Yatzi är parad!

Jag hade ju liksom hunnit oroa mig för att Tux inte visste vad man  gjorde med tjejer men det var inge snack om saken. De sprang runt en super kort stund sen var det parning, inge förspel här inte…

Ja, det gick så jäkla fort så det var bara att plocka fram träningssakerna och köra lite lydnad efter. Tack och lov var rutan tillbaka i ganska okej läge, djupet var tillbaka. Han var lite ut åt ena sidan i förhållande till mitten men med tanke på förra lydnadsträningen så tackar jag och jag…Det gick bra att träna, fick köra lite kort för vi har egentligen träningsförbud på planen. Jag är såååå sugen på att gå ner och träna agility men jag kunde hålla mig… Tux tyckte vilket fall att det inte var några problem att träna efter daten, han var lika glad som vanligt!

Jag hade tänkt att jag skulle foto Tux och Yatzi men jag hann inte få ut kameran…Imorgon kanske..Imorgon skall jag även kolla på Grynets MH. Det skall bli kul att se vad hon hittar på banan. Vädergudarna säger att det skall bli regn, jag hade tänkt att fota lite på Grynets MH men vi får väl se hur det blir med det om det blir mulet och regn…

I januari kastrerades Ozzy. Det gått ungefär två månader nu sedan ingreppet. Jag hade lääänge funderat på att kastrera Ozzy men ändå aldrig gjort det. Men så tillslut fick jag tummarna loss och åkte hem till mina föräldrar och fick den lilla operatioen gjord. Det tog väl 45 min att göra och var inte alls farligt blodig. På köksbordet låg han under operationen… Han hade rejält ont i cirka ett dygn men ville ändå helst gå på egen hand. Efter ett dygn så gick han relativt obehindrat. Han fick smärstillande men vi tog ut det efter ca 4 dygn för då var det sådan fart i honom det liksom inte fanns någon poäng och dessutom kanske det var bra om han kände att han var nyoperarad och hejdade sig lite grann.

Mina förhoppningar kring kastreringen var väl inte jättestora. Jag hoppades att i bästa fall så skulle han bli lite mer flegmatisk i sin läggning, framför allt mot hundar och folk och värsta fall ingen förändring alls.

Ja, så här 2 månader efter så kan jag säga att han har förändrats. Till det negativa, ja det enda riktigt negativa egentligen, hör att hans rädslor är mer påtagliga. Man ser rädslereaktioner mycket oftare än innan. Inte så att han går omkring och är livrädd hela tiden men han är känslig för ljud. Det allra mest positiva är att han är mycket mer avslappnad hemma. Förut så när vi skulle gå ut vilket sker många gånger varje dag eftersom vi bor i lägenhet så gnällde Ozzy. Detta gjorde mig helt vansinnig, jag hatar gnällande generellt och gnällande för att man inte får på sig kläderna fort nog 3-6 ggr per dag kunde göra mig vansinnig. Att han har slutat med detta är en stor lättnad för mig och ett stort plus för vår relation generellt.

Ozzy har blivit otroligt lekfull, han leker mer med Tux och han vill leka med mig. Han är mycket mer intresserad av att kampa, hålla på med bollar och godis. Han är väldigt intresserad av att springa, ja bara springa sådär rakt ut i galopp. Jag har åter igen fått problem med jakten. Jag hade väldigt mycket problem med det när han var valp och nu tar han alla chanser han kan att jaga. Gässen i parken sitter inte tryggt när Ozzy far fram. Jäkla hund… Han är helt enkelt mer fokuserad på roliga saker här i livet än att snusa efter olika dofter eller hålla koll på hundar.

Jag har inte märkt någon skillnad i agilityn. Han är precis som vanligt. Jag har inte hunnit jobba så mycket med lydnaden på grund av träningsförbudet men jag tror att han är som vanligt där. Kanske kan hans ökade intresser för lek hjälpa honom att orka hålla koncentration? Fast jag tror nog egentligen inte det men det hade förstås varit jätteroligt om det var så.

