-9 grader var det i morse när jag kom ut till klubben!  Det var till att träna hela tiden för att inte bli blå och hacka tänderna….

I lydnaden körde jag ganska lika som i torsdags. Elitrutan utan kon och rutan med bara träning av exakt position. Det är väl inte så mycket att säga om det för det väl bra men det finns alltid saker att förbättra. Jag fortsatte med att träna in dirigeringen och det sitter väl inte…Hmm konstigt kunde inte bara gått upp sedan i torsdags och så var det klart? Det känns väl okej, han misslyckas ibland men får ingen utdelning men inte heller någon bestraffning.

Idag tränade vi på dumrutan oxå. Han kan grunderna och jag kan gå i en ruta men kan luta lite hit och dit för att kolla på mig. Han rör sig inte. Tränade sedan stadga i sitt, ligg och stå genom tappa saker, böja, säga konstiga saker osv. En gång flyttade han sig när jag ‘tappade’ bollen men annars är han duktig. Vidare körde vi fritt följ och även denna gång kom det lite knorrningar när jag skulle börja momentet och säger fot. Han gillar fria följet. Det gör jag oxå, jag gillar momentet – det är svårt men kan vara så snyggt när vissa hundar gör det. När han knorrar så bryter jag och så gör vi om. Så fort han går in i fotposition utan knorrningar så får han belöning och att vi kör igång (oxå en belöning för honom). Vi tränade även stannandet vid inkallning som är så svårt för oss.

Innan jag körde igång med lydnaden så körde jag även låååånga inkallningar över hela planen med hundarna. Bra startträning för bägge hundarna och Tux har så svårt att hålla sig still men det går med en stor portion av tålamod. Den det är mest synd om är Ozzy för han sitter som ett litet ljus och så får jag gå tillbaka och sätta Tux och Ozzy fryser/skakar så snön hoppar runt honom. Han får dock upp värmen när han får springa i snön.

Med Tux tränade jag även lite platsliggning med skott. Jag sköt först när han lekte lite och sedan la jag honom med sin leksak bakom. Sedan gick bort en bit och sköt. Han låg fint och då fick han ett varsågod. Tux vill gärna springa fram till mig när jag skjuter för att kolla om han inte har leksak för då leker han med den. Därför har det varit lite svårt att lägga honom och vara skytt och det har inte varit någon fördelaktig situation. Jag tror inte han hade tyckt att det var lika spännande om någon annan sköt. Vi har ingen skotträning på vår klubb och det har helt enkelt varit svårt för mig att lösa.  Jag har velat komma igång med lite platsliggning och skott så att jag kan köra den lägre klassen någon vår/sommar.

Ozzy och jag tränade en serpentinövning från Greg-kursen. Det var lite jobbigt för honom i snön men han tyckte det var skoj ändå. Han fick även köra flera långa inkallningar för flåsets skull. Även Tux körde igenom samma övning. Sedan jobbade jag på start med tvär sväng efter som vi har problem med, dvs att han skjuter iväg i en hisklig fart och är svår att svänga.

Jag har nu läst hälften av Susan Garretts bok. And I lööööve it!
Här är hennes hemsida och gissa OM jag skulle vilja åka på summer camp där: http://www.clickerdogs.com/

När man läser boken så förstår man mycket tydligt att Greg och Susan har haft mycket utbyte. Vem som har fått mest av vem låter jag vara osagt. En sak tror jag skiljer Greg och Susan åt och det är användandet av Negativt Straff, det vill säga ta bort något som hunden vill ha. Om jag förstod Greg rätt så använda han aldrig det och han såg till (hur man nu gör det) att han aldrig hamnade i den situationen.

Jag har varit rätt konfunderad av det här med belöning i starter. Enligt Greg så skall man i princip gå tillbaka varje gång och belöna att hunden sitter kvar. Det är väl fint så länge hunden tycker att just det är ‘grejtahojta’. Om nu hunden tycker att det är kul, ja till och med riktigt kul att du kommer tillbaka och leker, ger mig godis osv men ändå tycker det vore superduper – grejtahojta-skoj om du stod kvar där ute så jag får springa min agilitybana så kan vi leka sen…Ja, vad gör man då??? Det är här Susan kommer in för hon använder sig av principen – Vill du leka på min agilitybana så sker det på mina vilkor, annars kan det vara! Det vill säga, kan du inte gå lugnt ut på banan (NÄ, det kan jag inte säger Tux) eller kan du inte stå/sitta/ligga kvar i starten – ja då blir det inge springa av. Genom att muntligen eller fysiskt korrigera tex att hunden drar in på banan så kan man hålla beteendet nere men får inte bort det. Om hunden istället får chansen att lära sig ‘gå fint i kopplet ut till agilitybanan’ leder till att jag får springa agility så kommer gå fint i kopplet oxå bli belönande (det sker en värdeförflyttning). Premack principle kallas detta för tydligen. Jag har kört detta med Ozzy både i starter och på kontaktfält fast jag har inte vetat vad det kallas för. Även om Ozzys kontaktfält inte är 100 %iga så kan jag säga att han gillar dom mycket mer nu än när jag höll på och ge honom godis hit och dit.

Susan går igenom flera olika sätt hon lägger grundträning hos en valp. Hur hon har shejpat fram olika beteenden som är önskvärda. Vidare går hon igenom nose-touch principen mycket grundligt, hur började från det att den var valp och tills hennes hund var så triggad på nose-touch på kontakfälten att tom tog i så hårt att den börjde blöda om nosen. Ja, så triggad var/är den på nose-touch.

Eftersom jag bara läst halva-boken så har vi inte kommit till själva agilityhindren utom just början av balanshindren. Boken handlar en hel del om de problem hon stötte på med en hund som hon har, Buzz. En extremt lättmotiverad hund där väldigt stor del av jobbet har legat på att ha hunden i kontroll utan att blir helt bananas. Fortsättning av boken följer….