Vilken kväll, pust.

Jag var uppe klockan 6 och körd ned till klubben för att träna agility och det gick finemang. Planen var att jag skulle köra dit på kvällen och köra ett pass lydnad. Men under dagen så började jag känna mer och mer för att ta en långpromenad på dryga ett par timmar och kanske få några fototillfällen med det nya objektivet.

Sagt och gjort så tar jag med hundarna ut och går en riktigt bra bit. Vi viker av från en stig som går längs med en större väg och jag släpper Tux. Han far förstås ut på fälten och hoppar runt i säden som vanligt. Jag går som bäst och funderar på varför det är så härligt att bara rusa runt där ute. Efter en stund så hör jag en massa skrikande, gnyende och jag tänkte bara shit jäklar nu har Tux gjort det igen, det vill säga jagat kanin. Jag ropar på Tux och han tar ett hopp över sädesaxen och ser glad och obekymrad ut, inte alls på jakt efter något. Skriken fortsätter och helt plötsligt kommer det ut en kattunge ur åkern. In the middle of nowhere….sädesfält ganska långt åt alla håll.  Vart kom kattungen ifrån och vart är mamman?

Jag samlar ihop Ozzy och kallar in Tux. Kattungen springer mot hundarn och runt mig. Jag har värsta bestyret att hålla undan hundarna. Jag försökte först gå då jag tänkte att mamman måste vara där men kattungen bara följde efter och det verkligen envist. Dessutom var den extrem oskygg för både mig och för hundarna. Här börjar jag ana oråd…Både Tux och Ozzy tyckte att det var hur spännande som helst och jag var så himla rädd att de skulle bita den. Mina föräldrar har stallkatt och Ozzy är grymt intressarad av att jaga denna katt och Tux brukar hänga på om de någon gång får chansen.

Sedan visade Tux att han fattade att det här var inget som man skulle jaga eller bita, att det var en liten bäbis. Tux börjar putta på katten och sedan börjar han pyssla om den genom att slicka på den och låta den stryka sig mot honom.

Jag hade verkligen ingen aning om vad jag skulle ta mig till för det fanns liksom inget hus där som den kunde höra till och den var fast besluten om att den skulle följa med oss. Ozzy vill jaga den och var på helspänn. Inte så bitig utan rusade mer på den i hopp om att den skulle springa. Tack och lov för Tux som var gudasnäll. Det var en väldigt liten kattunge, den försökte fortfarande suga och nu var den förstås jättehungrig. Tux utsågs snabbt till mamma och kattungen började leta efter matbaren. Den tänkte att Tux snopp verkade lämplig men då hoppade Tux undan.

Efter tusen samtal hit och dit så kom kattjouren och hämtade kattungen. Robert döpte honom/henne till Lost.

Vilken promenad det blev…

Lost..

Tux och Lost..

Tux inspekterar Lost efter att han pysslat/slickat och fixat..

En lite blöt men ompysslad Lost..

Denna hittade jag i skogen idag. Tänk att sländor är så ludna på huvudet, värdelöst vetande men rätt intressant ändå…/biolognörden..