Hans aptit är bättre. Han var kinkig med maten innan och matvägrade men nu äter han varje dag. Han har dock ingen abnorm aptit utan den är nog så som den skall vara. Han är lite, lite rundare men jag är ganska säker på att man inte kan skylla kastreringen för detta utan snarare att vi har tränat mindre agility.

Han är precis som han alltid har varit med folk, ingen klappar honom utan att kollat med honom om han är med på det. Han är tyvärr mycket spänd när han möter andra hundar som han upplever farliga. Han gör inte utfall men han blir uppjagad. Jag försöker nu lägga tid på att få honom att fokusera på mig istället och det fungerar väl blandat. Det beror helt enkelt på vilken hund det är….

På det hela taget så även om det har blivit vissa mer negativa effekter av kastreringen så är vår flock mycket mer harmonisk. Jag har nog inte bråkat med Ozzy en bråkdel mot vad vi gjorde innan. Man måste liksom alltid ha tummen i ögat på honom men det är inte alls så som det var innan då jag näst intill dagligen blev arg på honom. Nu är det mer en liten harkling när han försöker vakta eller något annat som han anser sig ha rätten att göra. Det är också kul att han är så glad och har totala tuppjuck här hemma och far runt i lägenheten som en liten virvelvind.

Grr, vad jag är arg och sur på mig själv just nu, må jag brinna i helvetet.

Fast när allt kommer omkring så är det ju trivialiteter för mina hundar är trots allt friska och krya.

Jag är precis hemkommen från ett lydnadpass på en parkering i Västra Hamnen. Det mest gick bra men tyvärr var rutan sämre än sämst och det är däför jag är arg och irriterad.

Jag har lovat mig själv dyrt och heligt att inte använda boll som belöning i rutan för det fungerar inte. Och då menar jag att det inte fungerar, det är inte frågan om att hålla kriterierna eller något annat. Jag gillar att kasta boll som belöning och Tux älskar saker som kastas. Det som händer är att först går det bra, Tux springer in med framtassarna i mitten och jag tänker åh så fint det skall han få bollen för. Vi flyttar runt rutan och gör om samma procedur och allt går kanon. Sedan gör jag samma sak några träningspass till utan lätta på kriterierna. Sedan kommer det alltid som ett brev på posten att Tux blir som paralyserad av förväntan och det hände idag. Han rusar ut till de första paret koner, vänder upp oxh så fixerar han mig med blicken i låg hukad stil. Väntar jag ut honom där så flyttar han sig och det är inga problem med att flytta in honom i rutan men då fastnar vi där. Ger jag honom en time-out så blir han ännu värre och dessutom blir han osäker. Jag har gjort det här några gånger så jag vet att det blir så och det är liksom inte så att jag måste använda bollen då han mer än gärna kampar. Och ändå har jag så jäkla svårt att låta bli…..

Jag kunde jobba igenom så att jag fick in honom i rutan igen och att han var mer avslappnad. Det syns så tydligt på honom för då börjar han titta efter konerna och fokuserar mer på sin placering än på belöningen. Men det var ändå inte alls på samma nivå som jag har tränat på innan. Ett rejält bakslag helt enkelt…

Vi har i huvudsak jobbat med lydnaden dom senaste dagarna. Det var ett litet kort pass agility i söndags under A2-utbildningen. Starterna var okej, dom går åt rätt riktning men de är inte klara. Att vara stilla är riktigt svårt för Tux och ännu svårare när det står agilityhinder framför.

Två andra saker har jag jobbat mycket med och där har bägge hundarna varit involverade. Det ena är att få en en riktigt bra tasstarget och det andra har varit att lära in hand touch. Det har varit ganska många pass och jag har åtminstone börjat plocka fram hand touch i lite olika miljöer. Ozzy är lite tveksammare eller mindre intensiv med att trycka nosen när vi är ute med lite mer störning men Tux han är rätt duktig. Ozzy är däremot väldigt duktig inne där det är störningsfritt. Fast det är ju just så som det är med dom två, Ozzy har svårare att hålla ihop sin koncentration när det är störningar.

