast jag är inte helt hundra på om han smällde till den med tassen eller om tog upp den. Tog han upp den och släppte den så var det förstås inte så bra även om det blev rätt in så får det inte vara något lyftande av pinnar. Får göra om imorgon och ha lite bättre koll.

Det känns även som dumrutan börjar lossna. Han är lite orolig med huvudet under själva ställandet, han tittar ömsom bakåt och ömsom framåt och det skulle jag förstås vilja ha bort. Sättande känns dock stabilare och han sätter sig fortare vilket troligen är ett tecken på att kan börjar förstå eller det är åtminstone vad jag hoppas.

Får väl se imorgon hur mycket jag har förstört i platssittningen efter dagens övningar. Fasiken vad jag känner misslyckad som inte får ordning på denna lydnad. Jag har snart tragglat med elitlydnaden i ett år och har fortfarande grundläggande problem. Bryta ihop och komma igen är väl dessvärre det enda alternativet…jag har natten på mig så jag kan ha nya fräscha tag imorgon.

Tux och jag har kommit med i en spårgrupp tillsvidare. Det känns bra, lite kluvet, men ändå bra. Kluvet för att nu har jag genast bokat upp mina lediga helger, visserligen bara en halvdag men ändå bokat. Också lite kluvet för att jag vet att vissa i gruppen har dragits med samma problem väldigt länge, tex hundar som inte kan ligga platsliggning. Det påverkar inte mig egentligen då Tux är är så pass rutinerad att han inte skall påverkas av sådant men det kliar i mina fingrar försöka få ordning på det. Positivt är vilket fall att jag får några att spåra med, lär känna nya folk i klubben och att alla tränar på ett positivt och trevligt sätt, vilket dessvärre inte är en självklarhet på vår klubb.

Igår tränade jag lydnad med bägge hundarna. Ozzy ligger i hårdträning inför nästa års klubbmästerskap, vi kommer att vara vassa. Med Tux försökte jag verkligen vara noga med vad jag vill ha och inte ha. Jag är rätt nöjd, Tux var väldigt på hugget och man såg riktigt hur han tänkte när han inte fick sin belöning som en självklarhet. Fast det har en bieffekt och det är att jag pladdrar. Jag märkte inget förrän den andra gruppen som var där gick in för att fika och jag blev själv på plan. Guuud, vad jag snackar, så pinsamt. Alltså jag snackar inte när jag kör momenten utan mellan och blir det då inte som jag har tänkt mig pratar jag med Tux. Det låter nog helt knäppt. Jag insåg det när en person stod och stirrade på mig från parkeringen. Saken är väl sådan att jag har små trix för att hålla mitt humör/min stämning i rätt läge och att småsnacka när det blir fel är ett av dom trixen. Det får mig helt enkelt att känna mig mindre frustrerad. Ett annat trix som jag använder som faktiskt är jättebra och det är att le .

Det började när jag och Tux strulade i lydnadklass 3 och jag märkte att Tux faktiskt blev låg på en tävling. Tux är verkligen en hund som älskar att tävla, träna och om han blir låg så är det illa. Det fanns bara en slutsats att dra och det var att han helt klart kände av min besvikelse över våra upprepade misslyckanden. Nästa tävling så hade jag bestämt att jag skulle tvinga mig själv att le oavsett vad som händer. Alltså inte storle  utan bara dra mungiporna uppåt . Jag vet att vi nollade något moment men Tux gick alla tiders och var sitt gamla vanliga superglada jag igen.  För det är något märkligt med att le, det går liksom inte att vara arg samtidigt som man ler. Så numera försöker jag verkligen, även om det inte alltid är lätt, att tänka på att le. Det är inte så att jag alltid klarar det men på lydnadstävlingar har det verkligen var bra hjälpmedel för mig.

Jag är lite nöjd med själv över att jag lärt mig lite nya saker. Tidigt i våras köpte jag en om Photoshop som fick bra kritik och verkade bra. Jag har kollat lite i den men den har nästan helt bara blivit liggande. Den största orsaken är förstås att jag har varit lat. Jag skulle verkligen behöva lära mig mycket mer om både Photoshop och min kamera, som jag typ bara utnyttjar till en bråkdel. Den här boken var på svenska och jag har förstås photoshop på engelska samt att alla bilder är från Mac, förstås, och jag har givetvis PC. Så det är här med att titta på bilder gick liksom fetbort. Hur lyckades jag egentligen få ihop en fil.mag. som inte ens orkar läsa en bildtext? Härom kvällen satte jag mig läste på lite, duktiga jag och jag lärde mig något nytt. Inget avancerat men jag kunde fixa några VM-bilderna till det bättre tycker jag. Nu njuter jag mest av att jag tog mig i kragen, vi får väl hoppas att det blir fler gånger.

