Idag körde vi ‘det är ditt val’ på agilityträningen.

1. Att gå lugnt in på banan utan rycka av matte armen, det gör Tux ibland, han tar sats och så rycker han till för att komma in på banan. Jäkligt smärtsamt och gör mig vansinnig.
2. Att sitta i starten utan att åka framåt på baken, inte säcka ihop, linte ägga sig och krypa eller ställa sig och smyga framåt.

Klarade han inte av detta så gick jag antingen inte fram till agilitybanan (vid rycken) eller om han inte satt så kopplades han och så gick vi av. Vi fick gå av agilitybanan ett antal gånger idag men Tux fattade absolut principen. Det är givetvis svårt för honom då jag har tillåtit krypandet. Det var dock intressant att märka hur hela hans attityd ändrades under träningen. Jag hade en helt annan kontakt med honom in till banan. Inte alls som det ofta har varit innan: Kom matte, nu skall JAG springa agility! Okej, om jag bara tar i ännu hårdare så kommer jag in på banan osv osv. Efter några gånger när konsekvens blev att han inte fick springa eller att vi helt enkelt vände när han inte gå ordenligt blev han helt annorlunda, väldigt kontaktsökande (inte fjäskig) och satte sig mycket ivrigt. Nu klarade han inte att sitta still även om han hade satt sig väldigt ivrigt men men.

Förra söndagen jobbade jag med att gå tillbaka och belöna (kampa, kasta boll) när han var stilla. Visst tyckte han det var kul men känslan och harmonien som vi får genom att själv får genom sitt beteende styra vad som komma skall går inte att jämföra. Jag vet inte om jag gör något fel med mina hundar eller varför det blir så här. Uppenbarligen gillar de sina belöningar för annars hade de inte gillat att arbeta men båda hundarna verkar tänka: Kul med belöning men du skall veta att ingen belöning sådan belöning i världen kan få mig att sitta/ligga/stå kvar om jag vill springa agility.

Bra starter A och O. Jag har nog aldrig fattat hur jäkla viktigt det är. Det är liksom inte att bara att klara av starten utan det är hela känslan du tar med dig in på banan. Jag började fatta det lite med Ozzy men idag gick det verkligen upp ett Liljeholmens för mig. Harmoni, trygghet, tillit hos både hund och förare ger enormt mycket bättre agility, speciellt om du har en het hund och den harmonin skall inte starta vid hinder ett utan innan du ens entrar banan.

Nästa punkt som jag skall ha styr på är första svängen efter start. Detta har varit en akilleshäl hela vår agilitykarriär. Jag tror till viss del att den faktiskt kanske hänger ihop lite med våra starter. Vi har inget samarbete i starten och det börjar inte förrän efter första sväng. Vi förlorar enormt mycket på att han ofta två till masor av steg extra här. Tux kan svänga ytterligt tight när han vet vart han skall och när vi samarbetar. Vilket fall som helst så tänker jag inte vänta på att se vad som händer när vi fått ordning på starterna. Han skall lyssna och börja svänga över hindret och inte två steg senare, hur jäkla kul det än är att springa i fullfart framåt…Tux har förövrigt svårare att svänga vänster än höger har jag noterat. Jag är ganska säker på att det är styrke/teknik sak samt beroende på mig. Jag är högerhänt och tycker att det är lättare att själv ‘handla’ höger svängar..

Nu är för den delen klart med vår lägenhet, skönt. Kontrakt är skrivna. 31 maj får vi tillgång till huset och den 8 juni lämnar vi nycklarna till lägenheten. Var uppe och tittade till huset igår. Guud vad liten trädgården är!

Jag har fått lär mig något nytt och det är att platta skärmare visar bilder ljusare än vanliga skärmar. Det var någon som påpekade för mig att en del bilder på Tux var bara svarta och så sa jag NÄÄÄ, de är dom inte alls. Jag har tre skärmar och alla platta men så kollade jag på Roberts ena dator som har traditionell skärm och mycket riktigt bilden var mycket mörkare. Skitirriterande för då är det minsann svårt att veta hur ljusa bilderna skall vara..

I morse var den -9,5 grader när vi kom till ridhuset. Jag vill ha vår nuuuuuuuuuuuu!

Denna snö skall bytas mot grönt och fint, tack!