Camilla Åström som är vår lärare på A2:an tycker jag är riktigt duktig. Ja, det är inte så att jag har lärt mig en massa nya saker om agility eller om att hålla agilitykurser (dock en hel del) men mer att hon håller i det på snyggt sätt. Hon utmanar folk lite så att de inte måste följa gamla vanliga fotspår och hon ser till att stämningen är bra, inte för flamsig men ändå lättsam. Dessutom tycker jag att hon är tydlig med vad som faktiskt ingår i utbildningen, vad enligt SBK skall kunna. Sen kan man ju tycka vad man vill om litteratur och uppgifter men jag tycker att det är bra att hon säger att detta skall ni kunna även om ni inte gillar upplägg osv osv.

Idag kom deklarationen och i år slipper jag tack och lov betala. Jag får till och med pengar tillbaka. Så nu har jag i tanken handlat massor av saker, köpt resa till Hawaii, möblerat huset och fixat nya kläder till mig själv. Måtte det vara jäääääääääääääkligt bra ränta hos Skatteverket om pengarna skall räcka till allt detta!

I söndags kom Emelie Johnson Vegh och stack en bok i handen på mig och sa den här skall du läsa…Jag kände hur jag ryggade tillbaka och nöp boken så där lite försiktigt som man kan göra när man tänker. Oj oj tänk om boken är skitkass, måste jag traggla mig igenom denna bok, hur fasiken tar jag mig ur den situationen i sådant fall. Men så sa Emelie att detta är boken som skall ha läst, den är het over there..och vips så ändrades greppet snabbt om boken. Man vill liksom inte missa saker som kan vara intressanta!

Boken heter the Culture Clash och jag börjat läsa den. Den verkar himla spännade. Författaren Jean Donaldson och är enormt rakryggad och ärlig i sitt sätt att beskriva vårt förhållningssätt till hundar. Jag har bara läst 30-talet sidor men det kommer nog bli en upplevelse. Jag har en förkärlek för det provokativa så jag tror jag kommer gilla detta och använda mig av saker som hon har skrivit.

Här kommer ett citat från boken:
‘The other model that has been put forth as a quasi-justification for the use of aversives in training is pack theory. Ever since the linear hierarchy was postulated in wolves, dog people have gone cuckoo in their efforts to explain every conceivable dog behavior and human-dog interaction in terms of ”dominance”.  We really latched onto that one. It is a great example of a successful meme. Dogs misbehave or are disobedient beacause the haven’t been shown who’s the boss. You must be the ”alpha” in your ”pack”. ‘

   Jag älskar det, hur skoj som helst. Jag vet inte hur många gånger jag har hört att jag är inte en god ledare för Ozzy och jag skall låta himlen rasa ned över honom när han uppför sig illa så han får veta sin roll i flocken. Ja, jäklar vad himlen har ramlat ned, inte bara himlen utan även helvetet, gud och hela fadderullan.  Inte fasiken har han blivit bättre för det…

Robert som hade sett fram emot boken Ruff Love (han har fortfarande inte fattat det är en hundbok det oxå) blev lite besviken när han såg Culture Clash. Han undrade om man inte behövde pausa mellan böckerna. Robert har inte läst en bok sedan Linus Thorvalds självbiografi…Jag tror vi har en lite egen Culture Clash….

Igår var jag, Tux och Ozzy och köpte en bok till, en bok om Photoshop. Vi får se om jag kan lära mig lite nytt och få till bättre bilder. Den verkar bra men jag har bara hunnit läsa några sidor ännu. Jag fick även en nyar version av Photoshop installerat för att matcha boken. Här är boken vi köpte:

Annars har jag mest tränat lydnad denna vecka. Jag har hittat en ny träningsplats nere i Västra Hamnen där det finns en stoooor belyst parkering som man kan träna på när det är blött eftersom den är asfalterad. Jag har även filat lite på kontaktfälten men jag tror jag skall skriva mer om det en annan dag och lite mer utförligt än vad jag har tid och ork för nu. Jag måste samla mina tankar oxå…