Simic med Mettes gamla kunskaper…

Simic med delar av Mettes nya kunskaper…

Jag har en fråga om någon mer skulle snubbla in här…

Det här med att visa med egen hund när man är instruktör, vad tycker ni om det? Jag skall försöka fråga den agilitygrupp jag har nu hur de upplevde det. Jag har visat med Tux en gång och det kändes nog rätt positivt men jag är ändå rädd att de skall tycka att det är ‘skrytigt’, avskräckande eller så när man visar med sin hund som är mycket längre kommen… Jag skulle nog vilja visa mycket mer, ja nästan alla övningar för det känns som många av de som går kurs inte har sett så mycket agility och de tycker att övningarna är konstiga eller dylikt. Hur gör ni, vad har ni för erfarenheter?

Jag kan inte hjälpa det men det finns väldigt många saker som man kan förundras över…

Till exempel hur kan man tacka ja till att bli kulturminister utan att ha betalt TV-licens? Hur tänkte hon, det är nog ingen som kommer på att jag har brutit mot lagen i 16 år? Eller, tänkte hon jag säger bara att jag inte tittat på SVT eller SR de senaste 16 åren? För SVT och SR är knappast speciellt viktiga kulturetablissemang i Sverige…För mig känns det extra märkligt och ännu mer svårt att förstå då det just är TV-licens – kulturminister.

Likaså så fundras man över hur man kan kläcka ur sig att man inte har råd att betala städtanten eller vad det nu var vitt när man per månad tjänar mer än vad många gör på ett år? Jo, jag vet att det är svindyrt att ha folk anställda eller köpa dylika tjänster så jag och troligen många med mig kan förstå att man vill ‘sneaka’ lite. Men jag kan inte förstå varför man säger att man inte har råd när man tjänar apmycket pengar och beviserligen har råd när man nu blir avslöjad.

Varför inte bara säga sanningen? Det blir förstås inte rätt eller bra för det men jag slipper åtminstone oroa mig för att våra politiker är normal begåvade.

En positiv sak med regeringsskiftet är att Djurskyddsmyndigheten läggs ned. Jag har verkligen haft ett stort horn i sidan mot denna myndighet för att de har bråkat med KC Ranch så pass att de nästan har varit tvugna att lägga ned sin verksamhet. KC Ranch har köttdjur på lösdrift på Revingehed utanför Lund. Jag har själv haft häst på Revinge under flera år och varit där massor av gånger med hundarna. Dessa djur har det verkligen så bra som djur kan ha det, de lever ute året om i stora flockar och de stödutfodras vid behov. Orsaken till att Djurskyddsmyndigheten har gått till tingsrätt, vidare till länsrätt tror jag de hann var att  KC Ranch vägrade att bygga ligghallar till djuren.  Revingehed erbjuder mycket naturliga skydd för djuren och dessutom  är de stora flockar så de kan  även nyttja detta skydd. Ligghallar  blir väldigt upptrampade, geggiga och djuren har av någon anledning en viss benägenhet att hålla alldeles till där alldeles för mycket, dvs de står i geggan vilket medför att bakterier, smuts mm frodas. Har man varit på Revinge och sett dessa djur så förstår man verkligen hur otroligt dumt, korkat, idiotiskt det är att driva denna fråga. Man kan verkligen förundras vad folket på denna myndighet tänkte med?  http://www.kcranch.se/

En annan sak som jag är nyfiken på är hur SKK skall hantera veterinärförbundets kritik.  Jag tror och jag har en känsla av att det kommer bli locket på. Ett kort bemötande och sedan punkt slut, verksamhet fortsätter som förut. Dessutom så tror jag SKK som organisation kommer att gömma sig bakom att det är mycket värre i andra länder.

Små betraktelser en tisdagseftermiddag..

En sak till som är lite konstig, det är att barn/juniorskor är mycket billigare än seniorskor fast det är samma modell och typ samma storlek. Ibland kostar juniormodellen typ bara hälften fast den finns upp till storlek 39. Jag har idag köpt ett par juniorskor som var 300 kr billigare än seniorvarianten..märkligt

Jag har verkligen sett fram emot denna helg! Det är första helgen på länge som jag är hemma och inga aktiviteter är inbokade. Det innebär låååånga träningsdagar i lugn och ro, så himla nice. Jag har av någon anledning inte riktigt fått fram den där riktiga träningsglöden i agility så fokuset har legat på lydnaden. Jag har även kört lite flyball och så idag har vi kollat på Sveriges tävling i rallylydnad. Bilder från tävlingen finns här: http://photo.orcafat.com/rallyokt . Jag kommer inte satsa på rallylydnad men det verkade vara en skoj aktivering för dom som inte riktigt vill köra lydnad.

