Fasiken, nu har jag hängt framför TVn till ännu en kass film. Idag kollade vi på Liftarens Guide till Galaxen. Det var väl snyggt gjord och men inte så där väldigt skoj. Det har varit så här ett tag nu, allt vi hyr är typ okej eller rätt kasst. Det var typ hur länge sen som helst sen jag såg en riktigt bra film. Jag har sedan några år försökt att lista de flesta av de filmer jag har sett på: www.filmtipset.nu…

Jag har på denna sida betygsatt 562 filmer och följande har fått betyget 5 som är det högsta betyget. Jag kan dock tänka mig att en del av filmerna skulle inte få en femma om jag såg dom idag..man kanske blir mer kräsen med åldern? Okej här de utan inbördes ordning:

Film	År	Regissör
Bad Boy Bubby	1993	Rolf de Heer
Bowling for Colombine	2002	Micheal Moore
Boys don’t Cry	1999	Kimberley Peirce
Cinema Paradiso	1988	Guiseppe Tornatore
Den vita filmen	1994	Krzysztof Kieslowski
Elling	2001	Petter Naess
Gökboet	1975	Milos Forman
Manhattan Murder Mystery	1993	Woody Allen
Svart katt, vit katt	1998	Emir Kusturica

Nu är det bara så att jag vill se en bra film, en femma! Vad gör jag för fel? Antingen är de prettojobbiga och fattar jag inte skit, typ som Magnolia…fattar fortfarande inte varför det kom grodor från himlen. Eller så är de bara intetsägande…grr..Jag är så besviken nu när jag skulle slappa framför TVn.

Lite om den stora pinnjakten istället. Jag var som sagt och tränade för Åsa L några timmar i våras. Vi hann förstås bara skrapa lite på ytan men här är lite av det jag snappade upp. Jag har som sagt inte alls nosat på något inom brukset innan så mina kunskaper är och var lika med noll…Jag tyckte nog även att bruks verkade väldigt besvärligt med extremt tabun, måsten och icke-måsten. Åsa var kanon på det sättet för hon var laid back. Dessutom så var hon mycket mordernare gällande träningsmetoder än de ‘bruksmänniskor’ som jag träffat tidigare. Nu flödar fördomarna kanske från min sida men det är ju min blogg så skriver vad jag vill…

Åsa la först ett spår till Tux på cirka 400 m med 4 pinnar plus slut (60 min liggtid). Tux tog bara slutet och man kunde kanske se en notis från hans sida vid en av pinnarna på spåret. Men som sagt ingen som helst intresse från hans sida egentligen.

Det hon gick igenom med mig var då att hon brukade lägga ut pinnarna på och runt om en stig/skogsväg eller liknande. Det är en väl avvallat område där en del pinnar låg helt öppet, del lite mer dolt och  en del ute i kanten. Jag tror vi la ut kanske ett femtontal pinnar. Sedan tog jag Kruxet i kopplet och tog en promenad över området och så fort han bara visade minsta reaktion/intresse för pinnarna så belönades det. Hon använde gärna pinnen som belöning. Kastade den eller kampade med den, kombinerat med massor av muntlig glädje förstås. Om man inte kunde använda pinnen som belöning så får man givetvis köra utbyte. Vilket fall som helst så behövde hunden inte göra en full markering utan bara visa ett intresse. Sedan gick man över området som där man lagt pinnarna och gjorde likadant för alla pinnar som hunden visar minsta intresse. Denna övning gjorde hon med fördel typ där man ofta tog promenad genom att man ‘riggade’ en pinnsituation innan själva prommis.

Sedan i själva spåret så sa hon att hon var mycket noga med att både snitsla själva spåret och vart pinnarna var lagda. Hon var nämligen inte främmande för att hjälpa hunden lite på traven, om jag nu minns rätt. Med en väldigt spårhet hund så kunde tex hålla emot lite när hunden började närma sig pinnen.  Likadant om hunden gick bort sig i spåret men verkligen jobbade så kunde hon sätta tillbaka den i spåret. Lägger den av eller slavar så packar man ihop går hem förstås men som sagt läser man av hunden och den verkligen försöker så tyckte hon nog att man kunde ge den lite hjälp på traven. Hon höll sig dessutom nära hunden i spåret, sällan över 5 m på den orutinerade hunden. Det här med att ‘hjälpa’ hunden i spåret var ett av de där tabuna som jag hade hört om och läst om så det var jag vädligt förvånad över. Men nu kan jag känna att det är väl konstigare än som så mycket annan hundträning, jag menar så länge man inte fastnar i hjälpmedlen så är bör det ju inte vara någon fara. Lite fingertoppskänsla bör man kanske ha…

För pinnarna i spåret så ville hon gärna att själva pinnen i sig var belöning. Detta var helt klart förlösande för mig och Tux. Jag kampar och kastar pinnen numera. Kampa var det som Åsa gillade mest men hon körde även andra saker som binda fast pinnen i något närliggande så det blev liksom en liten kamp för att hunden skulle få loss den. Eller binda ett snöre i pinnen som man kunde få tag på som förare och dra i så det blir ett jaktbyte för hunden.

Ja, det var det om pinnar i lite grova drag…Nu skall mina hundar ut och färga snön gul..