I nästa vecka skall Tux få flickbesök. Vi får väl se om det kan bli några fina små mini-Tuxar, bara att hålla tummarna. Det är Gunvors (Roscanaille’s kennel) tik Yatzi som skall få träffa Tux. Det är himla spännande. Jag skulle gärna själv vilja ha Tux-valp i framtiden, tyvärr är det för tidigt nu. Här är det nog tur att man har hanhund för hade valparna bott här så hade jag nog aldrig kunnat hålla mig från att behålla en.  Vilket fall som helst är Tux en jättefin tränings- och tävlingkompis och han fungerar bra i vardagen så jag tycker han är väl värd att få en eller två kullar efter sig.

I helgen skall jag och flera från ‘min’ klubb gå A2-utbildning för Camilla Åström och inget tävlande förrän i slutet av april. Det är lite synd bara att vintern håller i sig här nere när man har så mycket man vill träna på. Dessutom skall min och Jeanettes kurs dra igång på måndag och det får nog bli inomhus med teori första gången som det ser ut idag. Väderomslag nu tack!

Jag stack ned en sväng till Malmö int idag oxå. Jag kollade på Kelpiesarna som ställdes. Grynet, Roscanaille’s Real Star vann sin klass. Kul. Sen tror jag Almdalens Penny vann bland vuxna tikar och Almdalens Pepper vann bland hanarna. Tyvärr såg jag två Kelpies som var påtagligt miljöpåverkade. Den ena vill under inga omständigheter hälsa på någon what so ever och den andra gafflade mer eller mindre konstant.

Jag kollade på elitlydnaden en stund. Jag såg några ekipage. Bäst gick Somolli’s Melina, tyvärr nollade hon vittringsapporteringen men annars låg de nog på 9-10 rakt igenom. De andra ekipagen som jag såg var sisådär…

Jag kollade även på Oxie Hundungdoms freestyle uppvisning vilket var kul.

På eftermiddagen åkte jag ut till klubben för att få lite experthjälp (Eva och Emelie) med vippen och Tux. Jag skall skriva mer sen om det någon annan gång. Det såg dock mycket lovande under detta passet, det skall bli jättespännande och se om jag kan få till en bättre vipp.

Jag har lagt ut bortåt 90 bilder på min hemsida. Jag lägger länken här bredvid för länkfunktionen fungerar inte för mig här inne. Film finns på samma sidan fast i annat album för den som orkar leta…

En annan sak om Malmö Int…
Det var grymt halt som vanligt. Jag får rysningar när jag tänker på hur vissa hundar halkade omkull, slog i hinder osv osv. Det var riktigt obehagligt och det var inte bara de stora hundarna som hade problem utan även små hundar som halkade rakt in i hindren när de skulle sätta under sig och hoppa. Jag har nu bestämt mig för att sätta ihop en skrivelse till Sydskånska Kennelklubben, i all vänlighet (bäst att tillägga när det gäller mig ), om vikten av bra underlag. Det är många som kommer och tittar på agilityn så det är inte bra publicitet när det ser ut så här, det är ojuste mot hundarna, det är farligt och så vidare. Jag är osäker på om de, dvs Sydskånska KK, verkligen fattar att det är inte bara gnäll från agilityfolk när vi säger att hundarna halkar utan faktiskt allvar. Visst risken är att det inte blir någon agility alls men frågan är om det inte är bättre än att det händer en rejäl olycka?

Tack för alla grattisar! Ni är så snälla, värsta egotrippen att ha blogg när alla skriver och grattar!!

Ja, det blev sprunget fast jag inte trodde det. Ozzy började med hoppa kontaktfältet i parklassen så jag tog tillbaka honom så det blev disk eller vi var diskade redan innan så det gjorde ju inte så mycket. Sedan nollade han den internationella klassen och blev 4:a i den.

Med Tux skulle jag träna starter. I parklassen så startade jag tvåa så jag skulle ha tid att förbereda mig. Tux började åka framåt på rumpan så tog jag på kopplet och gick bort en bit och började om. Då försökte han igen ta sig framåt, på med koppel och gå bort lite. Efter detta satt han och jag gick en bit i starten och släppte honom. Vi nollade loppet men eftersom jag ödslade en hel del tid i starten så kom vi ‘bara’ tvåa. Det var vilket fall väldigt skönt att öppna med att klara av en start för jag var lite nervös för att vi skulle få gå hem och inte ha sprungit något alls.