Lydnaden, det som stör mig lite är att jag inte får den där riktiga stadgan i momenten med Tux. En vecka så kan till exempel dumrutan sitta och han gör det verkligen super och sedan helt plötsligt så blandar han ihop stå och sitt igen. Nu sista tiden har det varit dumrutan som har strulat. Den var bra innan sista tävlingen och likaså strulade han från kon till ruta där han verkade blanda ihop ruta med apporteringsdirigeringen. Jag kan verkligen inte riktigt sätta tummen på varför det blir så här. Igår jobbade jag igenom alla moment i elit utom platsliggningen. Jag började med en 5 minuters platssittning och det gick ok. Jag såg att han hängde till några gånger med huvudet men ryckte upp sig. Sedan körde jag fritt följ som jag var nöjd med, det kändes riktigt bra. Någon enstaka bump in i varandra men på det hela taget riktigt fint.

När jag sedan skulle köra rutan så springer han ut till konen fint och när jag skall skicka honom till rutan så vänder han som han är på väg mot apporterna. Han ser inga apporter och återvänder till konen, jag kallar in och börjar om. Då springer han ut mot rutat efter konen men med en gir ut som om han måste kolla så att det inte ligger några apporter där denna gång. Kör en gång från andra hållet och då var det klockrent. Flyttar rutan till helt annat ställe och låter den vara för stunden. Kör igenom inkallningen som inte är så bra som den kunde har varit, tempot är det som sagt inget fel på men detta jäkla smygande. Jag har lagt detta moment lite åt sidan för jag behöver hjälp för att komma till rätta med vårt problem så nu underhåller jag det bara. Vi brukar pendla mellan 6 och 8,5 i betyg och det är jag väl inte riktigt nöjd med, ffa för att jag har själv pajjat hans fantastiska stopp som han hade från början. Grrr….tänk om man kunde backa tiden…

Jag hade, dagen till ära, även fått med två omgångar med vittringspinnar. Kors i taket! Första omgången gick finemang och jag gör om momentet en gång till med nya pinnar. Då var Tux ytterligt nonchalant. Han kan vara det på detta moment och jag har inte riktigt vågat säga ifrån. Överhuvudtaget så tycker jag att svårt att säga ifrån eller jag menar typ säga nädu, grabben det där räcker inte. Alltså jag menar inte att man måste säga något men jag är nog lite väl generös med att belöna – även sådant som jag faktiskt inte är nöjd med. För mig känns det hela tiden som en svår balansgång. Jag vill inte ha en hund som är osäker eller omotiverad samtidigt kan jag helt klart se att jag ganska ofta belönar sådant som jag inte riktigt tycker är okej. När Tux var lite nonchalant i vittringen så tar han rätt pinne men greppar den lite halvdant, rullar den i munnen och tappar den på vägen. Igår tog jag pinnen och la tillbaka den och när han gjorde det 2:a gången då greppade han ordenligt.  Det känns ju som han fattade att matte var inte nöjd  då han korrigerade sig, eller var det bara slumpens skördar att det blev bättre?

Jag tror att det som gör att jag är osäker på när jag faktiskt kan hålla tillbaka belöningen är att jag inte riktigt vet när hunden kan det som jag förväntar mig att den skall utföra. Det känns skitsvårt att veta, det känns helt okej att säga näe, jag vet att du kan bättre än så när det blir som ovan, hunden gör om och gör rätt. Dock tycker jag att det lika ofta resulterar i att frustrationen sprutar ur öronen på dom och då har man istället skapat osäkerhet. Svårt, svårt….

Därefter började vi på den efterlängtade apporteringsdirigeringen. Nu hade jag bestämt mig för att jag inte skulle acceptera annat än att han ställer sig vid konen ordentligt, inte en meter bort från konen mot apporterna. Detta tyckte Tux var mycket jobbigt, han blev osäker och gnydde lite. Jag blev nervös att jag hade pajjat mitt moment. Vilket fall som helst så fick väl till ett par skick med en korrekt kon och bra dirigeringar. Idag körde jag dirigering x2 och de var helt perfekta! Inte en tvekan om att vända upp tätt intill konen och säkert med fart ut till apporterna. Så återigen är det kanske bara en fråga om att jag måste vara bestämdare om vad som är okej och inte okej?

