Igår…

I lördags var jag på inofficiell tävling hos Sydöstra Skånes BK och det gick finemang över lag. Jag skulle träna starter och kontaktfält med bägge hundarna. Ozzy satt som ett ljus i första starten i agilityklassen, däremot hade han för bråttom över kontaktfälten så där fick jag ta tillbaka honom. Tux hade först lite svårt att komma till ro i sittandet i starten men när han väl satt så satt han ordenligt och inga flyttningar. Kontaktfälten var bara så grymma! Jag sprang ifrån honom utan att ens titta på honom och han stod kvar i två av/två på och han hade ett himla tryck ned kändes det som. Jag belönade med kamp på kontaktfälten så han förstås mega-disk.

I hoppklassen så nollade Ozzy och vann. Tux satt fint i starten däremot tabbade jag mig ganska rejält i ingången i slalomen så han visste inte vart han skulle och det kostade tid. Vi blev tvåa efter Palle och Jimmy.  Jag var dock på det hela taget himla nöjd för starter fungerade riktigt bra med bägge hundarna och Tux kontaktfält var verkligen så bra som de kan vara nu.

Solen sken och det var hyfsat varmt. Vårväder helt enkelt! Hundarna fick en promenad i Vomb både på vägen till Sjöbo och på vägen hem. Ja, på det hela taget angenämt.

Kolla in himlen, inte ett moln!

Ett annat vårtecken var denna lilla krabat,

den var lite slö då det inte var supervarmt

sådär på morgonkvisten.

Detaljstudie…

Idag…
Åker iväg i ottan till Landskrona för officiell tävling. Jag hade inte tagit på tillräckligt med kläder så jag frös så ända in i norden. Jag hade verkligen en riktig antikänsla innan jag ens kom dit och en riktig skittävling blev det oxå. Jag känner mig fortfarande sur, irriterad, bitter och det är inte så smickrande.

Tux var först ut i agility 2 och han gör enligt mig ett klockrent lopp. Han får fem fel på uppfarten av balansen och vad skall man säga egentligen? Det är egentligen inte domslutet i sig som gör så himla förbannad utan hela konceptet ‘uppfartskontaktfält’. Tux blev 5:a i klassen han var mer än 5 sekunder snabbare än vinnaren och 2 sekunder snabbare än den hund som var näst snabbast så det är inte det att jag inte har tid att stanna honom….måste gnälla av mig lite här nedan så kanske jag lägga detta bakom mig. Vilket fall som helst så ville jag verkligen bara åka hem efter detta.  Tappade humöret och tappade lusten, kan man lugnt säga.

Nu stannade jag och fick springa ett hopplopp med Tux. Starten var himla, himla bra att han satt utan minsta tendens att åka rumpan framåt, vilket fanns i agilityloppet (inte hela tiden men han var oroligare innan jag kom iväg). Det gick bra till mitten av banan där Tux missförstod mig och bara flickade iväg från mig när han skulle vända med mig. Sedan fick han ett utbrott av ‘you lying bastard‘, dvs när han hade vänt tillbaka åt det håll jag tänkte att vi skulle svänga så for han in och skällde ut mig efter noter och fick därmed en vägran eftersom han kom förbi vägrans linjen på nästa hinder. Sedan trängde jag ut honom från ett hinder när jag skulle göra ett bakombyte. Skithandling helt enkelt, Tux gjorde vad han skulle.

Jag hade lågt blodsocker när jag väl skulle springa med Ozzy för jag hade inte käkat riktig frukost och det var bortåt lunchtid när han väl kom till start. Vilket fall som helst så snubblade jag på ett grässtrå eller nått och trillade i en rörelse som nog mest liknade Anjas ‘sälen’. Medan jag låg där och funderade på jag skulle ligga kvar där en stund så fortsatte Ozzy banan fram, rätt väg….så jag fick lägga på ett kol och springa ifatt min hund. Sedan längre fram i banan lyckade jag trycka ut honom från en tunnel så det blev fem fel. Stackars Ozzy han skulle verkligen behöva någon annan förare. 

I hoppklassen rev han ett hinder men gick i övrigt bra.

Om uppfartens kontaktfält igen då…

Det är väldigt svårt att förklara men jag tycker uppriktigt illa om uppfartens kontaktfält. Det är inte det att jag inte har kunnat lära min hund det utan en hel del andra punkter som gör att jag börjar bara se rött och bli arg bara jag tänker på dessa kontaktfält. Det  är dels en bedömningsfråga men även själva fältet i sig och dels själva syftet med kontaktfältet.