I hoppklassen så började han med att lägga sig, jag gick tillbaka och då försökte han åka på rumpan, jag gick tillbaka och då såg jag på honom att nu sitter han. Vi hade en rejäl miss i loppet för när Tux kom ut ur en tunnel så gick han åt fel håll och fick snurra runt för att komma åt det hållet jag sprang. Mitt fel förstås för jag var alldeles tyst…Det var väldigt tätt mellan de placerade och vi hamnade på fjärde plats och fick cert! Vann gjorde Palle med Jimmy, tvåa Jenny med Lotus, trea Eva med Ezzo. Lilla Tuxiluxen måste ha sprungit på bra med tanke på att vi förlorade mycket tid där vid tunneln. Film på loppet kommer imorgon eller så.

Tux med sitt andra svenska hoppcert!

Ozzy nollade hopploppet och kom fyra han med. Så duktig med två nollor. Det är mitt stora mål med Ozzy, att få till jämnheten så vi kan satsa lite på SM. Två tävlingar i rad där jag har dubbelnollat. Det känns bra även om vi inte får de högsta placeringarna.

Jag har fotat en hel massa idag. Skall lägga upp dom i mitt album imorgon men här lite bilder från idag.

Kontaktfältsstil

Joplin

Melina

Swinto får reda på vart han skulle ha stannat….

Bonnie

Lite blandade bilder

Pippi

Lotis

Grym hund…

Ibland blir man bara så trött…

Skrynkel monster…

Jag har tränat ute på klubben två kvällar i rad. Jag har tyckt att det har varit riktigt bra trots snön, det har ju varit plus grader. Man får liksom vara glad för det lilla…

I lydnaden är det i princip samma sak som gäller, elitmomenten. Antingen inlärning eller bara finslipande. Igår kom jag ihåg att träna krypet och det går inte sakta framåt. Finns det VM i snabbkrypning för dit skall nog Tux…Vi jobbar på det så nu kan jag hänga med ibland.

Agilityn är mer varierad. Igår körde jag igenom en av Greg-övningar och så givetvis massor av sitta i starten övningar. Han sitter väldigt bra nu på träning och verkar vara mycket mer bekväm med det. Han uppskattar belöningen bättre så det känns bra. Tux och jag tränade även att svänga efter starten som han har svårt för. Jag försöker använda hans namn så han förstår att nu händer något. Robert kom ut till klubben och han körde med Ozzy så nu kommer han gå kalas imorgon.

Idag så körde jag bara lite agilityträning. Jag jobbade först på svängande över hinder i olika cirkelövningar och sedan körde jag gymnastikhoppning. Jag har inte gjort det på länge men jag blev inspirerad när det stod om det i Susan Garretts bok. Det märktes att de inte hade jobbat på det sättet på ett tag. Tux som gärna hoppar långt genom hans acceleration fick det först lite besvärligt. Men sedan efter par gånger började han trycka till bättre med bakbenen och hoppade riktigt bra. Det var likadant med Ozzy. Det är rätt nyttigt med de här små övningarna oxå.

Imorgon är det Malmö Int. Det är bara klass 3 och parklass. Tux skall träna starter, kan han inte sitta så blir det tyvärr inget springande. Jag måste bryta så han vet att samma sak gäller både på träning som på tävling. Det är väldigt dålig matta på mässan, vi har inga SM-poäng att jaga osv så det känns som att finns faktiskt ingen ursäkt för att inte ta tag i vårt problem. Ozzy däremot han har lovat att han skall vinna alla klasserna.   *s*

Jag har mailade Catrin som har Busligans Härja. Catrin skrev i min blogg för någon dag sedan och jag är ju nyfiken av mig. Hon tränar agility på Power Paws, http://www.powerpawsagility.com/ . Man blir lite avis må jag säga, skulle nog gärna ta med Kruxet och flyga dit för att också få träna där. Man kanske skulle springa till affären och köpa den där trisslotten med en jättevinst på?

