Jag har sedan ett par veckor funderat på om Tux är inne i andra, psykiska, könsmognadperioden? Kan den komma så här sent?  På de flesta ställen som jag läser så står det runt 1½ och 2 år och Tux är mer än så, snarare närmare 3 än 2. Han har inte haft några som helst utpräglade könsmognadsperioder innan. Första könsmognadsperioden så började han lyfta på benet och så började andra hanhundar bli mer aggressiva mot honom, that was that, efter det har det inte varit något alls vad jag kan minnas. På häst vet jag att de utvecklas senare om de tränas hårt men kanske kan det vara samma sak på hund? Tux har ju utan tvekan gått mycket, det var inte egentligen inte förrän i slutet av januari och februari som det blev lite lugnare.

Tux är absolut inte dum eller något sådant, det är bara det att jag inte helt och hållet känner igen honom i alla lägen. I mars var han väldigt om sig och kring sig gällande kissandet dessutom var halvt döv på promenaderna. Han har alltid varit väldigt lyhörd. Detta har dock försvunnit helt och hållet nu. Inte lyhördheten alltså utan omständigheterna kring kissandet….

Sedan har han spökat för lite saker, inga stora grejjor och han har alltid kunnat lösa genom att gå fram och undersöka. Dock brukar han inte spöka alls så då börjar man fundera på vad som händer. Det har varit saker som att en gång var vi skogen och en annan hund skällde till och då trodde han att det verkligen var fara på torpet och trumpetade på ett tag där ute i skogen på ingenting . En annan sak som hände strax innan detta var att vi satt och tittade på en tävling och cirka 30 m bort så hoppar en person upp och sätter sig på ett staket och Tux fick ett väldigt trängande behov att tala om det som hade hänt för alla runt omkring. Här kunde vi gå och hälsa på personen och det var inga problem. Men som sagt det är inte alls likt honom…

Imorse visade han dessutom tydligt att han inte längre tänker sig att ta en massa skit från Ozzy. Ozzy har som sagt en del mindre sympatiska drag och ett av dom är att han har en hel del resursförsvar. Han vaktar helt enkelt olika saker och jag har fått jobba massor med detta. Han vaktar inte mat man leksaker, delikatesser samt en del andra saker som Ozzy ser som värdefulla. Det är inte alltid lätt att veta vad han ser som värdefullt, det kan vara en person eller som i morse då ett gäng pinnar.

Ozzy lekte med en pinne tillsammans med mig och det ville förstås Tux oxå göra. Sedan beslutar jag mig för att jag vill avsluta leken och går. Tux skall då plocka upp sin pinne från marken och bära på den vilket är något han gillar. Ozzy tyckte däremot att den pinnen numera var hans så han beslutade sig snabbt för att tala om det för Tux. Då sa Tux ifrån, det är något jag inte har sett förut. Inget bråk men Tux sa till Ozzy att det kan du glömma och du skall inte hålla på tjafsa med mig för jag har inte snott din pinne. Ozzy fann sig i läget men han var inte glad. Det var inte spänt mellan dom eller så efter och det blev liksom inget mer än att Tux fräste ifrån. Tux har haft ett under av tålamod med Ozzy och varit enormt duktig på att parera Ozzys lätt knepiga temperament.

Jag tror inte det är någon fara mer än att jag får ha en tumme i ögat på Ozzy ett tag och tala om för honom att han inte skall hålla på och vakta saker. Jag måste alltid ha en tumme i ögat på Ozzy men ibland, när saker fungerar bra så lättar man lite på tummen och då poppar alltid saker upp. Ozzy är ett levande bevis att man kommer undan med och man kommer långt bara på ‘good looks and charm’…

Tux är som vanligt att jobba med, ja för den delen han är som vanligt 98 % eller mer av tiden. Det är nog mest jag som hade tyckt att det vore skönt få en förklaring på saker som man inte riktigt känner igen.

Pinnar tillhör livets trevligare saker…

Igår tränade vi lydnad. Först gick det väl sådär, det var väl inte så mycket som gick fel eller så men det kändes bara sådär. Sedan tog jag ut Ozzy och vi bara lattjade runt på agilityhindren och då slog det mig vilket helt annorlunda tonfall och attityd jag hade bara för att ‘lattjade’. Det var inte direkt så att han fick göra som han ville utan det var bara att vi körde enkla saker med mycket glada tillrop och skojiga belöningar. Vilket fall som helst så tänkte jag att det finns ju inget fog för att jag går runt som en stelopererad surpropp när jag tränar lydnad.

Sagt och gjort så tog jag ut Tux för ytterligare ett pass och oj    vilken skillnad. Det var inte så att allt gick mycket bättre men det kändes KANON. Det märktes skillnad på Tux för han blir mycket mer engagerad, han var inte oengagerad innan men när jag var gladare och mindre stel så frågade han hela tiden ‘vad vill du’ och det är så jag vill ha det. Ibland är de små sakerna som gör så stor skillnad.

Nää, nu måste jag väl jobba på riktigt lite….