 

Bedömningen

Regin från Danmark hävdade med bestämdhet att han kunde se både uppfart och nedfart utan problem för han behövde inte springa hela sträckan. Alltså han kan stå ett par meter ifrån balansen och en halv till en meter bortom uppfartens kontaktfält och sedan behöver han inte springa hela vägen till nedfarten för att se. Jag är tveksam ändå för:

1. Han måste vara helt eller delvis vänd ifrån det håll han skall springa för att kunna se uppfarterna. Att vända sig tar tid.
2. När hundens baktassar landar på balansen och då är alltså hunden inne på sitt andra steg. För en hund som Tux innebär det att han är väldigt nära det första krönet och med kroppen kommer han alltså vara förbi det ställe där domaren står. Detta innebär i sin tur att domaren måste springa väldigt, väldigt fort för att kunna se nedfarten även om denne kan se nedfarten utan att vara ända framme vid den.

 

Jag säger alltså inte att domaren inte kan döma uppfarten utan att det är svårt att få det att bli rättvist, för med en snabb hund som verkligen satsar mot nedfarten blir det enligt mig en väldigt godtycklig bedömning.

 

Andra uppfartsreflektioner

Jag tror att de flesta är ganska överens om att det är bättre för hunden när den stannar två av och två på om den gör som en hund och inte i två delar hund – ett framparti långt ut på marken, en låååång och svankande rygg och sedan två baktassar på kontaktfältet. Vidare ser vi nog gärna att hunden skall lägga om vikten på bakbenen när det bär av nedåt.

Hur blir det då med uppfarterna?

Det är flera punkter som kommer in här. När hunden bromsar på plan mark så kommer den fördela stor tyngd framåt, i en nedförsbacke så har hunden lättare att lägga vikten bakåt och det är även lättare att träna in viktning bakåt (testa själv). Så med hög vikt på frambenen så skall hunden tvärstanna i mer eller mindre uppförsbacke. Vidare, hur ser hundens rygg ut i den positionen? Jo, nu kommer hunden att vara i den oönskade svankande positionen. Som jag ser det så finns det inget som bidrar eller hjälper hunden att komma under sig så det gör på en nedfart. Vidare så skall hunden accelerera ytterligare en gång eller rättare sagt på en bana blir två till tre gånger. Accelaration är absolut en påfrestning för hunden och den skall dessutom göra det upp på ett hinder.

Så allt detta för att min hund har längre steg och dessutom vågar bibehålla steget upp för kontaktfältshindren.

Jag har ju inte så mycket val än att gilla läget. Antingen får jag acceptera att domare anser att de kan bedöma både uppfart och nedfart (och de kanske de kan, det ju vara dom har fått allt om bakfoten). Det andra alternativet är att acceptera att jag får fem fel var och varannan gång oavsett om han var på eller ej, eller så måste jag stanna honom och då kommer jag inte vara konkurrensduglig i agilityklass 3. Konkurrensen är alldeles för hög och den tid det tar att stanna gör att man faktiskt enbart kan konkurrera de gånger en bana är så svårt att många hundar kör bort sig. Ett möjligt men i mina ögon orealistiskt alternativ (i nuläget vilket fall) är att träna in ett springande kontaktfält.

Nu vet jag ingen largehund som har ett springande kontaktfält och om man nu skall tro på Greg så finns det ingen. Jag är faktiskt ganska böjd att tro på honom för om någon hade en metod för att träna in springande kontaktfält på en stor hund så hade den personen troligen varit mycket känd och åkt jorden runt för att lära ut detta.

Tyvärr tycker jag inte att något av alternativen är så där superlockande. Och jag har alltså en hund som är 2½ år gammal och borde kunna ha en hyfsad karriär framför sig om det inte hade varit för detta.

Varför?

Varför har vi egentligen kontaktfält? Som jag förstått så är det i grunden en fråga om säkerhet och att folk inte skall tvinga hunden att hoppa från sidan. Säkerhetsorsaken tycker jag faller helt med uppfarten då det troligen är mer skadligt att stanna än att ha fullfart upp, men som sagt jag kanske har fel här.  Den andra aspekten, dvs att hunden inte skall få gena upp går att komma åt på ett mycket smidigare sätt som är väldigt mkt enklare att bedöma, pliktportar. Lydnadsaspekt är kanske något man skall ta med i beräkningen fast det är en väldigt märklig sådan. Många hundar trippar, kortar ned steg när de skall upp på balansen så dessa förare behöver inte göra något alls medan andra (en minoritet) då skall visa  upp lydnad på sina hundar.

Så med allt detta i bagaget så kände mig riktigt  arg, besviken och ledsen idag. Jag brukar faktiskt väldigt sällan uppröras över domslut och kanske jag egentligen inte gjorde det idag heller utan det var mer alla konsekvenser det blir för mig gjorde mig  ledsen.

Träningsfilosofi

Nä, detta är inte klubben för inbördes inbeundran. Jag känner knappt Fanny men måste ändå lägga in en liten blänkare om hennes blogg den 21 april om träningsfilosofi. Den är riktigt bra och läsvärd. Hittas på www.klickerklok.se

Och ja, det känns lite bättre nu ändå…

Raketsnabba Magda..