Tux och Ozzy leker lite på mattan. Ozzy gillar småtugga lite på Tux
men oftast så vågar inte Tux leka tillbaka så mycket för han är rädd för
Ozzy. Han leker lite och försiktigt men Ozzy brukar vara den offensiva,
men ibland så vågar han ta ut svängarna lite mer som idag med lite
tugg tillbaka. Tux är väldigt snäll mot Ozzy, han slickar honom ofta vid
öronen som lugnande, går mellan så igen annan hund får mucka med
Ozzy och så försöker han leka så gott han kan med Ozzy…

Fortsättning på lite olika saker som jag har gillat i Susans bok. Igår var starter på tapeten igen när jag läste boken. Boken följer hennes träning av en mycket het hund från valp till vuxen och därför kommer samma sak om och om igen. Det är same, same but different så att säga… Vilket fall som helst så ansåg hon att  många tjuvstarter är på grund av hunden faktiskt förutspår vad som skall hända. Är det då oxå något som den gillar så blir angelägenheten att komma iväg ännu större.

Just för att undvika att hunden förutspår vad som skall hända så införde hon en liten startlek med sin hund. Hunden ställdes i start position och så gick hon ut banan men istället för att släppkommandot så ger hon hunden till exempel ett läggande eller ett stå. Givetvis hade hon tränat detta utan hinder på typ ett fält innan hon tog in det på agilitybanan.

Exempel: Om hunden sitter starten, föraren går ut i banan och istället för att släppa hunden  med startkommando så säger man ligg, lägger sig hunden så får den startkommandot därifrån.

Detta använde hon även på tävling för att hunden dels inte skulle starta på vad som helst och för att hålla förväntan på startkommando under kontroll. Klarade hunden inte av det eller tjuvstartade så gick hon helt enkelt av banan.

Idag körde vi ‘det är ditt val’ på agilityträningen.

1. Att gå lugnt in på banan utan rycka av matte armen, det gör Tux ibland, han tar sats och så rycker han till för att komma in på banan. Jäkligt smärtsamt och gör mig vansinnig.
2. Att sitta i starten utan att åka framåt på baken, inte säcka ihop, linte ägga sig och krypa eller ställa sig och smyga framåt.

Klarade han inte av detta så gick jag antingen inte fram till agilitybanan (vid rycken) eller om han inte satt så kopplades han och så gick vi av. Vi fick gå av agilitybanan ett antal gånger idag men Tux fattade absolut principen. Det är givetvis svårt för honom då jag har tillåtit krypandet. Det var dock intressant att märka hur hela hans attityd ändrades under träningen. Jag hade en helt annan kontakt med honom in till banan. Inte alls som det ofta har varit innan: Kom matte, nu skall JAG springa agility! Okej, om jag bara tar i ännu hårdare så kommer jag in på banan osv osv. Efter några gånger när konsekvens blev att han inte fick springa eller att vi helt enkelt vände när han inte gå ordenligt blev han helt annorlunda, väldigt kontaktsökande (inte fjäskig) och satte sig mycket ivrigt. Nu klarade han inte att sitta still även om han hade satt sig väldigt ivrigt men men.

Förra söndagen jobbade jag med att gå tillbaka och belöna (kampa, kasta boll) när han var stilla. Visst tyckte han det var kul men känslan och harmonien som vi får genom att själv får genom sitt beteende styra vad som komma skall går inte att jämföra. Jag vet inte om jag gör något fel med mina hundar eller varför det blir så här. Uppenbarligen gillar de sina belöningar för annars hade de inte gillat att arbeta men båda hundarna verkar tänka: Kul med belöning men du skall veta att ingen belöning sådan belöning i världen kan få mig att sitta/ligga/stå kvar om jag vill springa agility.