Rutan, andra omgången blev sista lydnadsmomentet och det fungerade mycket bättre i första omgången. Märkligt det där…

Jag avslutade träningen med agility, vi tränade balanshindren. Att Tux skulle klara att ta dom helt oberoende av mig och det fungerar enormt bra på hemmaplan. Jag vet dock sedan förra Greg-kursen att dessa färdigheter inte riktigt sitter på tävling eller tävlingsliknande förhållanden. Jag skall försöka tänka på träna detta alla gånger som jag har möjlighet så att jag får samma beteende på träning och tävling. Jag är dock väldigt nöjd med hur Tux gjorde det på träning, han är mycket säker här. Ozzy hängde med på agilityträningen.

Idag har jag varit ute på klubben från 8.30 till 16.00 så vi har vilket fall fått frisk luft.

Innan rallylydnadstävlingen drog igång körde jag lite flyball med hundarna. Min tanke var att jag skulle börja träna om Tux som har nose touch på plattan till flyballmaskinen. Förra året när jag fick ett ryck att lära honom flyball så pekade jag på själva plattan och Tux satte dit nosen och vips så kom bollen. Sedan dess har det varit kört.  Jag har visserligen inte tränat det så många gånger men han är mycket envis om att nosen skall dit först, ibland tar han hjälp av en tass.

Tux satsar på att bli mops…

Även Ozzy flyballar sig, fast han har vilket fall underbara miner….

Efter rallylydnaden spann jag vidare på lydnaden. Gjorde först en platsliggning tillsammans med Troya vilket förlöpte helt okej, som vanligt. Idag fungerade rutan bra igen, inga tendenser att förväxla den med apporteringsdirigeringen. Och som jag skrev innan var apporteringsdirigeringen riktigt kanonfin. Det jag var mindre nöjd med var den långsamma marschen där han inte riktigt var med på vänster om och även fjärren. I den senare så gick det bra först men sedan så fick han för sig att han inte skulle sätta sig upp. Då surnade matte till lite så hon tog Tux till bilen och tog ut the grand master of lydnad, Ozzy… Vi fokuserade väldigt hårt på metallapporten. Ozzy spottade och fräste förut när han såg metallen men nu efter mycket träget arbete så har vi kommit så långt att han faktiskt kan apportera den.

Jag är lite lätt i gumpen sedan mina tyngder försvann…

men det går bra ändå…

Jag avslutade dagen med lite agility för bägge hundarna. Tränade en liten detalj från en bana i Rönne med Tux och sedan körde jag en del på balanshindren, ffa vippen. Ozzy blev bara spontankörd med massor av bollkastande och skojsigt värre. Nu är vilket fall killarna nöjda och sover gott…

Funderar på om jag skall se om jag kan efteranmäla mig till inofficiell agilitytävling i Falkenberg i samband med landslagslägret för att sparka upp motivationen lite. Men eftersom det är landslagsläger så kan det få motsatt effekt, att man känner sig ännu kassare…En agilityvitamininjektion är vad jag behöver!

Är det någon som kan förklara för mig varför det finns ett antal använder på blogtown som typer sprider sina ‘kikar in’ inlägg gång på gång? Har de inget vettigt att säga eller tycker dom att det är viktigt för omgivningen att veta att just dom har råkat öppna denna blogg? Ja, mystiken tätnar och jag funderar.

Okej, jag fattar att poängen är att man skall titta på deras blogg men det känns ju helt enkelt föga upphetsande att göra det när de personen upprepade gånger endast kan åstadkomma ‘kikar in’. Det är inte direkt så att det där ‘kikar in’ bygger upp någon förväntan om en väldigt spännande och intressant person….

Den där friska alpluften i Schweiz var nog kanske inte helt bra för mig. Redan i förrgår dök det upp vilda tankar i mitt huvud. Jag har kommit på själv då jag föreställer mig åkandes stjärtlapp nedför backarna på golfbanan, flera gånger till och med. Imorse på hundpromenaden började kolla efter längsta och brantaste backen. Vilken chans det har öppnats för mig, kuperad golfbana och snö måste vara absolut bästa sjärtlappsbackarna. Inga stenar att slå av svanskotan på, bara en och annan bunker att fastna i. Tänk vad galna hundarna kommer att bli! Kan man åka stjärtlapp när man har passerat 30 och inte har barn som alibi?

Nu ser jag riktigt fram emot snö…