Många timmar träning har det varit denna helg.

Imorse åkte jag iväg till Järavallen utanför Landskrona för att lägga spår. När jag kom dit så upptäckte jag att det var brukstävling (skydd) och de hade sina spår just där jag hade tänkt att jag skulle lägga mitt. Snopet och inte hade jag någon direkt plan B heller. Jag tog ut hundarna på en promenad och surade lite…Vi stötte vilket fall på denna tjusiga fasan.

Frasse Fasan…

När vi promenixat färdigt så började jag köra hemmåt fast andra hållet som jag kom ifrån och då upptäckte jag att det sista fältet, strandängen inte var använt till tävlingen så jag körde in där och la ett spår som cirka 700 m med 5 apporter och slut. Medan spåret låt så gick jag hundarna ned till havet och satt där och funderade lite fast det blev ju rätt snabbt tråkigt så jag tillbaka till bilen och började plocka ihop spårprylarna. Liggtiden för spåret blev bara 45 min och det är nog lite väl kort tid tror jag.

Tux gick ut helfint, låg näsa, fint drag i linan och svansen går som en lite propeller där bak. Allt går verkligen kanon, genom första, andra vinkel till tredje vinkeln (vid ca 500 m) då Tux inte får något ‘fäste’ spåret utan hamnar på sidan om. Man ser att han känner spåret för han vindar men har inget riktigt grepp om vart det är (Skåne, nära havet = blåst) och han blir mer och mer osäker, dvs han börjar slå mycket. Helt plötsligt bryter han med att gå ned i kaninhål. Jag lackade verkligen ur.   Mest för att jag inte vet hur jag skall göra när hamnar i dom där situationerna när han försöker men inte riktigt klarar av att hitta spåret. Detta händer enbart i vinklar i kombination av blåst, i skogen så hittar han alltid tillbaka till spåret genom att ringa men på fält så kan han ringa men ändå vara bortom spåret och då får han inte fäste. Grr, jag behöver verkligen gå spårkurs. Dessutom var det så synd när starten var en fröjd, fast mest synd var det förstås att jag inte kunde bita ihop. Jag skall försöka spåra imorgon på lunchen för jag skall till Kristianstad och jobba och där har de lite mer spårmarker än vad vi har här omkring.

Jag hade inte käkat frukost, hade tänkt att göra det efter jag hade spårat men allt drog ut på tiden i och med brukstävlingen så klockan var bortåt elva och blodsockret var i botten, att man inte lär sig.  Efter spåret åkte jag för att se om det gick att kolla lite på skydd. Till min stora besvikelse så var de inte tillbaka på klubben än utan ute på uppletande mm. Jag har aldrig sett skyddsarbete och jag hade kameran med mig men samtidigt kände jag att jag inte var så sugen på att sitta där och vänta. Så jag åkte tillbaka till Malmö och klubben för att träna.

Jag började med att träna lydnad med Tux och det märktes på Tux att han hade märkt hur besviken jag blev på spåret. Jag skickade honom till rutan (som i elit) och han sprang ut men stod lite väl långt fram, precis bakom en kon. När jag skulle kalla in honom för att göra om skicket, vill inte trassla med dirigeringar då jag faktiskt vill att han springer till mitten direkt. så vägrade han gå ut ur rutan. Istället börjar han frenestiskt testa olika ställen för att se om jag kommer in med belöningen åt honom, åhh vad han bara vill att det skall vara rätt.   Jag gjorde ett skick rakt på rutan för att minska risken för två ‘misslyckanden’ . Efter det kunde jag göra elitrutan på flera olika ställen och det gick BRA.

Sedan gjorde jag dirigeringen för apporteringen, något som jag inte gjort på länge. Han var helt med på noterna så jag testa att plocka ut apporterna och göra en riktig apportering. Klockrent! En vänster och en höger med apport utan minsta tvekan. När jag skickad honom första gången så efter att han hade tagit apporten så girade han lite mot mitten för han såg de andra apporterna så jag kallade en gång för att det inte skulle gå skogen. När jag gjorde om och skickade på den vänstra så verkade han vara på det klara med att matte nöjer sig med en apport även om det ligger flera ute. Ett litet, litet steg närmare eliten kändes det som vilket fall.

Jag har köpt stora apporter för att träna detta moment.

Sedan var det Ozzys tur att få komma ut lite. Jag var bara tvungen att testa om han kunde apportera de stora apporterna. De är nästan lika långa som han. Först ville han bara lattja med dom och smällde till dom med tassarna och så fick dom sig en utskällning. Men sen kom han på att han faktiskt kunde apportera dom.

Inte helt lätt att balansera så apporten är lite på sniskan men är man Stålmannen
så är man…

Det fick vara nog med lydnad för idag så istället gick vi över till agility. Ozzy tränade bara slalomingångar och bakombyten. Han är duktig på ingångarna och på bakombyte till en viss gräns. Om han kommer i kvart i/kvart över och jag inte behöver korsa hans väg så går det finemang men han har mkt svårare om jag är 20 över/i och måste korsa hans väg. Han går in rätt men går ur. Vi fick till några bra men tyvärr alldeles för många kassa gånger för att det skall vara bra.

Tux däremot, han spikade både ingångar och dessa typer av bakombyten.

The slalom-blues...

Tux och jag tränade även på en startsekvens som är två hinder rakt fram, staket om tre hinder antingen till höger eller vänster 90 grader från andra hindret.  Även det gick riktigt bra. Jag använde mig både av GDs positional Q för ett framförbyte vid  tredje hindret samt  ytterarmen upp för att få hunden in mot mig på andra hindret (serpentin handling).  Jag fick grymt fina vägar, dels för Tux läser av PQn fint och dels genom att jag kan dra honom mot mig och ändå fortsätta framåt. När jag har gjort denna övning innan så har jag tvingats till ett halv framförbyte för att få in hunden till fjärde hindret, för att sedan snabbt kasta om för att få ut honom till hinder nummer 5. Mycket mer fotarbete som gör att jag lättare blir sen, får sämre vägar…

Jag filade även på kontaktfältshindren. Jag har en lite tyngd på vippen och han gör vippen så fint. Jag har klickat honom under helgen för det där sista steget ut som jag så gärna vill ha. Det svåra blir hur jag skall komma vidare och bort från tyngden och bibehålla steget ut?????

Så otroligt mycket finare stil än vad han har utan tyngden, längre ut och viktningen bakåt…