Bra starter A och O. Jag har nog aldrig fattat hur jäkla viktigt det är. Det är liksom inte att bara att klara av starten utan det är hela känslan du tar med dig in på banan. Jag började fatta det lite med Ozzy men idag gick det verkligen upp ett Liljeholmens för mig. Harmoni, trygghet, tillit hos både hund och förare ger enormt mycket bättre agility, speciellt om du har en het hund och den harmonin skall inte starta vid hinder ett utan innan du ens entrar banan.

Nästa punkt som jag skall ha styr på är första svängen efter start. Detta har varit en akilleshäl hela vår agilitykarriär. Jag tror till viss del att den faktiskt kanske hänger ihop lite med våra starter. Vi har inget samarbete i starten och det börjar inte förrän efter första sväng. Vi förlorar enormt mycket på att han ofta två till masor av steg extra här. Tux kan svänga ytterligt tight när han vet vart han skall och när vi samarbetar. Vilket fall som helst så tänker jag inte vänta på att se vad som händer när vi fått ordning på starterna. Han skall lyssna och börja svänga över hindret och inte två steg senare, hur jäkla kul det än är att springa i fullfart framåt…Tux har förövrigt svårare att svänga vänster än höger har jag noterat. Jag är ganska säker på att det är styrke/teknik sak samt beroende på mig. Jag är högerhänt och tycker att det är lättare att själv ‘handla’ höger svängar..

Nu är för den delen klart med vår lägenhet, skönt. Kontrakt är skrivna. 31 maj får vi tillgång till huset och den 8 juni lämnar vi nycklarna till lägenheten. Var uppe och tittade till huset igår. Guud vad liten trädgården är!

Jag har fått lär mig något nytt och det är att platta skärmare visar bilder ljusare än vanliga skärmar. Det var någon som påpekade för mig att en del bilder på Tux var bara svarta och så sa jag NÄÄÄ, de är dom inte alls. Jag har tre skärmar och alla platta men så kollade jag på Roberts ena dator som har traditionell skärm och mycket riktigt bilden var mycket mörkare. Skitirriterande för då är det minsann svårt att veta hur ljusa bilderna skall vara..

I morse var den -9,5 grader när vi kom till ridhuset. Jag vill ha vår nuuuuuuuuuuuu!

Denna snö skall bytas mot grönt och fint, tack!

-9 grader var det i morse när jag kom ut till klubben!  Det var till att träna hela tiden för att inte bli blå och hacka tänderna….

I lydnaden körde jag ganska lika som i torsdags. Elitrutan utan kon och rutan med bara träning av exakt position. Det är väl inte så mycket att säga om det för det väl bra men det finns alltid saker att förbättra. Jag fortsatte med att träna in dirigeringen och det sitter väl inte…Hmm konstigt kunde inte bara gått upp sedan i torsdags och så var det klart? Det känns väl okej, han misslyckas ibland men får ingen utdelning men inte heller någon bestraffning.

Idag tränade vi på dumrutan oxå. Han kan grunderna och jag kan gå i en ruta men kan luta lite hit och dit för att kolla på mig. Han rör sig inte. Tränade sedan stadga i sitt, ligg och stå genom tappa saker, böja, säga konstiga saker osv. En gång flyttade han sig när jag ‘tappade’ bollen men annars är han duktig. Vidare körde vi fritt följ och även denna gång kom det lite knorrningar när jag skulle börja momentet och säger fot. Han gillar fria följet. Det gör jag oxå, jag gillar momentet – det är svårt men kan vara så snyggt när vissa hundar gör det. När han knorrar så bryter jag och så gör vi om. Så fort han går in i fotposition utan knorrningar så får han belöning och att vi kör igång (oxå en belöning för honom). Vi tränade även stannandet vid inkallning som är så svårt för oss.

Innan jag körde igång med lydnaden så körde jag även låååånga inkallningar över hela planen med hundarna. Bra startträning för bägge hundarna och Tux har så svårt att hålla sig still men det går med en stor portion av tålamod. Den det är mest synd om är Ozzy för han sitter som ett litet ljus och så får jag gå tillbaka och sätta Tux och Ozzy fryser/skakar så snön hoppar runt honom. Han får dock upp värmen när han får springa i snön.

Med Tux tränade jag även lite platsliggning med skott. Jag sköt först när han lekte lite och sedan la jag honom med sin leksak bakom. Sedan gick bort en bit och sköt. Han låg fint och då fick han ett varsågod. Tux vill gärna springa fram till mig när jag skjuter för att kolla om han inte har leksak för då leker han med den. Därför har det varit lite svårt att lägga honom och vara skytt och det har inte varit någon fördelaktig situation. Jag tror inte han hade tyckt att det var lika spännande om någon annan sköt. Vi har ingen skotträning på vår klubb och det har helt enkelt varit svårt för mig att lösa.  Jag har velat komma igång med lite platsliggning och skott så att jag kan köra den lägre klassen någon vår/sommar.

Ozzy och jag tränade en serpentinövning från Greg-kursen. Det var lite jobbigt för honom i snön men han tyckte det var skoj ändå. Han fick även köra flera långa inkallningar för flåsets skull. Även Tux körde igenom samma övning. Sedan jobbade jag på start med tvär sväng efter som vi har problem med, dvs att han skjuter iväg i en hisklig fart och är svår att svänga.

Jag har nu läst hälften av Susan Garretts bok. And I lööööve it!
Här är hennes hemsida och gissa OM jag skulle vilja åka på summer camp där: http://www.clickerdogs.com/

När man läser boken så förstår man mycket tydligt att Greg och Susan har haft mycket utbyte. Vem som har fått mest av vem låter jag vara osagt. En sak tror jag skiljer Greg och Susan åt och det är användandet av Negativt Straff, det vill säga ta bort något som hunden vill ha. Om jag förstod Greg rätt så använda han aldrig det och han såg till (hur man nu gör det) att han aldrig hamnade i den situationen.

Jag har varit rätt konfunderad av det här med belöning i starter. Enligt Greg så skall man i princip gå tillbaka varje gång och belöna att hunden sitter kvar. Det är väl fint så länge hunden tycker att just det är ‘grejtahojta’. Om nu hunden tycker att det är kul, ja till och med riktigt kul att du kommer tillbaka och leker, ger mig godis osv men ändå tycker det vore superduper – grejtahojta-skoj om du stod kvar där ute så jag får springa min agilitybana så kan vi leka sen…Ja, vad gör man då??? Det är här Susan kommer in för hon använder sig av principen – Vill du leka på min agilitybana så sker det på mina vilkor, annars kan det vara! Det vill säga, kan du inte gå lugnt ut på banan (NÄ, det kan jag inte säger Tux) eller kan du inte stå/sitta/ligga kvar i starten – ja då blir det inge springa av. Genom att muntligen eller fysiskt korrigera tex att hunden drar in på banan så kan man hålla beteendet nere men får inte bort det. Om hunden istället får chansen att lära sig ‘gå fint i kopplet ut till agilitybanan’ leder till att jag får springa agility så kommer gå fint i kopplet oxå bli belönande (det sker en värdeförflyttning). Premack principle kallas detta för tydligen. Jag har kört detta med Ozzy både i starter och på kontaktfält fast jag har inte vetat vad det kallas för. Även om Ozzys kontaktfält inte är 100 %iga så kan jag säga att han gillar dom mycket mer nu än när jag höll på och ge honom godis hit och dit.

Susan går igenom flera olika sätt hon lägger grundträning hos en valp. Hur hon har shejpat fram olika beteenden som är önskvärda. Vidare går hon igenom nose-touch principen mycket grundligt, hur började från det att den var valp och tills hennes hund var så triggad på nose-touch på kontakfälten att tom tog i så hårt att den börjde blöda om nosen. Ja, så triggad var/är den på nose-touch.

Eftersom jag bara läst halva-boken så har vi inte kommit till själva agilityhindren utom just början av balanshindren. Boken handlar en hel del om de problem hon stötte på med en hund som hon har, Buzz. En extremt lättmotiverad hund där väldigt stor del av jobbet har legat på att ha hunden i kontroll utan att blir helt bananas. Fortsättning av boken följer….